söndag 26 augusti 2012

Tadaima!... eller Bättre sent än aldrig?


Okej, den här bloggen har blivit lite försummad… Först blev det så mycket med franskt uppsatsskrivande och sånt… och så var det en missnöjd författare som jag försökte få att förstå hur jag tänker när jag recenserar… Och… och, ja, ibland orkar man inte bry sig, särskilt när ingen annan bryr sig heller!

Men egentligen är det rätt kul att bara för sin egen skull hålla koll på vad man läser. Jag tänker inte skriva ett blogginlägg om varje bok jag har läst sedan sist, men här kommer en liten uppdatering:

Manga: har jag i stort sett lagt på hyllan, i alla bemärkelser. Dock beställde jag ändå nyligen en av Clamp, på franska…

Vintern 2012 ägnades till stor del åt vampyrer. Det var en dag när jag var på biblioteket i väntan på att ett möte skulle börja. Jag hittade inget jag ville läsa. Något på engelska från ungdomssektionen kändes lagom. Jag tog en bok som jag bara tänkte bläddra i… och blev sedan under de följande veckorna helt fast i serien Vampire Academy.

Serien är skriven av den amerikanska författaren Richelle Mead, vars böcker hamnar i genren "urban fantasy". VA är en ungdomsserie, men hon har även skrivit böcker för vuxna. Jag kan dock tycka att gränserna är lite flytande (jag läste en av "vuxen"böckerna och blev inte lika tagen av den, dock... innehöll mer sex, men annars faktiskt liknande teman). Ja, det handlar om några ungdomar på en skola för vampyrer. Dessa vampyrer är inte riktigt som vi är vana; de kallas Moroi och lever så gott som avskilt från människor och har en egen samhällsstruktur (vilket ger utrymme för politiska intriger, bland annat). De är inte odödliga och heller inte särskilt blodtörstiga även om de behöver blod; de människor som frivilligt ställer upp kallas "feeders". På skolan St. Vladimir lär de sig om magi, och där finns även dhampirs, ett slags halvvampyrer som utbildas till att bli Morois livvakter. Deras sociala status är lägre, men de är starkare, snabbare och tål solljus. De behöver inte blod. Ja, och sedan finns Strigoi, de onda vampyrerna som lever för evigt (såvida inte en dhampir sätter en påle i hjärtat på dem...) och gör allt för att komma åt blod från Moroi. Moroi eller dhampir föds man till men Strigoi blir man; det uppfattas av de flesta som ett öde värre än döden. Det finns sex böcker i serien och huvudperson är Rose, en dhampir. Hennes bästa vän är Lissa, Moroi och av kunglig ätt. Mellan dem finns ett märkligt, övernaturligt band som är mer än vänskap - hur och varför detta band existerar och hur det påverkar dem utforskas genom serien. Ett annat viktigt tema är kärlek; Lissa dras till den utstötte Christian medan Rose har förbjudna känslor för sin lärare Dimitri; en stark och skicklig dhampir som är strax under trettio år. Med tiden dyker även Adrian upp, och triangeln är ett faktum. Det är inte så töntigt som det kanske låter; det är intressant att följa personerna i deras relationer och se hur de utvecklas, och det är hela tiden ganska spännande.

Att jag blev så fängslad kan till stor del ha att göra med verklighetsflykt, men ändå. Det fyllde min tid under några veckor. Jag läste även några Sookie Stackhouse-böcker, och påbörjade Meads spin off-serie Bloodlines, där huvudpersonen istället för Rose är en "vanlig" människa vid namn Sydney, som ställs mot en helt annan typ av utmaningar. Meads vampyrvärld utforskas vidare, och även här spirar romanser. Jag är rätt förtjust i böckerna, faktiskt, även om de har sina brister (men nu blir det här ett ytligt blogginlägg). Bok två i serien, The Golden Lily, kom ut nu i somras.

Nästa vampyrserie: The Morganville Vampires av Rachel Caine. Här ser vi mer "traditionella" vampyrer: blodsugare med evigt (?) liv som människorna (med rätta) fruktar. Morganville är en liten stad i Texas dit huvudpersonen Claire kommer för att gå på college, och hon upptäcker att allt inte är riktigt som det borde där. Morganville är en stad där vampyrerna styr och människorna har att foga sig i att vara underordnade. De som låter sig "beskyddas" kan vara säkra på att inte bli bitna, men då måste man också finna sig i att kontraktet man undertecknat gäller för evigt. Vampyren Amelie är iskall och elegant; drottninglik, men långt ifrån de försiktiga och (relativt) fredsälskande Moroi i Meads serie. Både Amelie och hennes antagonist Oliver befinner sig i den moraliska gråzonen och Claire har turen/oturen att bli inblandad i bådas förehavanden. Hon gör sig även till fiende med den populära (och halvgalna?) Monica bara genom att visa sig lite för smart. I Morganville finns mycket som är farligt, och mycket mer än vad man ser vid en hastig blick. Claire har turen att bli vän med Shane, Michael och Eve när hon flyttar in i deras hus. Även där uppstår ljuv musik...

Jag tror det finns åtta böcker i serien, Det finns femton böcker i serien, jag läser just nu del fyra (Feast of Fools). Vi får se hur länge Caine håller måttet... Trots att jag tycker mycket om personerna i VA och deras relationer, så tycker jag bättre om Caines vampyrer. Handlingen är dessutom mer oförutsägbar, och trots att det som sagt finns mycket tonårsromantik så läggs mer fokus på intrigen/action än på relationerna. När jag tänker på Meads böcker så tänker jag egentligen mer på vänskap, familjeband och personlig utveckling än på mystik och vampyrer, även om det finns en hel del spännande actionscener där också. Richelle Mead tycks mer populär på facebook...

Annars måste jag säga att Donna Tartts Den hemliga historien hittills är årets största läsupplevelse. Vet inte varför det tog mig så lång tid att börja läsa den. Mysterier, hemligheter, lögner och sammansvärjningar på hög nivå. Bland universitetsstudenter. Som läser klassisk grekiska. Det är fantastiskt. Och hemskt otrevligt, men ändå -- förtrollande uppslukande, utan att vara det minsta magiskt. Jag kan mycket väl förstå varför den här boken har blivit en modern klassiker.

Av Amélie Nothomb har jag läst inte mindre än tre böcker: Métaphysique des tubes (barndomsskildring i äkta förtjusande Nothomb-stil), Le Voyage d'hiver (en kärlekshistoria som gick lite snett... minst sagt) och Mércure, en historia om en sjuksköterska som hamnar mitt uppe i en märklig relation mellan en gammal man och en ung flicka. På tal om vampyrer, så gillade jag referensen till Carmilla (av Sheridan Le Fanu) i den sistnämnda...

Vad mer? Säkert en hel del... La prochaine fois av Marc Lévy, en slags övernaturlig romantisk thriller... Två böcker om Japans historia av Lars Vargö. Toxique av Françoise Sagan... Början av Anne Rices Blackwood Farm... Två Anne på Grönkulla-böcker... en receptbok fylld med Whoopies och cupcakes... En hel del fanfiction...

Några av böckerna som ligger här och var i mitt rum: Sauvage av Nina Bouraoui, Jag ska skydda dig mot allt av J.C. Oates, Japanese From Zero 1, Vibeke Olssons Sabina, som jag lånade för att jag minns den från tidiga tonåren. Då stod serien nämligen bland barnböckerna på biblioteket... så icke nu. Intressant... precis som att fantasyböckerna på den tiden helt enkelt stod bland alla andra böcker, barn/ungdomsböcker så väl som vuxenböcker. Men nu har biblioteket en egen fantasyavdelning.

Åh! Men jag glömde ju The Hunger Games!! Hela serien, alltså. (Har inte sett filmen än.) Ganska fantastiskt, vad sedan folk än säger om det dära japanska... 


torsdag 24 november 2011

Fushigi Yûgi 1: Priestess - Yuu Watase

Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.

Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.

Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.

Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.

Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.

onsdag 16 november 2011

Snygg - Joyce Carol Oates

Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.

Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.

Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.

Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.

"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.

Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.

Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.

Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.

Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.

Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!

Lästa böcker

Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:

Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.

Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)

La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)

Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema

Samt ytterligare tre recensionsböcker.

tisdag 1 november 2011

Supplement au voyage de Bougainville - Diderot

Ett kort verk av en av de stora franska upplysningsförfattarna. Diderot kritiserar här både kyrkan, religionen och samhällets alla regler, liksom även kolonialismen. En stor del av den korta texten går åt till ett samtal mellan en fransk munk och en man vid namn Ouro, boende på Tahiti. "Infödingarna" talar knappast på ett realistiskt sätt, men budskapen går fram.

Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?

I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.

La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette

La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.

Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.

Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.

Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.

Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.

Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.

Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase

Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.

Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!

tisdag 20 september 2011

Demon Diary 2 - Kara/Yun-Hee Lee

I första delen av Demon Diary lämnades många trådar hängande lösa. Här börjar ytterligare några, men en del börjar också flätas ihop.

Nu börjar Raenef känna att livet som demonherre faktiskt är mycket svårt. Han kan inte leva upp till Eclipses förväntningar, och dessutom har han ställt till det genom att släppa in en människa i slottet. Han bestämmer sig därför för att ge sig iväg - och inte komma tillbaka förrän han har lyckats bli en stor demonherre på egen hand, utan att fresta på sin lärares tålamod.

Jag ska inte avslöja hur det lilla äventyret slutar, men det är fyllt av riktigt roliga scener, `och även lite "ååååh, gulligt!" Även ett par nya karaktärer introduceras här.

Annars tas en stor del av berättelsen upp av Raenefs bakgrundshistoria. Man får veta att han var medlem i en tjuvliga då Eclipse, som sänts ut för att hitta den nye demonherren, fann honom och först inte kunde tro sina ögon. En sådan vänlig och naiv pojke, en demonherre?! Ja, tydligen... Exakt hur allt gick till får man inte veta förrän i, förmodligen, nästa del.

Här fördjupas karaktärerna, och det är särskilt intressant att se hur Eclipse var innan mötet med pojken -- fruktad, känd och ökänd, mörk och grubblande. Aldrig ett leende. Men någonting börjar tydligen hända...

söndag 18 september 2011

Phèdre - Jean Racine

Phèdre (på svenska Fedra) är en av den franska litteraturens största klassiker, skriven av en av de främsta representanterna för 1600-talets klassicism, Jean Racine. Racine fick en strängt religiös uppfostran enligt jansenismen, en strömning inom katolicismen som utgår från Augustinus predestinationslära. Något annat som var strängt på den tiden var reglerna för hur ett bra drama borde vara. Helst skulle handlingen utspela sig inom några timmar eller en enda dag, på en och samma plats och inte ha för många avvikelser från huvudhandlingen. Därav följde att man inte kunde ha för många personer. Dessutom borde man undvika överdrifter av alla slag och hålla sig till det som är troligt, och dessutom moraliskt rätt och riktigt. Detta i kontrast till tidigare epoker, då handligen kunde sväva ut och bli hur svindlande som helst med blandningar av olika genrer. Dessutom skrev de stora författarna för en kunglig eller adlig publik, och de ville läsa och höra om sina likar...

Racines tragedi uppfyller alla krav. Historien utspelar sig vid ett hov i antikens Grekland: kungen, Thesée (välkänd genom de grekiska myterna), är ute på en resa. Hans son Hippolyte från första äktenskapet vill också ge sig av -- för att bli en hjälte han också, men även för att han drabbats av kärlek till prinsessan Aricie, den enda levande ättlingen till hans fars fiender. Under tiden lider drottningen, Phèdre, svåra kval och hennes tjänarinna Oenone tjatar på att hon ska berätta vad som är fel.

Phèdre avslöjar då det oerhörda, att hon är förälskad i sin styvson. Detta är dubbelt förbjudet: hon är redan gift sedan några år tillbaka, och dessutom räknas Hippolyte som hennes son och incest är naturligtvis något oerhört.

Tragedin byggs upp av Phèdres lidande. För att dölja sina känslor låtsas hon inför alla att hon hatar honom, men nu när de befinner sig på samma plats är det svårare att uthärda passionen. Så nås hovet av nyheten att Thesée är död -- nu, säger Oenone, kan du ju bekänna allt och bli lycklig.

Fast Hippolyte är ju kär i Aricie (vilket faderns död gör honom fri att bekänna) och han vill inte alls veta av Phèdres känslor. När det sedan visar sig att kungen lever blir allt ännu värre. För att rädda sin härskarinnas ära påstår Oenone inför honom att det är Hippolyte som närmat sig Phèdre på ett otillbörligt sätt. Hippolyte förskjuts och dör innan Phèdre tar gift och bekänner hur det egentligen ligger till. Thesée blir förtvivlad men bestämmer sig för att adoptera Aricie.

Phèdres lidande består av mer än olycklig kärlek. Dels får detta ses i ljuset av den allra strängaste synen på äktenskapsbrott -- det spelar ingen roll att hon i dramats början aldrig har visat sina känslor, bara det att hon alls älskar Hippolyte betyder att hon redan har begått äktenskapsbrott i sitt hjärta (jfr vad Jesus säger i Bergspredikan). Dessutom är det inte bara hennes fel. Hon har förgäves åkallat Venus, kärleksgudinnan, för att få slippa undan, men det hjälps inte eftersom hela Phèdres släkt är förföljd av gudinnans vrede. Känslorna kan dock få komma var som helst ifrån, det är människan som måste bära dem. Oenone försöker trösta henne genom att säga att ju även gudarna brunnit ibland av förbjuden eld, men för Phèdre betyder det ingenting. Hon kan inte låta bli att älska Hippolyte och hennes skuldkänslor är enorma. Enligt jansenismen som Racine influerats av är människans frälsning eller fördömelse förutbestämd och människan kan inte påverka genom varken tankar eller gärningar. Alla goda gärningar kommer genom Guds nåd, och är man oförmögen att göra gott kan man knappast våga tro att man hör till de utvalda frälsta. Att Phèdre ändå känner sig så skyldig beror väl på att hon vet att man ju ska följa Guds bud... Det kan kanske kallas paradoxalt... men i och med att hon försöker krångla sig undan, det vill säga att hon inte hindrar Oenone från att ljuga för kungen (hon tror att Hippolyte annars ska avslöja henne) drar hon olycka över dem alla. (Även Oenone tar livet av sig då Phèdre blir arg på henne.)

Åskådarna må darra av fruktan -- vem vet vem som härnäst kommer att drabbas av den fruktansvärda och oundvikliga kärleken? Det man kan lära sig (och lära sig något, det ska man alltid) är att kärleken är något man bör akta sig för. Att Thesée i slutet bestämmer sig för att Aricie ska bli hans dotter är inte något som motiveras av kärlek; snarare inser han nog att blint hat är lika farligt som blind kärlek, och bäst är om ordning och förnuft får råda och skapa motvikt till det hotande kaoset.

Om man anser att kärleken är något vackert och värdefullt även när den smärtar, om man tycker att man får ta det mörka med det ljusa och ibland kanske man måste trotsa samhällets regler och gå sin egen väg -- ja, då får man kanske söka sig ett drama från någon annan epok...

måndag 12 september 2011

xxxHolic 1 - CLAMP

CLAMP är en grupp av författare som har skrivit flera populära serier. Det här är den första jag läser. Berättelsen handlar om Kimhira Watanuki som till sin stora förtret förföljs av spöksyner och andar. En dag finner han sig gå in i ett mystiskt hus, som visar sig vara en "affär."

Han möter en häxa som kallar sig Yûko (det här med namn är viktigt) och hon förklarar för honom att hon ägnar sig åt att hjälpa människor genom att låta deras högsta önskan slå in. I gengäld vill hon alltid ha någonting tillbaka. Kimihiro säger först att han inte har några speciella önskningar, men... nog skulle det väl vara skönt om spökena försvann! Så, utan att han riktigt begriper hur det har gått till har Yûko lovat att hjälpa honom, men innan så sker måste han stanna kvar som hennes medhjälpare.

Kimihiro knorrar och protesterar, inte minst irriterar han sig på de alltid leende små flickorna Maru och Moro som också finns där, men han har inget val. Undan för undan får han lära sig hur Yûko bedriver sin märkliga verksamhet, och det blir inte alltid som han förväntat sig.

Den här historien är riktigt underhållande och ger definitivt mersmak, dessutom gillar jag hur den är tecknad.

Mumintävling

Jag läste hos Tekoppen alldeles nyss att det finns en tävling där man kan vinna Muminmuggar. Allt man behöver göra är att skriva ett blogginlägg om varför man vill vinna. :)

Jag har alltid gillat Muminvärlden, från min barndom har jag starka minnen av berättelsen om det osynliga barnet. Jag minns även ett kassettband vi hade med någon eller några berättelser inlästa. Starkast minns jag alla sånger! Först i tjugoårsåldern läste jag Sent i november... och tyckte att det var en helt fantastisk bok.

Jag ska villigt erkänna att min relation till muminvärlden inte är den allra djupaste, men min första tanke då jag läste om tävlingen var att jag i alla fall ville delta. För jag har vänner som är mer än passionerat hängivna muminfantaster, och om jag nu skulle vinna med en sådan motivering, så går muggarna till dem. :)

tisdag 30 augusti 2011

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 1 - Yuu Watase

Jag blev nyligen rekommenderad att läsa Fushigi Yûgi, som är en populär fantasy-manga av Yuu Watase. Dock råkade det bli så att jag istället fick tag på Genbu Kaiden, som är en "prequel"till serien, det vill säga att händelserna utspelar sig innan och ger en bakgrund till Fushigi Yûgi, trots att den är skriven efteråt.

Det känns dock i nuläget, utan att ha läst originalet, inte som något problem. Genbu Kaiden 1 är ganska underhållande och intressant. Medan originalserien utspelar sig i modern tid är handlingen här förlagd till tidigt 1900-tal (Taisho år 12 enligt den japanska tideräkningen). Sjuttonåriga Takiko Okuda råkar i ett vredesutbrott mot sin far efter att mamman dött försvinna in i en bok. Pappan är en berömd författare som ägnar all sin tid åt att antingen skriva eller resa för att samla material till sina böcker, och har alltså inte mycket tid för sin lilla familj. Boken som Takiko öppnar är hans nyaste besatthet, den har sitt ursprung i Kina och han har översatt den till japanska.

Takiko hamnar i en omgivning där hon inte känner igen sig och där ingen har hört talas om Japan. En ung kvinna står kedjad vid en klippa men tar sig loss då några monster-lika varelser anfaller, bara för att falla ihop i feber i den djupa snödrivorna. Takiko tar hand om kvinnan, som dock snart visar sig vara någon annan, eller i alla fall någon mer, än vad det först verkade som.

Snart träffar Takiko andra människor, och det visar sig att det är möjligt, till och med troligt, att Takiko är Prästinnan av Genbu, som enligt legenden ska komma för att rädda landet vid en tid då det befinner sig i nöd. Till sin hjälp ska hon ha de sju Himmelska Krigarna. Det är dock inte så enkelt som att hon bara behöver acceptera sin nya identitet; uppdraget är förenat med stor fara. Frågan är väl om hon har något val... Och hur ska hon kunna komma hem igen?

Historien är faktiskt ganska spännande. Nu är jag ju väldigt ovan vid att läsa manga och har inte så mycket att jämföra med, men av de två första delarna i varsin serie som jag nu har läst tycker jag att Genbu Kaiden, i jämförelse med Demon Diary, känns djupare och mer genomtänkt när det gäller handlingen. Jag för förståelse för och känner med Takiko som person, och jag tror att det kan finnas flera bottnar i den här berättelsen. Enligt omslaget är den förstnämnda tänkt för läsare från sexton år, medan Demon Diary, som dock är rätt charmig, är lämplig från tolv år -- och det märks faktiskt. Men jag ska läsa vidare i båda serierna...

Så, när det gäller vad man kan vänta sig av den här bloggens innehåll under hösten tror jag det blir en blandning av fransk litteratur från 1600-talet och ett par århundraden framåt (kurslitteratur) och manga... Kan hända att något annat sticks emellan (till exempel en viss bok om vampyrer och en om Marguerite Duras), och har jag tur, även en och annan recensionsbok...

fredag 19 augusti 2011

Colleen McCullough - Miss Mary Bennets självständighet

Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.

Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.

Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...

Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).

Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.

En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...

Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.

Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.

Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.

Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.


Kara/Chihyung Lee - Demon Diary 1

Demon Diary är en manga-serie i sju delar. Som titeln antyder handlar det om demoner, men på ett (hittills) ganska gulligt sätt.

Raenef är en ung kille som tydligen "tagit jobbet" som ny demonherre för att få mat och husrum - och hans nya bostad är ett stort palats. Berättelsen börjar så, och man får inte veta något mer. Han ska tränas i svart magi för att bli demonherre då hans föregångare gått ur tiden, och till sin hjälp har han Eclipse som fungerar som handledare.

Eclipse är en mäktig och ansedd demon, stolt över sin rang och sin kunskap (dessutom lång, slank och mörk; riktigt elegant) och går verkligen in för att kalla Raenef "min herre" och sådant. Raenef däremot har svårt att förstå varför de inte bara kan vara kompisar. Han är fnissig och munter och tar allting som en lek, varpå Eclipse blir irriterad och frustrerad innan slutligen skrattar och konstaterar att han inte kan vara arg. Det hela är helt uppåt väggarna - en demonherre som är älskvärd och låter sig bli tillrättavisad - men nu ska Raenef bli demonherre och Eclipse ska vägleda honom och så är det bara.

Det låter ju inte särskilt vettigt varför en kille som Raenef förväntas kunna bli (och för den delen vill bli) en person som inte bara hotar folk med den mest fruktansvärda död utan även verkställer hoten utan att blinka. Så långt har han definitivt inte kommit när första boken är slut men det verkar vara ambitionen. Jag antar att senare delar av historien ger någon förklaring på hur scenariot kan vara möjligt och hur han har hamnat där han är. Som det nu är tycks idén om "gott och ont" ställas på ända. Ofta när Raenef pratar syns små blommor ritade omkring honom, han tycker att det är rätt tråkigt att studera men gör ändå sitt bästa, och är helt enkelt en snäll och glad kille som inte vill någon något ont, vilket framgår då en riddare kommer till palatset. (Riddare dödar demonherrar, det är liksom deras jobb, men den här killen är inte direkt vad riddaren förväntat sig.) Eclipse däremot är otvivelaktigt en äkta demon men han är ändå snäll mot Raenef, skrattar både åt och med honom, och tänker på honom när de är skilda åt - han ska moderera ett viktigt möte, men dagdrömmer och frågar sig själv om det är Raenef som "smittat av sig" på honom, för hans beteende tycks inte särskilt "demonaktigt"...

Att de båda tycker om varandra efter en tid tillsammans är uppenbart, och riktigt gulligt. En sak som jag har lite svårt för när det gäller manga är att få en uppfattning om hur gamla personerna är (i mina ögon ser ungefär åtta av tio karaktärer ut som mycket unga tjejer...), men såvida inte Raenef är allt för ung, så tror jag att detta är upplagt för något mer än vänskap, åtminstone så att man med lätthet kan se det mellan raderna.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det här. Det går så fort att läsa... Raenefs väg till att bli en demonherre känns egentligen inte jätteintressant men ändå är berättelsen så pass gulligt underhållande att jag faktiskt vill läsa vidare. Jag gillar också Eclipse; så uppenbart mörk och demonisk med potential att vara riktigt hotfull, men full av ömhet och beskyddariver inför sin unge adept.

Mer uppenbar är i så fall den ena av de två bonusberättelser om följer i volym 1, Crystal Heart. [spoiler följer]

Det är en kort berättelse som handlar om en kille som då tjejen han gillar blivit kidnappad lovar kidnapparen att göra vad som helst för att befria henne. Skurken ber om att få ett "kristallhjärta" i utbyte mot flickan. Killens kompis Mano blir upprörd över att han riskerar så mycket för en tjej som kanske inte ens gillar honom men lovar sedan att hjälpa till. Deras vänskap började tre år tidigare då Mano räddade honom, en föräldralös ung kille, från att bli våldtagen. Sedan dess har de varit varandras familj. Med en kyss avslöjar Mano vad kristallhjärtat är: han sliter hjärtat bokstavligen ur sitt bröst; det är en kristall som ger den som får det till skänks evig lycka.

Mano älskar alltså sin vän så mycket att han offrar sitt liv för honom. Det är verkligen brutalt, och riktigt tragiskt - vad gör man om kärleken är besvarad? Då kan det ju knappast vara en bra idé att uttrycka den genom att dö. Och om den inte är besvarad, hur hanterar man ett så stort offer? Sedan slutar det med att skurken går iväg med hjärtat... i så fall, har offret ens avsedd verkan? Hm. Romantiskt? Eller inte?!

Den sista berättelsen heter Terra och den har jag inte läst än.

Patricia Cornwell - De dödas bok

De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.

Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.

Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.

Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.

tisdag 9 augusti 2011

Fais-moi oublier - Brigitte Kernel

Fais-moi oublier (Få mig att glömma) av Brigitte Kernel handlar om hur livet kan förändras av döden och hur kärleken kan uppstå trots allt och skapa olösliga konflikter.

"Léa est tombée de ce pont. Comment tout cela a-t-il commencé?" (Léa föll från den här bron. Hur började allt detta?) är bokens första mening. Resten av boken är en återblick, men det är inte Léas död det fokuseras på utan Louises, hennes flickvän.

Berättelsen börjar med att Léa och Louise, nykära, är på middag hos berättaren och hennes make Olivier. Léa är deras mycket goda vän sedan ett antal år tillbaka, hon är yngre än de, livlig och diskussionslysten, och de känner sig ibland som hennes föräldrar. Hennes förhållanden är alltid korta och de träffar inte hennes flickvänner, men Louise är annorlunda. Kvällen då berättelsen börjar träffar paret henne för fjärde gången. Dagen efter reser hon, i egenskap av journalist, till ett land i krig.

De får reda på att hon blivit dödad en dag som skulle ha blivit speciell och märkvärdig av ett helt annat skäl: Det är total solförmörkelse. Huvudpersonen har fyllt år, och Olivier och Léa har köpt en hundvalp åt henne som får namnet Eclipse. Sedan bryter förtvivlan ut.

Léa vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan sitt livs kärlek. Berättaren och hennes make lovar att stå vid hennes sida och stötta henne vad som händer, och det gör de också. Hon får bo hos dem, de tar hand om henne, oroar sig, gråter med henne, försöker finnas till, och banden mellan dem växer sig allt starkare. Attraktionen mellan Léa och berättaren växer också. Hon som aldrig tidigare varit dragen till kvinnor undrar plötsligt hur det skulle kännas att kyssa Léa, och skuldkänslorna växer i takt med att Léas sorg tar sig allt extremare uttryck.

För berättaren väcks också minnen av andra förluster: den älskade hunden, några år tidigare den bästa vännen, och i barndomen lillasyster Anne. Hon tänker sig att alla dessa döda finns någonstans och har tagit emot Louise hos sig, och hon ber dem alla att vaka över Léa.

Ämnet är tungt: Förlust, sorg, och kärlek i dödens skugga, men texten flyter fram lätt och man är alltid närvarande i känslorna. Medan Léa går djupare in i sitt inre mörker börjar livet ändå gå vidare för de andra... men kanske stannar det ändå upp där på bron.

onsdag 27 juli 2011

Simple - Marie-Aude Murail

Marie-Aude Murail har skrivit många böcker för barn och ungdomar och hon väljer ofta ämnen som är, för en fransk läsekrets, lite ovanliga för åldersgruppen. I Simple handlar det om att skapa förståelse för funktionshinder.

Huvudperson är sjuttonårige Kléber som kommer till Paris med sin äldre bror. Till hösten ska han börja en ny skola och han ska bo tillsammans med sin bror. Det är bara det att brodern, som kallas Simple (enkel), är som ett stort barn i en ung mans kropp. Han säger alltid rakt ut vad han tänker, han kan inte räkna, han har ingen klocka eftersom han alltid tar sönder sådant för att se om det finns en liten gubbe inuti, och hans bästa vän är tygkaninen Monsieur Pinpin. Han försätter ofta sig själv och sin bror i knepiga situationer (inte sällan på grund av Monsieur Pinpin).

Pojkarnas mamma är död sedan ett antal år tillbaka och pappan är omgift med en ung kvinna som helst vill ha så lite med Simple att göra som möjligt. Simple har tillbringat en hel del tid på Malicrox, ett hem för personer med vårdbehov, men Kléber gillar inte hur stället har kuvat och kväst hans bror och har därför fått pappans tillstånd att ta Simple där ifrån. Simple leker ofta Malicroix med sina leksaksfigurer: "Vi säger att det här är pappan och det här är barnet. Barnet är en idiot så pappan skickar honom till Malicrox"... Men nu är de i Paris, hos en gammal släkting som verkar vara lite rädd för Simple, som inte tycker om henne, och Kléber letar därför efter ett eget boende.

Han finner ett kollektiv i en lägenhet, där det finns två små lediga rum. Där bor Enzo med sin vän Corentin, dennes syster Aria samt Arias pojkvän Emmanuel. Alla dessa är i tjugoårsåldern. Enzo är den som figurerar mest i handlingen, en butter ung man med författarambitioner och en het kärlek till Aria som mest verkar tycka att han är ganska dryg. Delvis kan jag hålla med henne, särskilt när han tar hjälp av en granne, den gamle Monsieur Villededieu, som ger råd av typen: "Var stark och visa att du är en man!"

I början vet inte ungdomarna vad de ska tänka om Simple. Som alla andra som möter honom blir de ställda, generade och vet inte hur de ska behandla honom. Gradvis inser de dock att de kanske ändå har något att lära av honom ändå och både han och hans bror finner sin plats hos dem. Malicroix hotar dock fortfarande i bakgrunden, allt medan Kléber slits mellan två olika tjejer i sin klass.

På det stora hela är det här en underhållande och tänkvärd bok om att växa upp, om kärlek och att acceptera varandras olikheter. Kléber hamnar ofta i kläm mellan viljan att leva sitt eget liv och att alltid sätta sin bror i första rummet, något som säkert kan kännas igen av andra som har anhöriga med funktionshinder. Något som störde mig lite var att vissa av relationerna mellan tjejer och killar är lite väl stereotypiskt skildrade (man får hoppas på att läsarna ser det komiska i M. Villededieu istället för att ta honom på allvar), särskilt när det gäller de två flickor som Kléber tycker om. Den ena är krävande, högljudd, utmanande och drivande, den andra är stillsam, vänlig, blyg och mjuk... Vem av dem som Simple gillar bäst, och vem som Kléber slutligen väljer, tja...

En sak som jag i början förvånades mycket över var hur Simple blir bemött av sin omgivning. Alla som möter honom första gången blir chockade och nästan arga, som om personer som Simple borde hållas bakom lås och bom. Detta är dock realistiskt skrivet enligt min lärare; även om det börjar bli bättre nu med öppenheten och toleransen i det franska samhället. Det är attityden att Simple måste hållas undangömd som Kléber protesterar mot och som är bokens viktigaste budskap: Simple kanske inte är som alla andra, men han är ändå värdefull som människa och vän till alla oavsett deras ålder och bakgrund.

Något annat jag funderar på är vilken åldersgrupp boken riktar sig till. Tydligen ska det vara 11-12-åringar, vilket jag tycker känns lite märkligt med tanke på huvudpersonernas ålder (mellan 17 och 25) och den stora vikt som läggs vid deras sexuella relationer. (I sammanhanget kan dock noteras ett litet plus för hintarna om Corentins eventuella känslor för vännen Enzo -- det är dock mycket subtilt och kan säkert helt missas om man inte har ögonen öppna.) Simples historia kan dock vara intressant och viktig att ta del av för alla åldrar. Temat är allvarligt men tonen humoristisk och innerlig. Man både upprörs, berörs och skrattar, även om inte allt alltid känns helt trovärdigt.

Simple har fått flera franska och även tyska utmärkelser. På svenska heter boken Pucko och kategoriseras på flera sajter som passande för 12-15-åringar.

måndag 18 juli 2011

Chronicles of the Cursed Sword - Yeo Beop-Ryong & Park Hui-Jin

Chronicles of the Cursed Sword är del 7 i en serie mest tänkt för yngre tonåringar. Den handlar om föräldralöse Rey som tillsammans med en jämnårig flicka uppfostrats av en gammal mästare i stidsteknik (vissa av teknikerna inkluderar magi). Mannen dödas av en demon och Rey måste ge sig ut i världen. Han har ett mäktigt demonsvärd med sig, och träffar på diverse figurer som hjälper -- eller stjälper -- honom på hans väg. bland karaktärerna finns kungar, kejsare och diverse varelser av alla möjliga slag. I den här boken börjar det visa sig att det finns många som vill honom väldigt illa.

Så pass mycket går att förstå, men eftersom det här är del 7 är det ganska svårt att egentligen begripa historien och hålla isär karaktärerna och deras olika relationer till varandra. Det mesta går mig nog förbi; det beror säkert delvis på att jag kom in just vid denna punkt i serien, men kanske är inte demoner och mystiska krigare riktigt min grej, åtminstone inte i den här formen...

Anledningen till att jag läste del sju var att det var det lägsta nummer i serien bokhandeln hade, och de andra två eller tre serierna var det likadant med, förutom någon som jag inte tyckte verkade intressant... Jag ville ändå försöka läsa någon manga för att prova på det... (Det här, blev jag dock upplyst om, är inte ens Japansk manga utan manhwa från Korea...) Jag tror säkert att det finns annat där ute som passar mig bättre.

söndag 10 juli 2011

Par le feu - Tahar Ben Jelloun

Par le feu (Genom elden, 2011) handlar om Mohammed, tunisisk arbetslös akademiker. Han är förälskad i Zineb men de kan inte gifta sig innan han får ett jobb. När fadern dör blir Mohammed familjeförsörjare (han har flera yngre syskon och modern har diabetes) och tar över dennes ambulerande fruktaffär.

Konkurrensen är stor och det går inget vidare, men han håller sig i alla fall flytande tills polisen börjar lägga sig i. Polisen måste man hålla sig väl med, annars vet man hur det går. Men Mohammed har inte gjort något fel, han vill inte krypa och fjäska för överheten. Han går så långt som till att klippa ut en bild på presidenten ur en tidning, för att ha något till hands om han blir tillfrågad. Till sin mamma säger han att poliserna ju också har folk över sig och familjer att försörja, och "fattiga tycker aldrig om varandra." Men till slut utsätts han för rena trakasserier.

När Mohammed inte får någon hjälp någonstans utan bara blir hånad och trakasserad gör han något drastiskt. Han sätter eld på sig själv och blir en fackla som lyser upp hela världen.

Denna korta text -- knappt femtio sidor i pocketformat -- är enkelt och fint skriven. Själva berättelsen är fiktiv med händelserna som beskrivs har inträffat; det är en skildring av dagarna som föregick Tunisiens Jasminrevolution. Det är verklighetsnära, gripande och tankeväckande om vad förtryck och korruption kan göra med ett land och hur det kan förstöra människors liv. Vid ett tillfälle, då Mohammed och Zineb går till polisen för att försöka reda ut situationen för Mohammed blir de bemötta med ett hånfullt: "Tror ni att ni är i Sverige eller?"

Club Dead - Charlaine Harris

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.