Appelez-moi par mon prénom är Nina Bouraouis näst senaste bok (2008). Den är väldigt bra. Formmässigt liknar den Mina onda tankar, på så vis att den består av ett helt obrutet textflöde. Tonen är dock en annan; lite mer eftertänksam, lite mer poetiskt.
Berättarrösten känns igen från andra verk av Bouraoui, en del av innehållet också, men innehållsmässigt är den ändå en aning annorlunda. I tidigare böcker har man lärt sig att känna igen barndomen i Algeriet och i Frankrike, tonåren i Schweiz, skrivandet, kärleken, personerna (även om de har haft olika namn), homosexualiteten. Här förekommer inte mycket av detta, mer än Schweiz och skrivandet.
Berättaren i den här boken är författare som en dag signerade böcker i en bokhandel i Lausanne; hon har tillbringat en stor del av sin ungdom i landet. Vid signeringen möter hon en ung man, konstnär, som berättar för henne hur mycket en av hennes böcker har betytt för honom. Väl hemma börjar hon tänka väldigt mycket på den här killen; boken inleds med att hon berättar att hon kollar hans hemsida varje dag. De har dock ingen kontakt. Kvinnans känslor börjar utveckla sig till en sorts besatthet, och här började jag fundera på om Bouraoui verkligen skulle lyckas med konststycket att skriva en hel roman (om än inte mer än 142 sidor i pocket) om en avståndsförälskelse.
Det var en spännande tanke... Just då svänger berättelsen och mellan författaren och den unge läsaren upprättas en mejlkontakt. Känslorna mellan dem båda växer, de lär känna varandra allt mer, de pratar i telefon, och under det att detta pågår skriver hon en roman; uttrycker det till en början så att hon tar sin tillflykt till arbetet. Romanen och kärleken växer nästan parallellt, skrivandet får näring av den växande förälskelsen, men inte bara av glädjen utan också av smärtan inför att befinna sig i olika länder, långt ifrån varandra. ("Jag tänkte att skriften växte ur ett sår och att det var omöjligt för mig att producera [...] om jag var lycklig.") Fram mot mitten av boken börjar det bli tal om att träffas. Författaren tänker på, andas, lever av kärlek. Det hela är egentligen helt och hållet vanligt, vardagligt... men beskrivet med en så intensiv (bouraouisk) lyskraft att man dras in i hennes tankar och känslor helt utan motstånd och ifrågasättande.
Appelez-moi par mon prénom ("Kalla mig vid mitt förnamn") handlar på ett sätt om kontakten mellan författare och läsare, som ju oftast verkligen förblir en "avståndsförälskelse", eller om konstnär och betraktare. Visst kan det vara så att ett konstverk gör djupt intryck; ibland kan något man läser eller upplever till och med förändra ens liv. För läsaren är det livsviktigt att läsa, och om boken är tillräckligt bra kanske man till och med upplever att man blir som förälskad i den. För författaren är det också viktigt att läsaren finns; även om man skriver utifrån sig själv så skriver man ändå utifrån tanken att man ska bli läst. Det handlar också väldigt mycket om konst och skapande. Men, allra mest är ju Appelez-moi par mon prénom en roman om kärlek. Kärleken framstår som oemotståndlig och stark, ödesbestämd och vacker. Det är inte sentimentalt, sötsliskigt och "romantiskt" på det viset som vissa slags kärleksromaner kan vara, det är skarpt och analyserande. Men vackert, och på något sätt lite annorlunda i all sin vanlighet.
Berättarrösten känns igen från andra verk av Bouraoui, en del av innehållet också, men innehållsmässigt är den ändå en aning annorlunda. I tidigare böcker har man lärt sig att känna igen barndomen i Algeriet och i Frankrike, tonåren i Schweiz, skrivandet, kärleken, personerna (även om de har haft olika namn), homosexualiteten. Här förekommer inte mycket av detta, mer än Schweiz och skrivandet.
Berättaren i den här boken är författare som en dag signerade böcker i en bokhandel i Lausanne; hon har tillbringat en stor del av sin ungdom i landet. Vid signeringen möter hon en ung man, konstnär, som berättar för henne hur mycket en av hennes böcker har betytt för honom. Väl hemma börjar hon tänka väldigt mycket på den här killen; boken inleds med att hon berättar att hon kollar hans hemsida varje dag. De har dock ingen kontakt. Kvinnans känslor börjar utveckla sig till en sorts besatthet, och här började jag fundera på om Bouraoui verkligen skulle lyckas med konststycket att skriva en hel roman (om än inte mer än 142 sidor i pocket) om en avståndsförälskelse.
Det var en spännande tanke... Just då svänger berättelsen och mellan författaren och den unge läsaren upprättas en mejlkontakt. Känslorna mellan dem båda växer, de lär känna varandra allt mer, de pratar i telefon, och under det att detta pågår skriver hon en roman; uttrycker det till en början så att hon tar sin tillflykt till arbetet. Romanen och kärleken växer nästan parallellt, skrivandet får näring av den växande förälskelsen, men inte bara av glädjen utan också av smärtan inför att befinna sig i olika länder, långt ifrån varandra. ("Jag tänkte att skriften växte ur ett sår och att det var omöjligt för mig att producera [...] om jag var lycklig.") Fram mot mitten av boken börjar det bli tal om att träffas. Författaren tänker på, andas, lever av kärlek. Det hela är egentligen helt och hållet vanligt, vardagligt... men beskrivet med en så intensiv (bouraouisk) lyskraft att man dras in i hennes tankar och känslor helt utan motstånd och ifrågasättande.
Appelez-moi par mon prénom ("Kalla mig vid mitt förnamn") handlar på ett sätt om kontakten mellan författare och läsare, som ju oftast verkligen förblir en "avståndsförälskelse", eller om konstnär och betraktare. Visst kan det vara så att ett konstverk gör djupt intryck; ibland kan något man läser eller upplever till och med förändra ens liv. För läsaren är det livsviktigt att läsa, och om boken är tillräckligt bra kanske man till och med upplever att man blir som förälskad i den. För författaren är det också viktigt att läsaren finns; även om man skriver utifrån sig själv så skriver man ändå utifrån tanken att man ska bli läst. Det handlar också väldigt mycket om konst och skapande. Men, allra mest är ju Appelez-moi par mon prénom en roman om kärlek. Kärleken framstår som oemotståndlig och stark, ödesbestämd och vacker. Det är inte sentimentalt, sötsliskigt och "romantiskt" på det viset som vissa slags kärleksromaner kan vara, det är skarpt och analyserande. Men vackert, och på något sätt lite annorlunda i all sin vanlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar