Snabblogg

Snabbt bloggat innan tåget...

Blogginlägg som väntar på att skrivas:

* Murakamis Kafka på stranden

* De besatta av A.S. Byatt; en ofta läst bok som jag nyligen hittade en rätt gammal recension av, som jag skulle kunna lägga in här för den händelse att någon läser och blir intresserad...

I Paris köpte jag följande böcker:

* Nos baisers sont des adieux (helt ny!) och Poing mort av Nina Bouraoui

* Passerelles av Julie Lezzie

* Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges

(Dessa i gaybokhandeln Violette & Company)

* Jane Eyre lu par Fanny Ardant (!!!!)

Jag hittade även en film- och litteraturtidskrift med NB på framsidan, som jag dock inte har läst än. Nu på tåget ska jag fortsätta läsa hennes Appelez-moi par mon prénom.

För övrigt frustrerar det mig något gränslöst att jag kan läsa böcker men har så svårt att prata språket!

En annan sak som kan vara värd att nämna är att efter Paris tog jag tåget till Tyskland (lyckligt ovetande om hur smart det var av mig att ha planerat tåg istället för flyg...) och såg-hörde-träffade Mireille Mathieu!

Nedstörtad ängel - Per Olov Enquist

P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel är en välkomponerad men i mitt tycke oengagerande betraktelse över de svårförståeliga sambanden mellan kärlek och hat, att bli sedd av andra men också sig själv, och därmed vinna någon slags insikt om varför man lever.

Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.

Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.

Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.

Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.

Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.

Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.

Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.

Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.

”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.

När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.

Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.

Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.

I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.

Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.

Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.

Aliocha - Henri Troyat

Egentligen läste jag ut den här boken redan för bortåt två veckor sedan, men den här bloggen har försummats, liksom kanske min läsning i allmänhet...

Aliocha är en kortroman av den mycket produktive Henri Troyat (i gymnasiet läste jag hans biografi över Peter den Store, och förutom biografier har han skrivit nära sjuttio romaner). Troyat har i likhet med sin huvudperson rysk bakgrund.

Huvudperson är den fjorton-och-ett-halvtåriga Alexis (Aliocha), som bor i Paris efter att ha flytt den ryska revolutionen tillsammans med sina föräldrar. I likhet med de flesta andra ryska immigranter har föräldrarna förlorat så gott som alla sina tillgångar; från att ha tillhört samhällets övre skikt tillhör de nu det lägre, och de tillbringar sin mesta tid med att drömma om hur det var förr. Alexis är på sätt och vis också en drömmare, men han drömmer om att bli betraktad som en äkta fransman.

Alexis älskar böcker, men är långt ifrån något ljus i skolan - romanen börjar med att han överlycklig springer hem på lunchrasten för att berätta att han fått näst högsta betyg i uppsatsskrivning. Men hans föräldrar lyssnar knappt på vad han säger, så uppfyllda är de av nyheten om att Lenin är död - nu, tror de, kommer ordningen snart att vara återställd i deras hemland.

Så sker naturligtvis inte, men föräldrarna får i alla fall nytt bränsle för sina förhoppningar, och de önskar mest av allt att även sonen ska dela deras ömma känslor för Ryssland. Men Alexis kan inte uppbåda några varmare känslor för ett land han knappt minns; han ser framåt och vill skapa sig en framtid just där han befinner sig, och det innebär att ta avstånd av allt ryskt så mycket han bara kan, utan att därmed såra föräldrarna allt för djupt.

Så blir Alexis vän med Thierry Gozelin, en puckelryggig klasskompis som inte har just några kompisar men är klassens ljus inom alla ämnen. Alexis vet att han aldrig kommer att kunna mäta sig med Thierrys intellekt, men kärleken till litteratur för dem samman och båda deras liv börjar förändras. De tillbringar mycket tid ihop och pratar om allt från böcker och konst till flickor (Thierry har en mycket cynisk syn på kärlek, på grund av sitt handikapp) och de gör upp lysande framtidsplaner tillsammans. Familjen Gozelin är mycket välbärgad och Alexis känner sig till en början generad hemma hos dem, men Thierrys föräldrar tar emot sonens vän med öppna armar. På samma sätt blir Alexis föräldrar förtjusta i Thierry, och denne i sin tur är nyfiken på Alexis ryska bakgrund och avundas honom för att han har förmånen att kunna läsa de stora ryska romanerna i original.

Det här är en kortroman, men innehåller väldigt mycket; smärta, glädje, mognad och frigörelse. Världen som skildras - parisiska skolpojkar år 1924 - är långt ifrån min verklighet, men ändå känns Aliocha väldigt nära. Ofta får hans och Thierrys sätt att resonera mig att minnas mig själv som femtonåring, trots att mina referensramar vid den åldern var helt annorlunda. Romanen utstrålar en något bitterljuv och oemotståndlig charm.

Je vous écris comme je vous aime - Élisabeth Brami

Je vous écris comme je vous aime är Élisabeth Bramis första roman för vuxna; tidigare har hon skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker på olika förlag. Tydligen har flera av dem översatts till andra språk - dock inte svenska, såvitt jag kan se. Den här romanen skulle dock förtjäna att översättas.

Det är inte en renodlad brevroman, men nära nog. Je vous écris comme je vous aime handlar om två kvinnor som bor i varsin del av världen, och då Gabrielle, den äldre kvinnan, inte tycker om att prata i telefon är brev deras enda kommunikationsmedel.

Om den här historien har något budskap, så kan man säga att det är följande: Kärleken kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst; ålder, tid och avstånd har ingen som helst betydelse. Och ordet "drabba" är avsiktligt valt; passionen är en obeveklig kraft som förändrar ens liv för evigt.

Det är inte direkt en solskenshistoria. Gabrielle är en äldre dam, änka sedan ett år, som äger en anrik men numera något förfallen plantage av något slag någonstans på södra halvklotet. En gång förekommer någon typ av festival i trakten, och Gabrielles son inbjuder en av de medverkande kvinnorna, Émilie från Frankrike, att tillbringa ett dygn i huset. Émilie och Gabrielle möts och bekantar sig en aning med varandra, men får egentligen bara några timmar tillsammans. Det räcker. Det räcker för att båda ska känna en oförklarlig och oemotståndlig dragning till varandra, trots att trettio år och en hel värld skiljer dem åt. "Skriv till mig!" uppmanar Émilie när de skiljs åt för att hon ska gå ut på kvällen. Gabrielle svarar att hon redan gjort det, och sedan går hon till sängs. När hon vaknar nästa morgon är gästen redan på väg till flygplatsen, men på Gabrielles skrivbord väntar ett svar på hennes impulsiva lilla brev kvällen före.

Det blir början på deras brevväxling. Émilie skriver många och långa brev, Gabrielle tycker att hon nästan inte hänger med; att den yngre kvinnan använder för stora ord och väntar sig för mycket; hon håller emot. Hon vill gärna svara på samma sätt, men kan inte riktigt förmå sig att erkänna det ens för sig själv. När månaderna går händer det att hon till Émilies glädje säger att hon också är medveten om det stora, märkliga, oförklarliga som hänt dem. Att de kände en ögonblicklig koppling till varandra. Hur är det möjligt? funderar Gabrielle; hur kan denna förtjusande och levnadsglada unga kvinna (gift med två barn; runt femtio år gammal) känna allt detta för mig? Émilie försäkrar att Gabrielle inte är så gammal som hon påstår; att hon är underbar och fantastisk...

Av Émilies brev förstår man att hon försöker hålla emot. Hon försöker att inte vara påstridig, tröttsam, krävande... men hon kan inte hjälpa att hon längtar efter Gabrielles brev, längtar efter svar, ömhetsbevis; mer och mer ord. Ibland beklagar hon sig för att Gabrielle är så grym att det kan gå veckor och åter veckor utan att hon svarar... Émilie vågar inte riktigt tro att Gabrielle delar samma känslor - samtidigt som hon inte förmår sig att tvivla helt på det heller... och känslorna växer...

Kort sagt; hon känner sig förvirrad och omtumlad. Det går Gabrielle också, men Émilie får inte veta så mycket som läsaren om hennes funderingar och känslor. Men när sedan Émilies brev dröjer ovanligt länge börjar Gabrielle ångra att hon varit så återhållsam. Hon anar att något har hänt... Och något har hänt, men inte det att Émilie har tröttnat på att skriva, tvärt om. Ifall någon som läser detta får för sig att läsa boken avslöjar jag inte mer.

För mig var det en omtumlande, intensiv läsning. Om jag trodde mig om att klara av det skulle jag försöka översätta den själv, men nu får jag nöja mig med att konstatera att jag sällan har gjort så många understrykningar och marginalkommentarer i en roman.

Den vackraste gåvan - Pelle Filipsson

Pelle Filipssons Den vackraste gåvan är den första icke-roman jag har fått att recensera på mycket länge. Dessutom handlar den om saker som jag tycker att jag inte har någon som helst kunskap om, som jag knappt ens någonsin har tänkt på. Därför gjorde den mig till en början ganska nervös, men intressant var den ju, och jag var glad för att jag fick dubbelt så mycket utrymme som vid en vanlig recension...

Boken radar upp så många olika ämnen att det egentligen är svårt att veta i vilken ordning man ska börja, men kanske kan man påpeka att titeln tillsammans med innehållet skapar en viss paradox. "Den vackraste gåvan" syftar på livet, men det var ett liv som aldrig skulle ha börjat om författaren själv fått bestämma. Hans tillfälliga flickvän blev gravid, och så var det med den saken. Pelle Filipsson var redan på det klara med att han aldrig ville ha barn, men nu blev han alltså pappa, och boken handlar om konsekvenserna av detta. Helt enkelt: det i samhället förbisedda problemet med ofrivilligt faderskap. För Filipsson blev det också till en början ett ofrivilligt samboskap, och kanske var det mest detta som gjorde att han kände sig trängd och till slut hamnade i en djup depression.

Rent litterärt är ju boken inget mästerverk; den är bitvis ganska omtuggande (att den är ganska fakta- och statistikspäckad gör mig ingenting) och personligen stör jag mig på "mej", "dom", "nån" och så vidare i skrift... men det har väl med personlig smak att göra, och i min recension fokuserade jag helt på de innehållsmässiga aspekterna. Den vackraste gåvan tar bland annat upp det tabubelagda ämnet att inte älska sitt barn, men det handlar också om hur normer och omgivningens krav och förväntningar ställer sig i vägen för att en bra relation ska kunna skapas, och inte minst handlar det om hur oerhört svårt det kan vara för en man som mår dåligt att få hjälp. Här är hela recensionen.

Här är ytterligare en recension, som är lite vassare än min och sätter fingret på en del saker som jag nog inte förmådde formulera... En av kommentarerna valde i likhet med mig att bortse från den kanske djupare ansvarsfrågan och könsrollsproblematiken och fokuserar på konsekvenserna för en människa som inte får något stöd från omgivningen. En annan påpekar att det är hemskt att "skylla alla sina tillkortakommanden och ångest på exixtensen av ett 9-årigt barn", och det är sant. Det står redan på bokens framsida att författaren inte älskar sitt barn. Kan inte vara så kul för sonen att höra!

Dock är det ju en sanning med modifikation... i alla fall tolkar jag det som att författaren visst älskar sitt barn, han har bara väldigt svårt att släppa fram känslorna eftersom han är så känslomässigt skakad och skadad. Kanske kan man tycka att han verkar ovanligt skör, men å andra sidan är det väl inte så konstigt att människor reagerar olika. Det är inte barnets existens som utlöser krisen, det är moderns beteende. Nu har man visserligen bara Filipssons version av det som händer, men i mina ögon tycks det vara så att han länge sitter fast i en destruktiv relation med en manipulativ kvinna han inte älskar. Detta får förstås tråkiga följder. Stackars barn, måste man konstatera. Dock tror jag att en del av detta med "jag kunde inte älska mitt barn" är polemik med syfte att väcka debatt, eftersom det egentligen är tydligt när man väl läst boken att Filipsson bara vill sin sons bästa. Jämför med denna intervju med Pelle Filipsson.

Här är ett mer kritiskt blogginlägg med liten efterföljande diskussion. Det jag skulle vilja säga är att ämnet är komplext, som så mycket som har med mänskliga relationer att göra. Det går knappast, så vitt jag kan se, att lagstifta bort sådana problem, man kan heller inte moralisera hur mycket som helst. Jag ska erkänna att min första reaktion också var "men hallå, vill man inte ha barn finns det sätt att undvika det!!", men hur konstruktivt är det? Faktum är att sådant händer, helt enkelt. Kanske kan man bara konstatera detta: Ja, livet är sådant att det alltid finns några som upplever det som orättvist. Tyvärr. Visst skulle vi alla vilja ha en lyckligare värld av fred och tillit (på en övergripande nivå naturligtvis, men trots allt måste det väl ändå börja på individnivå), men hur ska vi komma dit? Den vackraste gåvan har inte ambitionen att svara på dessa frågor, men däremot att ställa vissa andra. Sedan kanske det inte leder till så mycket annat än att författaren fått "skriva av sig" något av sin bitterhet och att andra män i samma situation fått en referenspunkt, men... så kan det väl få vara då.

Mot ännu en sommar - Janet Frame

En av 2009 års absolut största läsupplevelser dök upp först i december, och det var Mot ännu en sommar av Janet Frame - men eftersom det faktiskt står "2010" i den tänkte jag att jag inte skulle blogga om dem förrän recensionen stått i tidningen och går att länka till. Det visade sig dröja ett tag, och av någon anledning dröjde det visst ytterligare en tid innan jag kom mig för med att börja skriva det här...

Janet Frame (1924 - 2004) räknas som Nya Zeelands främsta författare, har jag hört - jag har då och då hört hennes namn och tänkt att hon förmodligen är någon som borde läsas (hennes verk har även filmats) men som så ofta när det gäller sådana tankar (tyvärr) blev det aldrig av.

Därför var jag helt oförberedd när jag fick recensionsboken; hade inga förväntningar, bara en vag tanke om att det nog kunde vara en "viktig" bok. Jag började läsa den och blev snart - åtminstone efter ett par sidor - helt fast. Som flera av Frames verk är denna roman självbiografisk, och den är det i så hög grad att hon inte ville att den skulle ges ut under hennes livstid.

Men detta faktum är inte det egentligt intressanta. Det intressanta är först och främst temat. Det handlar om författaren Grace Cleave som är ganska framgångsrik och därför intressant för allehanda journalister och litteraturintresserade. Själv är hon dock bara intresserad av skrivandet. Människor... människor är bara störande; obegripliga, skrämmande. De har förväntningar, krav, uppförandekoder... Hur man ska umgås och hur man ska bete sig i sällskap med andra är för Grace något så mystiskt och obegripligt att hon helst låter bli att försöka. Samtidigt som hon ändå har en längtan efter gemenskap, men den sitter långt in under ångestfyllda prestationskrav. Boken är helt enkelt en fullkomligt briljant skildring av ett konstnärskap märkt av skärande ensamhet och ett plågsamt utanförskap. Briljant, både för att det är så äkta och "på pricken", och för den underbara språkbehandlingen. Bildspråket är ofta svindlande och något i prosans rytm får mig att tänka på Virginia Woolf. (Med reservation för att jag faktiskt inte har läst Woolf på länge; det kan också vara så att den här typen av kommentarer är det sätt på vilket jag uttrycker beundran för en författares språk?) Som läsare kan jag inte värja mig, särskilt inte i de stycken där jag kan känna en viss identifikation... och jag måste helt enkelt konstatera att det är en helt fantastisk roman.

Ibland bara älskar jag att vara recensent! Här är recensionen: http://www.dt.se/kultur/article577908.ece

Om mig...

Jag verkar rakt inte vara någon bokslukare nu längre, men jag kan ju i alla fall blogga lite innan jag ger mig i kast med den nya recensionsboken Den vackraste gåvan som det nyligen talades om på TV. (http://www.tv4play.se/aktualitet/kvallsoppet) Det känns... som ett lite krångligt ämne. Nåja, mer om det en annan gång.

I lag med en hel hop andra bloggare och enligt Tekoppens anvisningar, sju intressanta (??) fakta om mig.

1. Jag lärde mig inte cykla förrän sommaren innan jag började sjuan.

2. Mina två yngre systrar blev vegetarianer före mig, men jag hängde på eftersom jag aldrig egentligen gillat kött så värst mycket. Nu efter cirka nio år är jag den enda som fortfarande är vegetarian, och jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att börja äta kött igen.

3. Den bok som jag skrivit flest uppsatser om är Birgitta Trotzigs I kejsarens tid: Littvet B ht 2001, Religion A (etik) ht 2002, Svenska/Nordiska språk B (stilistik) vt 2003, Littvet C vt 2004.

4. Mina studier har aldrig följt någon logik, men i ett försök att "göra något vettigt" började jag på lärarprogrammet ht 2004, men hoppade av en och en halv termin senare och började skriva min magisteruppsats i litteraturvetenskap istället.

5. Jag är varken serietidnings- eller superhjältetypen, så någonting som kanske inte är så lätt att gissa är att jag av någon anledning gillar TV-serien Heroes mycket nog för att både läsa och skriva fanfiction, mest om Angela Petrelli i och för sig!

6. Jag har i allmänhet ganska svårt att motstå en påse chips...

7. Första gången jag medvetet tänkte "Jag ska bli författare!" var i sjuan efter att min lärare grälade på mig för att jag använt en helg till att fylla en och en halv skrivbok med en novell som egentligen skulle ha skrivits klart under lektionstid. Jag blev bara upprörd och trotsig, utan att förstå att det kan finnas en poäng med att lära sig att begränsa sig...

Hm, var det sedan meningen att man skulle bolla detta vidare till sju andra personer? Då kommer lite bonusfakta: Jag läser egentligen inte så många bloggar regelbundet förutom Tekoppens tankar, och bloggar på andra språk - men de icke svensktalande läser ju inte den här bloggen....