Ava Gardners självbiografi. Den ger en intressant inblick i hur det gick till i Hollywood på 40- och 50-talen, och förstås också i Ava Gardners liv och personlighet.
Ava Gardner (1922 - 1990) växte upp i North Carolina som yngsta barnet av sex. På Wikipedia står det att hon "genomled en olycklig, kärlekslös barndom", men det tycks rakt inte vara fallet när man läser hennes egna ord. Familjen genomled visserligen kärva tider, men bokens första kapitel påminner mig i tonen om de äldre, trevliga (kanske "käcka") flickböcker jag läste som barn... men det är klart, någon "Fröken Sprakfåle" eller "Cherry Ames" handlar det trots allt inte om. Ava Gardner blev "upptäckt" av MGM när hon besökte sin syster i New York; systerns make var porträttfotograf...
Systern Bappie följde med Ava till Hollywood, där hon lanserades som en sexbomb, och de första åren fick hon bara mycket små filmroller. Så småningom tog karriären fart. Privat var Ava Gardner blyg, och kunde aldrig se sig själv som vacker eller som en "riktig" skådespelerska. Det var få av filmerna som hon verkligen gillade. Det är intressant att läsa om i alla fall... om hennes filmer, om skådespelare, regissörer, och författare... (Censuren var högst påtaglig på den tiden, och det fanns många regler för vad en film inte fick innehålla. Man påminns här om att på den tiden kunde man verkligen ha skäl att säga att "boken var bättre än filmen"!) Ju mer man läser, desto mer smyger sig en annan ton in i "flickbokskänslan". Hon hade stormiga kärleksaffärer och var gift tre gånger (Mickey Rooney - som var notoriskt otrogen - Artie Shaw - som var en knepig typ - och med Frank Sinatra) och var god vän med den märklige Howard Huges. Man får en känsla för hur filmindustrin verkligen är en industri, där inte bara filmerna utan även skådespelarna är produkter. Det är lätt att förstå att det kan vara ett tröttsamt liv, detta att ständigt vara påpassad. Insprängt i boken finns även kortare kapitel skrivna av personer som stod Ava Gardner mer eller mindre nära. Ibland bekräftar de vad man nyss har läst, ibland har de en ganska annorlunda bild av henne än vad hon säger själv.
Det händer rätt sällan att jag läser (själv)biografier; denna var en present från en vän till följd av vårt gemensamma filmintresse. Jag tyckte mycket om att läsa den, skrattade ibland högt - Ava Gardner må ha varit en något motvillig stjärna, men hon tycks ha varit en intressant person, och ett väldigt trevligt sällskap i bokform.
fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Livet på Scotland Street 44 - Alexander McCall Smith
En varm och trevlig, lite smårolig, bok om några människor i olika åldrar som bor i samma hus.
Romanen började som följetong i en dagstidning.
Inget direkt märkvärdigt, men liksom... vänligt. Även om det inte riktigt känns som "min stil", så var det trevlig avkoppling.
Romanen började som följetong i en dagstidning.
Inget direkt märkvärdigt, men liksom... vänligt. Även om det inte riktigt känns som "min stil", så var det trevlig avkoppling.
Skattsökaren - J.M.G. Le Clézio
Alexis och hans syster Laure växer upp på en isolerad egendom på Mauritius. De umgås mest med varandra - de undervisas av sin mor, som de avgudar - och den jämnårige pojken Denis. Det är en vacker, nästan paradisisk tillvaro, fast de ibland drömmer om rikedomen ute i stora världen när de sitter på vinden och läser de engelska tidningar deras far prenumererar på.
Men så händer det otänkbara - faderns affärer går fel, han förlorar allt, och familjen måste flytta. Alexis flyttar till en internatskola där han får tiden att gå genom att dagdrömma om sjörövare och skatter. Fadern dör, och han lämnar ingenting i arv åt sina barn utom en dröm om en skatt som ska finnas på ön Rodriguez. Alexis ger sig av för att finna den...
Hans ihärdighet, hans besatthet, vet inga gränser. Han möter kärleken och han upplever Första världskrigets skyttegravar. Men skatten, skatten. Till slut vet man nästan inte om det är vackert, spännande, sorgligt eller rent av lite otäckt...
Skattsökaren är en mycket tät, poetisk berättelse om kärlek och drömmar och tidens obönhörliga gång.
Men så händer det otänkbara - faderns affärer går fel, han förlorar allt, och familjen måste flytta. Alexis flyttar till en internatskola där han får tiden att gå genom att dagdrömma om sjörövare och skatter. Fadern dör, och han lämnar ingenting i arv åt sina barn utom en dröm om en skatt som ska finnas på ön Rodriguez. Alexis ger sig av för att finna den...
Hans ihärdighet, hans besatthet, vet inga gränser. Han möter kärleken och han upplever Första världskrigets skyttegravar. Men skatten, skatten. Till slut vet man nästan inte om det är vackert, spännande, sorgligt eller rent av lite otäckt...
Skattsökaren är en mycket tät, poetisk berättelse om kärlek och drömmar och tidens obönhörliga gång.
Den trånga porten - André Gide
André Gides Den trånga porten (La porte étroite, 1909) handlar om kärleken mellan Jérôme och Alissa, kusiner som har älskat varandra sedan barndomen. De är båda två starkt religiösa och delar föreställningen om att deras kärlek fullkomnas i att de delar samma hängivenhet för Gud. Genom att älska Gud högst av allt kan de mötas på ett högre plan.
Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...
Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.
Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.
Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.
Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.
Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.
Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...
Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.
Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.
Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.
Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.
Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.
måndag 27 juli 2009
Jonathan Strange & Mr Norrel - Susanna Clarke
En gång i tiden var England ett land där magin flödade och hade gott anseende. Numera finns det dock bara teoretiska magiker kvar. Eller, vänta nu; det ryktas om att det faktiskt finns en man som ännu utövar äkta magi...
Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...
Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?
Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...
Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...
Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?
Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...
Bonjour tristesse - Francoise Sagan
Sjuttonåriga Cécile är en livsnjutare som tar dagen som den kommer och inte gör sig så mycket bekymmer; en attityd hon fick lära sig av sin levnadsglade far två år tidigare, då hon vid femton års ålder lämnade internatskolan. Nu är de på semester, de har hyrt ett hus vid Medelhavet, tillsammans med pappans senaste unga älskarinna Elsa. Det är ett ganska behagligt liv:
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Je m'allongeais dans le sable, en prenais une poignée dans ma main, le laissais s'enfuir de mes doigts en un jet jaunâtre et doux, je me disais qu'il s'enfuyait comme le temps, que c'était un idée facile et qu'il était agréable d'avoir des idées faciles. C'était l'été.
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Hur jag blev författare - Diverse författare
Fjorton svenska författare, bland andra Torgny Lindgren och Jan Guillou, berättar om sina förhållanden till läsning och böcker, och om uppväxt, och om hur de själva började skriva.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)