Saker jag kan säga om Virginia Woolf

Här om dagen läste jag en recension av en nyutkommen bok: Resan ut av Virginia Woolf. Den är nu översatt, nittiofem år senare. Det gjorde mig jätteglad, för jag minns den där tiden då jag var som allra mest glödande förälskad i Virginia Woolfs underbara poetiska prosa, och jag undrade varför inte alla hennes böcker var översatta till svenska, och varför inte alla ens gick att få tag på?! Min farmor köpte Night and Day åt mig när hon var i London, cirka ett år senare (år 2000) kom den ut på svenska - jag har den i inbundet format. Romanen kom ut första gången 1919. The Voyage Out är debutromanen från 1915 (den köpte jag från Bokus, liksom även Hermione Lees biografi), och har alltså inte blivit översatt förrän nu.

Undrar varför det dröjt så länge. Woolf är ju knappast varken okänd eller ouppskattad; att hon är fantastisk är ju ingenting som jag har hittat på själv utan är ett faktum. Men när jag tänker tillbaka till hur det tycktes vara den där tiden då jag upptäckte henne så kändes hon väldigt undanskymd. Som om det var rena turen att jag upptäckte henne under sista året i gymnasiet via Quentin Bells biografi som jag hittade hos farmor. Ett eget rum och Mot fyren fanns i pocket. Mrs Dalloway dök upp på bokrean, och en dryg handfull titlar fanns förstås på biblioteket - men här handlar det alltså om att man vill ha böckerna i sin bokhylla! Året efter kom alltså Natt och dag, och även Michael Cunninghams Timmarna. Men den boken hade inte så stor effekt på tillgången på VW... Mitt Uppsalaliv handlade inte bara om pluggande, det var också något av en ständig skattjakt. Det finns väldigt många antikvariat i Uppsala... det var alltid lika spännande att gå in någonstans och börja vid A och långsamt glida vidare mot W för att se om det kanske fanns något jag saknade. Orlando, Jacob's Room, Flush, The Waves, Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser, Ögonblick av liv... (The Years/Åren och Between the Acts/Mellanspel saknas fortfarande...).

När jag läste littvet B tror jag att jag var den enda som "hade koll" på Virginia Woolf sedan tidigare. Men det gjorde mig mycket nöjd att åtminstone ungefär halva gruppen blev väldigt förtjust i Mot fyren. (Den andra halvan tyckte mer om William Faulkner. Skumt...)

Ja, kanske har jag fel, men det känns som om det var efter filmversionen av Timmarna som namnet Virginia Woolf började dyka upp lite oftare. Nya pocketupplagor, nyöversättningar, dagböcker... Inget ont i det, naturligtvis. Jag bara... funderar på det här urvalet; det finns så många böcker som aldrig når fram, för att de inte anses viktiga? intressanta? nog. (Ja, det är förstås ganska självklart att en debutroman inte är lika fantastisk som senare mästerverk, men vad gör det?)

Jag minns det som att jag tyckte om The Voyage Out, fast jag kände mig en liten aning frustrerad av att min engelska inte kändes bra nog. Jag har tänkt att jag ska läsa om den nu när jag har övat upp flytet väsentligt... Men kanske väntar jag tills jag har översättningen. För den ska jag naturligtvis ha - det underlättar, liksom... Men böckerna ska förstås läsas i original! Det kan man inte komma ifrån, fast det ska bli roligt att få ett nytt tillskott till samlingen. Inga av dessa romaner behöver utstå källarexil. Däremot är jag rädd att en och annan mer eller mindre VW-relaterad bok har måst förvisas... som nämnda Bell-biografi, den fina boken Virginia Woolfs liv i brev och bilder, en bok om konstnärerna i Bloomsbury-gruppen, Angelica Garnetts I all välmening, och Vita Sackville-Wests roman Utmaning, som jag införskaffade på antikvariat enligt devisen "det smakte ändå fågel sa gumman, åt grenen som fågeln suttit på"...

Ja, det är lite konstigt allt det här, egentligen. När jag läste (genomled) Historia A, och någon föreläsare ibland nämnde John Maynard Keynes så tänkte jag på saker som fotografiet i Bell-biografin av balettdansösen Lydia Lopokova som han var gift med. Bloomsburygruppen eller någonting med den minsta anknytning ditåt nämndes förstås inte vid dessa föreläsningar.

Både Mot fyren och Mrs Dalloway har filmats. Den förstnämnda har jag inte sett, men jag har hört sägas att den är ganska tråkig. Jag tror att det är en rätt svår bok att filma, men att den borde kunna göras riktigt fin. Som filmare lär man ju ha möjligheter att lyfta fram olika dimensioner av texten... Någon borde försöka igen. Jag minns inte mycket av Mrs Dalloway som film, mer än att Vanessa Redgrave hade huvudrollen. Det har på något sätt för med sig att jag har tänkt på Virginia Woolf varje gång jag har sett om Howards End. Fastän denna ju inte har någonting med Mrs Dalloway att göra - förutom att E.M. Forster också var en sån där Bloomsbury-typ...

Hur som helst... det här inlägget handlade till en början om Resan ut, tror jag bestämt! Ja, det är en bok jag ser fram emot att läsa. Likaså romanen om Vanessa och Virginia som kommer ut i vår någon gång (vågar jag tro att jag ska få recensera den?!).