Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm

För ett tag sedan fick jag en recensionsbok igen; den här gången en ungdomsbok: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Här kan man läsa min recension.

Som framgår av min recension blev jag ganska förtjust i boken; jag tror att jag skulle ha gillat den när jag var mellan tolv och fjorton år ungefär. (När jag var ca elva-tolv läste jag för övrigt ett par böcker av Hans-Eric Hellberg; den författare som Holm skrev sina första böcker ihop med - jag kanske även läste dem, förresten. Jag minns i alla fall titlarna, Förbjudet och Tillåtet; jag minns hela den hyllan i skolbiblioteket... lustigt!) Det är en historisk roman - sådant gillade jag. Det är dramatiskt med död och ensamhet; det tilltalade mig också. (Faktum är att mitt första romanförsök, när jag gick i sjuan, handlade om en flicka som flydde när hela hennes by ödelades av pesten... dock i vikingamiljö; det här är 1300-tal.) Det finns en liten aning av magi och mystik; inte som fantasy, utan på det sättet som "skrock" väl var en naturlig del av världsbilden - självklart existerar vittror, och det är allt säkrast att använda ord som "tasse" så att man inte lockar fram björnarna...

Och det är också en kärlekshistoria - eller egentligen flera. Och trots att boken är intressant, spännande, välskriven osv (om än farligt nära att bli lite lång ibland) så är det egentligen i detta som den är mest intressant, och som mest skiljer sig från de ungdomsböcker jag läste i tidiga tonåren.

Jag vet inte om den genomsnittliga tonårsläsaren genast tänker på det, det kanske bara är min sedan runt tio år uppövade vana att snabbt identifiera det som står mellan raderna... Hur som helst så började min "bok-gaydar" snart ge utslag... Ja, pojken i boken är olycklig, för att han är skild från killen han älskar. Författaren smyger in det lite försiktigt, det blir allt tydligare, och så småningom har man fått ta del av hela hans berättelse. Skildringen av kärleken mellan pojkarna är på ett sätt helt modern. När Mikael berättar för Ylva, så reagerar hon också på ett sätt som inte är främmande - hon blir häpen, lite chockad, tycker att det är ganska svårt att förstå, men vill i alla fall försöka, vill inte egentligen ta avstånd från sin vän trots att hon uttrycker sig lite hårt ibland. (Hon tänker väl också att varför skulle det väl egentligen vara så konstigt att älska någon av samma kön, för den här uppdelningen i saker man får/inte får göra bara för att man är man/kvinna, den är egentligen helt konstig och obegriplig.) Pojkarna skiljs åt och möter avsky från större delen av omgivningen, men det finns vissa som är välvilliga. Man får alltså en känsla av att 1300-talet egentligen var precis som nu. Eller kanske lite värre? Kung Magnus skymtar förbi i en anmärkning i förbifarten; pesten skylls på honom - och andra män som är som han - det är klart att Gud straffar landet med denna hemska farsot, när kungen ligger med män! Ja, detta var helt normala tankar - den Heliga Birgitta var inte nådig mot sin kung, och faktum är ju att synen på homosexualitet som något brottsligt fanns kvar ända till 1944; det klassades som sjukdom till 1979, och anses ännu idag som helt förkastligt i vissa kretsar. (När pesten associeras med kungens kärleksliv och kallas för Guds straff, påminns man även om hur det i våra dagar från religiöst håll har talats om "cancersvulst på samhällskroppen" och att det är rätt åt bögarna att de får aids, etc!) Och det är just därför som det är bra att det tas upp i ungdomsböcker. Det Elvira Birgitta Holm gör är att hon tar någonting vanligt och igenkännbart (den första kärleken, oron inför att kanske förlora en vän, vilja att förstå, homofobi, sexuellt utnyttjande och hot) och stoppar in det i en äventyrsberättelse i medeltidsmiljö.

Jag tror att det är bra att läsa dels naturligtvis för homosexuella ungdomar, men även för de ungdomar som har homosexuella kompisar. Jag vet inte, men det är nog möjligt att dagens öppnare klimat har gjort det vanligare att fler tonåringar vågar/kan komma ut som homosexuella. Därmed får deras heterosexuella kompisar en förståelse för att homosexualitet inte är något konstigt (kan man hoppas!), men de har väl också sina tankar och funderingar, som i den här boken speglas genom Ylvas perspektiv. (Här kommer också ett annat dilemma in, nämligen: Vad händer om man blir kär i en homosexuell kille? och för den delen även: Hur går det om man först är kär i en kille och sedan blir attraherad av en tjej?) Jag vet bara, att åtminstone existerar ett antal ungdomsböcker som går emot den heteronorm som naturligtvis fortfarande är alldeles överväldigande.

Elvira Birgitta Holm skrev om homosexualitet (killar) redan på 1970-talet, men på det stora hela har ungdomsböckerna varit få. Inger Edelfeldts Duktig pojke (1977) var en. Jag har sett flera referera till Edelfeldts Julianne och jag (1985) som en lesbisk motsvarighet, men i så fall är vi tillbaka till att läsa mellan raderna och tolka undertexter - jag för min del kan inte minnas annat än att jag, i sjuan eller åttan, tänkte att det handlade om annat än vänskap (något som jag vid den tiden väl längtade efter mer än kärlek). Här* hittade jag en intressant text om behovet av en litteraturhistorieskrivning ur hbt-perspektiv - jag håller med - där boken listas som exempel. Och jag har ingenting emot "mellan raderna"-litteratur, jag menar bara att öppenhet också har sina poänger. För min del dröjde det till hösten år 2000 och Marika Kolterjahns I väntan på liv innan jag läste en ungdomsbok med lesbiskt tema. Efter Kolterjahn har en del andra böcker följt, vilket är bra. Tänk om jag hade kunnat läsa något liknande ungefär 1993? Dagens tonåringar kan i alla fall göra det. (Och här slås jag av det lätt absurda i uttrycket "dagens tonåringar" när det sägs av mig, men ur just detta litterära perspektiv där så mycket har hänt, så känns det ändå rätt relevant.)

När man läser om Elvira Birgitta Holm känns det som att hon har en bra känsla för vad som rör sig i ungdomars huvuden, och jag hoppas att hon skriver mer! När det gäller berättelsen om Ylva och Mikael, så lutar slutet definitivt åt att det kommer en fortsättning.

* Listan är från 2003 och alltså inte helt aktuell. Bland annat har Margareta Subers Charlie blivit utgiven på nytt (Normal förlag), så som önskades!

La vie heureuse - Nina Bouraoui

Jag läste någonstans att Nina Bouraoui beskriver sitt skrivande som "autofiction"; av någon anledning finner jag det ganska fascinerande. Det är inte alltid uttalat självbiografiskt, men ändå får man (jag!) lätt en känsla av att varje bok på något sätt är en pusselbit i en större helhet. När jag tänker efter finns det nog många författare som, mer eller mindre uttalat, skriver på det viset. För ett par år sedan läste jag många böcker på rad av Barbara Voors (inför hennes besök på skrivarkursen) och jag fick en liknande känsla då; att det finns en mycket påtaglig röd tråd i hennes skrivande. Hur mycket av det som faktiskt är grundat i hennes eget liv vet jag förstås inte, och det är egentligen ointressant. Det intressanta är just hur återkommande teman utvecklas.

I La vie heureuse känns en hel del saker igen från Mina onda tankar, samtidigt som den traditionella romanformen är mycket mer påtaglig. Romanen börjar med att huvudpersonen Marie firar sin sextonårsdag tillsammans med familjen (syster, mamma, morföräldrar, mostrar och kusiner) i deras sommarhus i Saint-Malo. Men döden kastar sin skugga över livet. Bokens första mening lyder: Klaus Nomi est mort du sida. La radio passe sa dernière chanson plusieurs fois par jour, comme une messe. ("Klaus Nomi har dött i aids. Radion spelar hans sista sång flera gånger om dagen som en mässa".) Men berättelsen handlar inte om aids egentligen, utan om cancer. Maries moster Carol är svårt sjuk; efter födelsedagen går det utför och hon måste läggas in på sjukhus. Hennes femåriga dotter Liz får vara med kusinerna i Saint-Malo, eller hos sin mormor i Rennes, och hon får aldrig mer se sin mamma.

Kapitlen är för det mesta mycket korta (en halv till tre sidor) med några undantag, och strukturen är intressant. Marie går i skolan i Zürich, och vartannat kapitel utspelar sig i ett Schweiziskt vinterlandskap. Det är två skilda liv som i början kontrasteras skarpt mot varandra men som sedan vävs samman allt mer. (Egentligen har jag lite svårt att hålla reda på kronologin ibland, vet inte riktigt hur lång tid som faktiskt går, men jag skyller det på bristerna i min franska!)

Till en början avskyr Marie sin skola. Det är kallt, hon kan inte åka skidor, hon kan inte prata tyska, hon saknar sina kompisar. Under sommarlovet umgicks hon med sin kusin Julien, sin kompis Marge; de festade, dansade, träffade killar, Marie sökte efter någon att tycka om... Men snart kommer hon in i skoltillvaron allt mer. Där finns många killar som tycker att hon är intressant och lite exotisk; främst två tvillingbröder och den lite yngre men mycket vackre Gil. Hon blir kompis med Karin, Astrid och Céline - och så finns där klasskompisen Diane som med sitt mörka vågiga hår liknar Jennifer Beals i Flashdance (det här är tidigt 80-tal). Diane är jämnårig med de andra, men hennes air av världsvanhet, rikedom och elegans gör att hon verkar äldre. Hon doftar exklusiv parfym, har dyra märkeskläder, en äldre pojkvän som tar henne med på långa resor och dyra restauranger, som alltid får gå före i kön till nattklubbarna.

Ibörjan är Marie inte helt säker på vad hon tycker om Diane, men de dras ändå till varandra, och snart är Marie ohjälpligt förälskad. Hon för många resonemang om skillnaderna mellan att vara med en kille och att vara med en tjej. Pojkar kan också vara vackra, pojkar kan också kyssas rätt bra, det anses normalt att tycka om pojkar om man är flicka. Men å andra sidan - att älska en kvinna är något så starkt och vackert; hur kan man låta bli det? Och måste man inte som kvinna ha en fördel gentemot männen, i och med att man förstår en annan kvinna bättre än vad en man någonsin kan göra? Å andra sidan kan kvinnor göra varandra illa; kanske kvinnor söker sig till män för att inte uppslukas och förtäras av varandra?

Det är inte ett val att älska en flicka. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycker sig. Jag har inte valt att älska Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som Månen och Solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommaren och snön. Det är naturhistoria. Det stannar kvar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det är det stora livet.
Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Det är inte lätt att vara en ung flicka som tycker om flickor, det framgår tydligt. Och det är verkligen inte lätt om flickan man tycker om är Diane. Hon är förförisk, oemotståndlig. Men också hänsynslös och kall - eller är hon bara väldigt fylld av liv, så mycket att hon inte kan hållas fast, för att hon brinner av liv, och man bränner sig på henne... Och deras förhållande är mycket hemligt. Marie vet att ingen skulle förstå. Men kanske att hennes pappa skulle göra det? Hon tänker:

Det är vackert att älska en flicka och det är smärtsamt, på grund av hemligheten. Det skulle vara enklare med min pappa. Han skulle förstå. Min pappa älskar kvinnor. Han tittar på dem på gatan. Han ber om min åsikt om den och den skådespelerskan, sångeskan, TV-hallåan. Min far är tokig i Nathalie Baye. Han tycker att hon är mycket vacker. Det är hans kvinnoideal. Hon är liten och fin som min mor. Han skulle tycka om Diane. Diane skulle tycka om min far. Hon skulle kanske förföra honom. Diane är inte rädd för någonting. Det skulle vara en dålig idé att presentera dem för varandra.

Marie kämpar för att finna fotfästet i sin ibland mycket glädjefyllda och ibland mycket smärtsamma kärlek till Diane, samtidigt som sommarkapitlen skildrar processen från ett annat perspektiv. I dödens närhet måste man snabbt bli vuxen, ta sig samman. Carol är döende. Diane är långt borta. Barndomsvännen Marge glider allt längre ifrån henne. Så småningom är allt förändrat.

Diane är bekant från Mina onda tankar; där skildras hon som en person som har format berättaren och påverkat hennes liv på ett betydelsefullt sätt. Här, i romanform, skildras den första kärleken kanske ännu mer naket och hudlöst. Men trots att det gör ont, så är det någonting som berikar - både att rent allmänt vara lesbisk, men också den konkreta situationen - och jag tänker att det är därför som boken heter La vie heureuse. Det handlar en hel del om sorg - ibland är det nästan överväldigande mörkt och bitterljuvt - men också om livsglädje.

Mig veterligt finns boken inte på svenska, men den kanske kommer. Elisabeth Grate bokförlag har översatt flera andra av Nina Bouraouis böcker. I detta inlägg är alltså alla översättningar mina egna och jag garanterar inte på något vis att de är helt korrekta. Här en mening som jag gillar: Le désir c'est comme quand on regarde un gâteau au chocolat. ("Åtrå är som att titta på en chokladkaka." - som Maries storasyster säger, på tal om att det var mycket som hon inte alls förstod innan Diane kom in i hennes liv.)

Nattfjäril - Jessica Kolterjahn

Nattfjäril (2009) är Jessica Kolterjahns andra bok. Jag tycker att den är bättre än debutromanen Ut ur skuggan (2007) - jag gillade den visserligen, men inte så mycket som jag hade velat gilla den. Det var något med den som jag tyckte liksom skavde, inte riktigt stämde. Nu var det ett bra tag sedan jag läste den, och jag tror inte att jag skrev något om den då, så jag ska inte säga för mycket. (Jag kanske borde läsa om den? Ibland kan något hända med böcker vid omläsning.) Det jag tyckte om med Ut ur skuggan var själva historien, kärleken till Claire. (Jag skulle också kunna kalla en äldre gift kvinna som min huvudperson förälskar sig i för Claire. Fast nu kan jag förstås inte göra det...) Jag minns det som att jag hade svårt att komma in i boken, jag reagerade på att språket kändes "korthugget" tror jag - brukar vara en vanlig invändning från min sida. Här känner jag det delvis, men utan att det alls stör mig lika mycket. Här känns det som att Kolterjahn har hittat fram till en säkrare ton, ett språk som bär (enligt mig i alla fall).

Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.

Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.

Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.

Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.

Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?

Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.

We're Here. Conversations with lesbian women. Angela Stewart-Park & Jules Cassidy.

We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.

Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.

På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.

Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:

There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.

* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.

* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.

Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!

På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.

Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.

Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.

Skräck?

Jag läste nyss lite på Bokhora och hittade en text där det talas om skräck. En åsikt som uttrycktes var att det som lockar med skräckgenren är viljan att bli rädd. Visst, så kan man ju tänka - att bli skrämd på ett tryggt sätt, liksom. Fast jag undrar om jag håller med om det egentligen. Eller, jag vet inte... Jag läser visserligen sällan skräck, jag gjorde det mer när jag var yngre, men när jag tänker på de böckerna tror jag inte att det var skrämseleffekten som lockade mig. Någonting i detta att det övernaturliga, magiska, omöjliga, plötsligt blir verkligt ger en extra dimension åt livet på något sätt, gör att det blir större... när jag blev riktigt rädd var det mer obehagligt.

Det rörde sig nog om olika typer av spökhistorier. Gärna med en touch av något romantiskt. Det skulle vara spännande och kusligt förstås, men inte så att jag blev rädd för att sova. (Inte som Roald Dahl, alltså. När jag var liten, ungefär i lågstadieåldern, var jag fruktansvärt rädd för Roald Dahls böcker - så det var riktig skräckkänsla!) Så egentligen kanske jag faktiskt inte läste så mycket "skräck" trots allt? Eftersom jag hellre ville ha "kusligt" än "farligt"? Men skräck kan väl vara nästan allting från Anden i glaset till massmördare, väl? Stephen King är förstås ett bra skräckexempel! Nu ska jag avslöja att av alla hans böcker så har jag bara läst två: Carrie (såg filmen först) och Benrangel...

Några titlar jag minns från barndomen/tidiga tonåren: Bakom väggarna på vinden, Tvillingmagi, Dit någon vänder åter... och nu ska vi se... något om "skuggan från..." i titeln; det handlade om en familj som flyttade till någonstans i norra Kanada... Och framför allt minns jag Margaret Mahys böcker, eller åtminstone två av dem. Först och främst Förvandlingen: en tjej och hennes lillebror gick in i en leksaksaffär där det fanns en ganska obehaglig smilfink till gubbe, som erbjöd pojken ett klistermärke att sätta på handen. Hur det nu var, så började pojken tyna bort; ingen förstod varför, men på ett eller annat sätt var det den där mannen som sög åt sig hans själ genom märket. Tjejen var tvungen att ta till drastiska åtgärder; hennes klasskompis (med hjälp av sin mamma och mormor) åtog sig att förvandla henne till häxa. Eller något sådant. Det var en rätt besvärlig procedur i alla fall. Nu var det väl säkert femton år sedan jag läste den här boken, men den gjorde intryck i alla fall... En annan bok som jag inte minns lika tydligt hade titeln Trixarna. Och Maria Gripe. Agnes Cecilia är ju en spökhistoria.

Och fantasy ligger väl ganska nära skräck ibland? Eller kan göra det. Det beror kanske på vad man kallar fantasy. Fantastik kanske. Nej, inte är det lätt att dra gränserna... Nu kom jag på att den där varulvsboken jag läste för en tid sedan kanske kan hamna i skräckfacket. Och för den delen tycker jag att Jonathan Strange & Mr Norrell var riktigt skräckinjagande ibland! Den där tistelfjunsmannens hemska hantering av Stephen Black och Lady Pole, först och främst.

Men nu de senaste åren har jag faktiskt inte läst mycket skräck(liknande) böcker alls. Det närmaste är väl Anne Rice; nu var det väl fem-sex år sedan jag läste något av henne. I gymnasiet gjorde jag ju det, då jag även läste Dracula och Carmilla och ett par mindre bra vampyrhistorier jag inte minns namnet på. Jag har faktiskt inte läst vare sig John Ajvide Lindkvist eller Twilight, fast tanken har slagit mig. Som skrivande en vampyrromantisk roman bör man kanske ha lite koll... Hm. Ärligt talat var det kanske mest på grund av detta som jag reagerade på inlägget. Jag tänkte: Men hur skrämd blir man av min roman egentligen? Visst, det finns inslag av skräck och blod, men det som egentligen är farligt ligger nog mer på ett annat plan. Nåja, vad är det som säger att allt måste passa som handen i handsken i en exakt genre!

Min läsning för x år sedan

Jaha, det här med att läsa andras bokbloggar kan tydligen skapa sysselsättning... Idag hittade jag till Boktipset - ni na ni na ni nanna... och detta inlägg, som jag nu svarar på.

För 25 år sedan kunde jag inte läsa själv, men mina föräldrar läste för mig. Alla möjliga slags sagoböcker skulle jag tro, från pixi-böcker till historier som mamma berättade utantill. (Av dessa mins jag bara att jag var förtjust i att höra om "Hur elefanten fick sin långa snabel".) Det var Pelle Svanslös och Klas Klättermus, till exempel.

För 20 år sedan ungefär kom jag in i bokslukaråldern; jag lät småsystrarna själva välja godnattsaga och läste mina egna böcker. Fem-böckerna framför allt, och jag minns en trilogi som fascinerade mig, om en flicka som fick en ny kompis: Rosalie, Är det sanning, Rosalie? och Rosalies hus. Jag skulle kunna googla författaren och/eller gå till biblioteket för att läsa om böckerna, men jag tror jag avstår det försöket. (Det känns som om vissa barndomsland inte ska återbesökas...). Jag tror att jag började läsa Kulla Gulla då också - och jag läste Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia, men jag var fortfarande för liten för den och uppskattade den inte förrän ca tre år senare... Om jag gräver i minnet kan jag säkert hitta fler titlar, men det får räcka så.

För 15 år sedan hade jag nästan helt, men inte riktigt, lämnat bibliotekets barnavdelning. Jag läste fortfarande om Laura Ingalls Wilder och L.M. Montgomerys böcker, och böckerna om Cherry Ames. Därmed inte sagt att jag orienterade mig särskilt väl bland vuxenböckerna. Jag läste Sagan om Isfolket, J.M. Auel och Sidney Sheldon, Avalons dimmor, David Eddings och diverse annan fantasy... Om jag inte minns fel var det också i slutet av den här perioden som jag började läsa Jane Austen. Och jag minns en lång, lång släktsaga som kretsade kring ett hus kallat Jalna. Det känns, så här i efterhand, som en något förvirrad blandning. Det var väl en sorts övergångsperiod.

För tio år sedan läste jag kurslitteraturen till Litteraturvetenskap A. Därutöver läste jag Doktor Glas (jag minns det faktiskt mycket tydligt; hur jag strök under någon rad här och var, där jag satt i soffan i vardagsrummet hos det äldre par där jag var inneboende...), Virginia Woolf, Vita Sackville-West (bara en bok p.g.a. kopplingen till Woolf), Karin Boye, Emily Dickinson och manuset till Fucking Åmål (med "extramaterial" som t ex information om hur man kräks på film), för övrigt började jag skriva min första berättelse med en lesbisk karaktär, samtidigt som jag skrev sonetter med manlig adressat. Det var väl också en övergångsperiod. Uppsala; slottet, LundeQ, alla antikvariat...

För fem år sedan läste jag kurslitteraturen till Lärares arbete A. Dessutom blev det nog ett par Anne Holt, Patricia Cornwell, Sarah Waters... men egentligen har jag inga tydliga bokminnen från 2004. Jag minns en sångtext av Heather Nova: Wanna cry for you/Would it do any good?/If I cried for you/It would just be water...

Ett par av de bästa böckerna jag läste förra året var Ladies av Mara Lee, och Marguerite Duras Emily L. Just nu har jag lika många böcker på gång samtidigt som jag brukade ha för ungefär femton år sedan: Nattfjäril av Jessica Kolterjahn, Renascence and other poems av Edna St. Vincent Millay, The Sewing Circle av Axel Madsen samt La vie heureuse av Nina Bouraoui.

Äppelkaka och bokenkät

Ibland kommer jag ihåg att läsa vad som händer på Bokhora - undrar varför jag glömmer att göra det regelbundet, istället för att läsa nästan en månads inlägg i ett streck... Hur som helst, där hittade jag nu ett inlägg med ursprung i ännu en litteraturblogg, av Fiktionista. Därav detta.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det måste bli omslaget till De besatta - en romantisk berättelse av A.S. Byatt.



Detta är The Beguiling of Merlin av Sir Edward Burne-Jones. Jag är väldigt förtjust i Prerafaeliterna! Fast första gången jag läste den här boken (som för övrigt är en av mina absoluta favoritböcker) hade jag aldrig hört talas om det gänget, jag tyckte bara att bilden var fin... Om jag hade en bok med omslag av Waterhouse så skulle den vara min favorit, men nu blir det den här!

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Emily L. av Marguerite Duras (helst både i original och översättning, men jag räknar det som en i alla fall), Sarah Waters senaste, och Joyce Carol Oates dagböcker... jaha, det var tre, det gick snabbt!

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Hmm... Jo, det skulle vara en fras från Edith Södergran: Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdssoffa...

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Om Nina Bouraoui vore singel så hade jag bjudit in henne. Men hon har väl en flickvän! Så jag vet inte. Birgitta Trotzig kanske? Vågar man bjuda hem en författare som man har skrivit fyra uppsatser om (i olika ämnen!) på både A, B och C-nivå?!

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag har inga ritualer. Men ibland gillar jag att dricka te och äta något (sött...) till läsningen.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Det är väl olika. *funderar* Eller, kanske att jag mest tycker om öppna slut, där tankarna får vandra vidare... I och för sig kan ett definitivt slut vara väldigt tillfredsställande också. Obönhörligt, utan återvändo, en definitiv förändring av tillvaron. Fast egentligen är väl nästan alla slut mer eller mindre öppna. För egentligen tar ju ingenting någonsin helt slut, om inte huvudpersonen dör, vill säga? (I en sådan tolkning har även till exempel Svart flicka, vit flicka ett öppet slut. Hur Genna går vidare med livet, kan man tänka sig...)

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Som jag har sagt tidigare: Les amies d'Héloïse! I så fall kan Fanny Ardant både regissera den (nu har hon ju vanan inne) och spela rollen som Suzanne. Eller François Ozon. Okej, okej, jag har inte så jättebra koll på regissörer... En annan bok jag skulle vilja se som film är Virginia Woolfs To the Lighthouse. Jag vet att den redan är filmad (1983), men de jag känner som har sett filmen håller med mig om att en ny version inte skulle sitta fel! Den ska regisseras av någon som förmår uppskatta Woolfs poetiska dimensioner (för hon är min favoritpoet bland prosaförfattarna!). Och jag skulle gärna se Mississippi av Marnie Woodraw som film.

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Jag är lite lat och infogar därför bara en länk till min förra blogg, för där har jag både text och översättning redan. Les larmes de tes yeux (C. Cabat och J. Musy), Mireille Mathieu. Och ja, man kan höra den på YouTube! Det finns många fler texter jag gillar... men jag tycker om det där om vägen som öppnar sig...

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Annat än bokblogg? Det lär vara den här, det! Eller Lilis blogg, som kanske mest handlar om film och Fanny Ardant, men det är ju verkligen litteraturrelaterat.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

I genomsnitt? Hm. Om jag räknar från september förra året till nu, och antar att jag alltid läser ungefär lika mycket, så säger jag ca 40. (Det känns som att det borde kunna vara mer, men, men.)