Kafka på stranden - Haruki Murakami

Nu var det ett tag sedan jag läste ut Kafka på stranden, så det är väl bäst att jag börjar skriva om den nu. Inte för att det borde vara så betungande; jag tyckte hemskt mycket om boken. Jag är glad att jag äntligen började läsa Haruki Murakami (det här är den andra) som verkligen blev en positiv överraskning.

Kafka på stranden är en synnerligen innehållsrik historia. Huvudpersonen, som tar sig namnet Kafka, rymmer hemifrån för att undkomma en högst obehaglig profetia av grekiska dimensioner. Han är bara femton år och har inte några vänner, men det ändras så sakteliga på hans färd bort från hemmet. Även om han också tillbringar mycket tid ensam i en skog. Andra viktiga personer är det smått osannolika radarparet Nakata - en äldre man som kan tala med katter och som sedan en oförklarlig händelse i barndomen inte är särskilt smart, i alla fall inte enligt de flestas sätt att se - och den unge lastbilschauffören Hoshino med ett våldsamt förflutet, som bestämmer sig för att följa den gamle mannen och se var de hamnar. Det visar sig bli en färd med många ganska komplicerade turer innan allt är klart, och ändå sker alla förvecklingar med en sorts oemotståndlig älskvärdhet. Till och med när det understundom blir en smula obehagligt att läsa, så kan man inte annat än älska Murakamis lättsamma, eleganta bråddjup.

Romanen är en skröna med vissa övernaturliga, eller åtminstone oförklarliga, dimensioner med inslag av både humor, tragik och bitterljuv ung kärlek. Och trots att trådarna nystas upp och/eller vävs samman mot slutet, så sitter man därför inte alls inne med alla svar. Helt enkelt: en mycket trevlig läsupplevelse.