Saker jag kan säga om Virginia Woolf

Här om dagen läste jag en recension av en nyutkommen bok: Resan ut av Virginia Woolf. Den är nu översatt, nittiofem år senare. Det gjorde mig jätteglad, för jag minns den där tiden då jag var som allra mest glödande förälskad i Virginia Woolfs underbara poetiska prosa, och jag undrade varför inte alla hennes böcker var översatta till svenska, och varför inte alla ens gick att få tag på?! Min farmor köpte Night and Day åt mig när hon var i London, cirka ett år senare (år 2000) kom den ut på svenska - jag har den i inbundet format. Romanen kom ut första gången 1919. The Voyage Out är debutromanen från 1915 (den köpte jag från Bokus, liksom även Hermione Lees biografi), och har alltså inte blivit översatt förrän nu.

Undrar varför det dröjt så länge. Woolf är ju knappast varken okänd eller ouppskattad; att hon är fantastisk är ju ingenting som jag har hittat på själv utan är ett faktum. Men när jag tänker tillbaka till hur det tycktes vara den där tiden då jag upptäckte henne så kändes hon väldigt undanskymd. Som om det var rena turen att jag upptäckte henne under sista året i gymnasiet via Quentin Bells biografi som jag hittade hos farmor. Ett eget rum och Mot fyren fanns i pocket. Mrs Dalloway dök upp på bokrean, och en dryg handfull titlar fanns förstås på biblioteket - men här handlar det alltså om att man vill ha böckerna i sin bokhylla! Året efter kom alltså Natt och dag, och även Michael Cunninghams Timmarna. Men den boken hade inte så stor effekt på tillgången på VW... Mitt Uppsalaliv handlade inte bara om pluggande, det var också något av en ständig skattjakt. Det finns väldigt många antikvariat i Uppsala... det var alltid lika spännande att gå in någonstans och börja vid A och långsamt glida vidare mot W för att se om det kanske fanns något jag saknade. Orlando, Jacob's Room, Flush, The Waves, Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser, Ögonblick av liv... (The Years/Åren och Between the Acts/Mellanspel saknas fortfarande...).

När jag läste littvet B tror jag att jag var den enda som "hade koll" på Virginia Woolf sedan tidigare. Men det gjorde mig mycket nöjd att åtminstone ungefär halva gruppen blev väldigt förtjust i Mot fyren. (Den andra halvan tyckte mer om William Faulkner. Skumt...)

Ja, kanske har jag fel, men det känns som om det var efter filmversionen av Timmarna som namnet Virginia Woolf började dyka upp lite oftare. Nya pocketupplagor, nyöversättningar, dagböcker... Inget ont i det, naturligtvis. Jag bara... funderar på det här urvalet; det finns så många böcker som aldrig når fram, för att de inte anses viktiga? intressanta? nog. (Ja, det är förstås ganska självklart att en debutroman inte är lika fantastisk som senare mästerverk, men vad gör det?)

Jag minns det som att jag tyckte om The Voyage Out, fast jag kände mig en liten aning frustrerad av att min engelska inte kändes bra nog. Jag har tänkt att jag ska läsa om den nu när jag har övat upp flytet väsentligt... Men kanske väntar jag tills jag har översättningen. För den ska jag naturligtvis ha - det underlättar, liksom... Men böckerna ska förstås läsas i original! Det kan man inte komma ifrån, fast det ska bli roligt att få ett nytt tillskott till samlingen. Inga av dessa romaner behöver utstå källarexil. Däremot är jag rädd att en och annan mer eller mindre VW-relaterad bok har måst förvisas... som nämnda Bell-biografi, den fina boken Virginia Woolfs liv i brev och bilder, en bok om konstnärerna i Bloomsbury-gruppen, Angelica Garnetts I all välmening, och Vita Sackville-Wests roman Utmaning, som jag införskaffade på antikvariat enligt devisen "det smakte ändå fågel sa gumman, åt grenen som fågeln suttit på"...

Ja, det är lite konstigt allt det här, egentligen. När jag läste (genomled) Historia A, och någon föreläsare ibland nämnde John Maynard Keynes så tänkte jag på saker som fotografiet i Bell-biografin av balettdansösen Lydia Lopokova som han var gift med. Bloomsburygruppen eller någonting med den minsta anknytning ditåt nämndes förstås inte vid dessa föreläsningar.

Både Mot fyren och Mrs Dalloway har filmats. Den förstnämnda har jag inte sett, men jag har hört sägas att den är ganska tråkig. Jag tror att det är en rätt svår bok att filma, men att den borde kunna göras riktigt fin. Som filmare lär man ju ha möjligheter att lyfta fram olika dimensioner av texten... Någon borde försöka igen. Jag minns inte mycket av Mrs Dalloway som film, mer än att Vanessa Redgrave hade huvudrollen. Det har på något sätt för med sig att jag har tänkt på Virginia Woolf varje gång jag har sett om Howards End. Fastän denna ju inte har någonting med Mrs Dalloway att göra - förutom att E.M. Forster också var en sån där Bloomsbury-typ...

Hur som helst... det här inlägget handlade till en början om Resan ut, tror jag bestämt! Ja, det är en bok jag ser fram emot att läsa. Likaså romanen om Vanessa och Virginia som kommer ut i vår någon gång (vågar jag tro att jag ska få recensera den?!).

Nära dig när det vänder - Eva Ermenz

Nära dig när det vänder är en liten diktsamling i två delar. Den första handlar om hur en kvinna tar avsked av sin son som är på väg ut i världen, och separationen känns svår. I andra delen sitter diktjaget vid sin mors sjukbädd.

Jag tänker att det handlar om uppbrott och att lämnas kvar; barnet lämnar sin mor, den åldrande modern lämnar sitt barn. Men dikterna griper mig inte riktigt; något hindrar mig från att identifiera mig med berättarrösten. Kanske beror det på min egen plats i livet just nu. Enstaka dikter/rader är berörande med ett drabbande språk; en oväntad fras/formulering... men texten rör sig ofta ganska nära det förutsägbara.

Recensionsbok av författare med Falunanknytning. Här är hela recensionen.

Journal de Suzanne - Hélène de Monferrand

Jag har längtat efter att läsa Journal de Suzanne (1991) ända sedan jag läste ut Les amies d'Héloïse - dels för att det var så himla dumt att Suzanne måste dö vid knappa mitten av boken att det inte är mer än rätt att hon fått en egen bok, och dessutom för att jag ville återuppleva den här - i brist på bättre ord - trevliga världen.

Som titeln säger - Suzannes dagbok - är detta den bok som Suzannes bror Philippe skickar till Anne de Marèges (som senare ger den vidare till sin dotter) efter sin systers död. Suzanne började föra dagbok när hon fick veta att hon var sjuk, och egentligen är det snarare sina memoarer hon skriver - för sin unga flickväns skull, men också för sin egen. (Fast mest, tror jag, är det författaren som vill utforska vissa delar som inte fick plats i den första boken... ungefär som jag kan skriva saker här i bloggen som inte får plats i de teckenbegränsade recensionerna...) Här berättar Suzanne om sin uppväxt, de första kärlekarna, förlusten av den älskade Madeleine, kriget - kort sagt; allt som hände henne innan hon kom in i Héloïses liv som den attraktiva äldre kvinna som är mammans ungdomsvän och flickvännens före detta.

Och, ja; det är liksom samma, fast ändå inte. Hélène de Monferrands första bok fick Prix Goncourt du Premier Roman, och den är bättre, av flera anledningar. I Journal de Suzanne känner man till de flesta personerna i förväg, så det blir mindre spännande att läsa. Det var så intressant att följa alla de olika personerna och se hur relationerna flätades in i varandra i brev- och dagboksromanen om Héloïse och hennes väninnor. Men i uppföljaren är känslan "hur ska det gå?" för det mesta utbytt mot: "när kommer den episoden, den personen?" Därför tog det mycket längre tid för mig att läsa ut den här (trots att jag - tyvärr - ägnade mycket mindre tid åt att slå upp ord). Samtidigt finns det något behagligt med igenkänningen - särskilt i den sista tredjedelen av boken, då Héloïse gör entré i Suzannes liv. Då börjar man känna igen sig i stämningen. Samtidigt, just för att man väl blev lite förälskad i Suzanne i den första boken, så är det ju rätt intressant att få hennes bakgrundshistoria (det måste vara med den motiveringen de Monferrand skrev boken). Men det hela känns så ojämt. Början är bitvis rätt seg. Krigsåren blir mer spännande (kanske för att helt nya händelser och personer skildras), och perioden då den unga Erika dyker upp i hennes liv. Sedan är det lite segt igen fram till, som sagt, Héloïse.

Särskilt deras olika sätt att skildra inledningen av förhållandet är lite kul. I första boken visar Héloïses och Claires brev till varandra att Héloïse verkligen analyserar, planerar och beräknar sin erövring av Suzanne. Suzanne, å sin sida, försöker också vara beräknande, men är lite osäker på flickans känslor eftersom hon tänker att det var ett misstag att ha sex, att det bara var en impulsgrej från Héloïses sida. Hon vill inte visa sig för ivrig under tiden som följer (Héloïse är ju fortfarande ihop med Erika), men Héloïse är så distanserad att hon blir ivrig i alla fall. "Tanken slog mig att det kanske var det hon ville uppnå. Men ändå, vid knappt sjutton år? Knappast troligt!" Men, läsaren vet ju att det är precis så det är, de spelar samma spel med varandra - och eftersom man vet hur det går, så är det som sagt inte särskilt spännande... om inte för att få återuppleva samma scener ur ett annat perspektiv.

Boken är bäst i de avsnitt som för handlingen framåt genom agerande och dialog; det som utvecklar relationerna. Precis som första boken innehåller denna även mycket diskussioner, förklaringar och reflektioner kring historia, politik och samhällsliv, särskilt (eftersom Suzanne är lärare) skolvärldens och utbildningsväsendets förändringar. Det kanske är jätteintressant egentligen (klart att det var turbulens omkring 1968...), men i dessa avsnitt blir texten för tung för mig - förmodligen inte bara på grund av språket (särskilt alla förkortningar är jobbiga) utan också på grund av bristande bakgrundskunskap - jag får svårt att hänga med, och bryr mig inte heller så mycket om att göra det. Jag tillåter mig att skumma dessa partier i stället för att använda ordbok... men tycker att jag förstår tillräckligt mycket av det väsentliga. Mindre intressanta är också funderingarna kring homosexualitet; varför och hur, om det är någons "fel", om Héloïse alltid kommer att vara "sådan", osv... Att de tänker på det är i och för sig förståeligt med tanke på att Suzannes liv sträcker sig från 1920 till 1971 (det mesta måste hållas hemligt för de flesta; hon tvivlar på att det någonsin kommer en dag då två kvinnor kan kyssa varandra öppet på gatan), men det känns som mycket upprepningar från första boken.

Här växer kanske ens förståelse för Erika. Det går att tycka synd om henne, men... framför allt är hon ganska jobbig. Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag egentligen första bokens slut (även om det kändes ganska tillfredsställande då), och ännu mer märkligt känns det att Suzanne innan hon dör nästan kan föreställa sig vad som kan hända (även om det kommer att dröja tio år). Som om det även i Héloïses och Suzannes historier är Erikas romantiska livssyn som egentligen får sista ordet... fast kanske inte, egentligen. Det kanske snarare är Suzannes livssyn som blir dominerande. Egentligen är det väl hela greppet med hennes död som är lite svårt att acceptera...

Sammanfattningsvis är det här en bok för den som tyckte väldigt mycket om Les amies d'Héloïse och som inte har något emot lite upprepningar och är beredd att överse med det faktum att historien saknar en del av föregångarens charm och lätthet, utan att fylla på med tillräckligt mycket djup. För mig var den läsvärd, men långt ifrån fantastisk.

Bättre en bok i handen än fem i varukorgen?

Istället för att läsa en bok eller skriva något, så sitter jag här framför datorn, och hamnade till sist på franska Amazon. Så jag klickade mig hit och dit och har nu funnit:

1. Tristan et Isolde par Fanny Ardant (Pierre Michot) - tycks vara en ljudbok i kombination med musik! Det är lockande för att: 1) ljudbok på franska är ju jättebra, och 2) Fannys högläsning är ju perfekt (eventuellt i omvänd ordning), 3) kombinationen med musik gör det hela ännu bättre, samt 4) jag är tillräckligt mycket romantiker för att tilltalas av Tristan och Isolde, och 5) jag gillar Fannys val av inläsningar! Någon, ge mig Jane Eyre, s'il vous plaît! Den finns bara på kassettband och frågan är om det finns något att spela sådana på här i huset längre... Förresten så tror jag bestämt att jag måste ha hennes La maladie de la mort. Det måste jag väl? (Nej, vänta - ang. Jane Eyre, så står det: "Commentaires : Il s'agit de 2 CD et non pas de cassettes. Extraits lus par Fanny Ardant." - CD istället för kassett är bra, men utdrag? Hm, vad innebär det? Att historien inte är komplett, eller att det är flera olika inläsare??)

2. Je vous écris comme je vous aime (Elizabeth Brami) - en bok som jag tipsades om redan någon gång i somras, men var ekonomisk och begränsade mina inköp. Men jag litar på källan eftersom Les amies d'Héloïse kom därifrån.

3. L'Or et la Cendre (Eliette Abécassis). Ja, eftersom La répudiée var så bra och lättläst, så varför inte något mer?

4. Appelez-moi par mon prénom (Nina Bouraoui), som beskrivs som en mycket vacker liten bok. Pocketutgåvan går visserligen bara att förbeställa (roman från 2008), men varför i all världen inte beställa den?!

5. Seule Venise (Claudie Gallay), som jag blev tipsad om Chez Clarabel.

Dessutom lade jag Mireille Mathieus skiva från 2005 i korgen, eftersom jag inte har alla låtar från den och tänk om de är jättebra? (De andra är ju det...) Hm. Jag inser att artikel 1 bara inte kan ignoreras, så är det bara. Men hur ska jag tänka om resten? Att 2 och 5 riskerar att strykas, eftersom jag inte vet om dessa författare kanske övergår min förmåga, om det dessutom är tjocka böcker? Eller att det är 3 och 4 som ska strykas eftersom jag hellre bör prova något nytt? Dessutom kan jag omöjligt veta vilken av dessa böcker som är mest svårläst... Men jag vill ju läsa mer Bouraoui och Gallay... Fast så har jag ju som sagt böcker hemma redan - och så finns det massa böcker på biblioteket.

Så jag ska alltså inte köpa några franska böcker från Amazon?

Men å andra sidan - varför skriver jag recensioner, om inte för att få lite pengar att köpa böcker för? Hm. Varifrån kommer detta förfärliga samlarbehov?!

Sputnikälskling - Haruki Murakami

Första gången jag hörde talas om Haruki Murakami var nog för bortåt två år sedan eller så, när jag läste en recension av Sputnikälskling (ja, det kanske var ett sent uppvaknande, men så kan det vara ibland!). Denna text som beskrev en historia om en ung man kär i ung kvinna med författarambitioner som är kär i en (elegant - det magiska ordet) äldre kvinna fick mig att tänka att jag borde läsa boken. (Det var troligtvis denna recension i Dalarnas Tidningar jag läste. Här är ett exempel från bloggvärlden, och här är Tekoppens tankar.)

Fast det dröjde och dröjde. Först för att jag glömde bort den. Sedan för att jag glömde bort både titeln och vad värre är, författarnamnet. Då och då hände det att jag letade efter något japanskklingande under både H och K på biblioteket, innan jag slutligen fann Murakami... Jag hittade dock inte just "historien om tjejen som blir kär i den vackra äldre kvinnan" någonstans, men tillägnade mig en uppfattning om Murakami som en mycket speciell författare. Fågeln som vrider upp världen har legat på min byrå och väntat sedan i somras, Kafka på stranden väntar sedan julen, men nu har jag då i alla fall till sist läst Sputnikälskling.

Jag blev naturligtvis genast förälskad i boken. Mycket snart insåg jag också att den är så mycket mer än mina första ytliga observationer. Mycket... och samtidigt är det en så enkel berättelse. (Eller som det uttrycks hos Calliope Books "Om jag blir författare någon gång skulle jag hemskt gärna vilja bli lika genial som Murakami. Det verkar så lätt när han gör det. Så naturligt.") Fast med tydliga (och trovärdiga) inslag av fantastik. Inte så att det blir direkt "övernaturligt"; tvärt om känns det på något vis verklighetsnära. Trots att det utmynnar i att bokens centralgestalt Sumire bokstavligt talat går upp i rök; eller åtminstone försvinner hon spårlöst. Den omöjliga gåtan lämnas olöst - men inte avfärdad; någon form av förklaring finns ändå. Den här romanen gestaltar att verkligheten är komplexare än vad de flesta vill/kan inse; allt Haruki Murakami gör är att sträcka ut handen och visa hur det förhåller sig -- att det irrationella, drömda och dolda är lika verkligt som "det vi (tror att vi) vet".

En av mina första iakttagelser (detta om verklighetsgreppet kom senare) var att Sputnikälskling är en helt oemotståndlig roman på grund av sin charm, humor och självklara enkelhet - här finns inte en gnutta av de ansträngda putslustigheter som annars utmärker "roliga" böcker -- ack, en bok behöver alls inte vara sådan för att man ska svepas med av den med ett leende! (Det vill säga, jag skulle inte i första hand beskriva den som en rolig bok, men här finns definitivt humor.)

Den andra iakttagelsen handlade om textens djup - för utan att romanen är ett dugg tung, så har den djup och eftertänksamhet. Det finns även poetisk skönhet - med jämna mellanrum baxnar man inför de underbara formuleringarna och de välfunna liknelserna. Lyrisk lekfullhet. Man drabbas lätt av vördnadsfull avund, som samtidigt är ren njutning.

Fantastikinslagen finns förresten mest närvarande som en slags grundton som försiktigt presenteras i början (Sumire antar att hon kanske kommer att "gå förlorad" genom sin kärlek till Myu, och det konstateras: "Hennes föraning - naturligtvis är det något jag har förstått nu i efterhand - var till 120 procent korrekt"), och detta förstärks kanske av mina förväntningar på att sådant ska finnas hos Murakami. Under långa stunder glömmer jag att tänka på det, och väntar bara spänt på att få veta hur det ska gå, trots att det länge inte alls är några stora saker som händer.

Till sist, i denna berättelse om vänskap, kärlek, åtrå, skapande, verklighet och dröm (allt detta hänger ihop/sätts samman/måste ibland skiljas åt, för att på något vis gestalta verklighetens många dimensioner, och/eller det mest självklara av allt i livet), tänker jag att det också är en sorglig berättelse. Sorgset. Och till sist smärtsamt. För att slutligen, kanske, slå över i ytterligare en ton.

Naturligtvis kan man även diskutera Sputnikälskling mer i detalj, i sina enskildheter. Berättaren, läraren K, och hans förhållande till Sumire... "Tintomaravibbarna" som väl kommer mer från mitt huvud än Murakamis... litteraturen/musiken och olika förhållningssätt till skapandet och njutningen av dem som finns med som ett tema, eller det sexuella begär som hela tiden finns närvarande, och inte minst återvändsgränderna det möter, och ensamheten. Myū och hennes klyvnad (eller dubbelhet!) , hennes tragik, som på något spelar en nyckelroll i detta stillsamma men intensiva drama... Jag själv nöjer mig med detta.

***

När Myū fick syn på Sumires pappa fick hon för ett ögonblick inte fram några ord. Sumire kunde höra henne dra efter andan. Det var ett ljud som påminde om när man försiktigt drar undan en sammetsgardin och släpper in det fridfulla, naturliga morgonljuset för att väcka någon som man bryr sig mycket om.

***

En kypare med rovfågelsansikte kom genast fram bakom henne och fyllde det stora tömda glaset med isvatten. Det klirrande ljudet ekade i Sumires förvirrade huvud som jämrande läten från en rövare instängd i en grotta.

***

Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?

***

När jag började läsa den här boken var jag inställd på att tycka om den. Helt förberedd var jag ändå inte! Jag är glad att jag (med tanke på att jag läser jämförelsevis få böcker nu för tiden) ändå rätt ofta lyckas läsa så bra böcker! Naturligtvis ska jag läsa mer Haruki Murakami.

Så nu när jag snokar runt efter recensioner, omdömen, texter (vilket jag alltid känner mig manad att göra då jag verkligen gillar något jag läst) blir jag en aning häpen över att många tycks uppleva ett motstånd mot den här berättelsen. Hur kan det vara så att jag genast flög in i den när andra tyckt att den inte alls griper tag förrän mot slutet? Kanske för att boken inte motsvarar andras höga förväntningar, som ju jag inte hade eftersom det här var det första jag läste? Nej, jag tror att sådant beror på ens personliga tillgänglighet… Det är inte bara en sak, utan en rad ID-faktorer jag för min del kan ta fasta på. Och så är det väl alltid med de böcker som man tycker bäst om – man upplever ett tilltal, som är mycket subjektivt och kanske mystiskt. Som, bara ett exempel, denna recensent:

det är stor skillnad mellan att själv drömma och att lyssna på någon som berättar om sina nattliga äventyr – det senare är ofta trist, eftersom få drömmar är meningsfulla för någon annan än den som drömt dem. När Murakami är i god form skapar han en värld där drömmens logik är total och där händelserna hakar i varandra på ett sätt som är på samma gång suggestivt och fullkomligt självklart. När han – som här – är i mindre god form pratar han om sina drömmar medan jag, ­läsaren, undrar varför.

För det första blir jag både nyfiken och lite rädd för Murakamis övriga böcker, för det andra undrar jag varför recensenten undrar. Kanske är det helt enkelt så att jag har drömt samma dröm. Detta:

”Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse.” – det är ju just bara en åsikt. Det är vad som händer för denna recensent, men det behöver inte vara så för alla. Vi lägger alla in en massa känslomässiga värderingar i det vi läser beroende på personlig smak och erfarenheter. Det är inte ens så enkelt som att alla tjejer som varit förälskade i en äldre kvinna behöver älska denna bok. Men med allt sammantaget, så blir jag en ytterst aktiv medskapare. I mina tankar granskar jag mina rörelser ut och in mellan olika dimensioner. Man kan väl klyvas i två och försvinna av många olika orsaker (jag kan inte säga att K, Sumire eller Myū upplevt detsamma som jag) numera tror jag även på att den andra/första halvan kan återvända från sin exil. I detta ser jag en form av mening/budskap i Murakamis bok – jag kan se något reellt i det som händer och personernas relationer till varandra.


Och det är ju det som är så djupt fascinerande med litteratur. Att man kan gå omkring i andras drömmar och mötas där.

Listor!

Eftersom alla andra skriver listor just nu så ska jag också göra det. Här går vi inte mot strömmen, inte!

Olästa/påbörjade böcker i min bokhylla/på mitt skrivbord/på min byrå, i den ordning de står/ligger placerade

* Alberto Manguel: En historia om läsning. Jag köpte den på bokrean 2002, har påbörjat den två gånger och varje gång blivit intresserad, men ändå inte kommit så långt...

* Johan Althoff: Det mesta är osagt. En gång under senhösten (vintern?) 2006 (2007?) hörde jag ett föredrag av Althoff på biblioteket i Sala. Jag borde ha haft en anteckningsbok med mig. Jag blev djupt fascinerad av allt han sa och köpte denna bok efteråt. Vet inte varför jag inte har läst den!

* Amanda Foreman: Georgiana. Jag fick den av en kompis som skulle flytta, våren 2004.

* Elizabeth George: Skriv på! Jag har läst lite i den, och jag tror visst att den innehåller mycket av intresse, men det känns som om hon kommer med för många tvärsäkra påståenden, som i nuläget mest gör mig stressad...

* Fjodor Dostojevskij: Bröderna Karamazov. Hm. Oavsett vad vissa säger så gillar jag inte Dostojevskij så värst.

* Susha Guppy: Hästen med förbundna ögon. En gång för x antal år sedan var den "veckans bok" (25 kr) på Studentbokhandeln...

* Karin Boye: För lite. Ja, Boye är min själsfrände, men... boken väntar på rätt tillfälle... eller nåt.

* Kristina Lugn: Lugn, bara Lugn. Jag bara har den...

* Ebba Sörblom: Lindansare. Diktsamling som jag fick en gång.

* Ann Jäderlund: Dikter 1984-2000. Jag har ströläst i den lite, men den enda av diktsamlingarna som jag läst i sin helhet är mörker mörka mörkt kristaller. Tyckte dock om den!

* Bo Celin: Vågorna. Också olästa dikter.

* Johan Cullberg: Kris och utveckling. Fick den i somras vid kompisars bokutrensning.

* Axel Madsen: The Sewing Circle. Om Hollywood-stjärnor från Garbo och framåt som levde "hemliga liv", dvs kvinnor som hade förhållanden med andra kvinnor. Ungefär som en skvallertidning från 30-talet. Inte ointressant, men lite irriterande läsning på grund av all name-dropping; om man inte har koll på alla amerianska kultur- och nöjespersonligheter (författare, producenter, kändisfotografer, rikt folk, osv, osv) blir det lite svårt att hänga med i vem som var gift med vem och kusin med vems hemlige älskare, osv.

* Åsne Seijerstad: Bokhandlaren i Kabul. Ytterligare en bok adopterad från kompisarna i somras.

* Agneta Pleijel: Kungens kommediant. Som ovan.

* Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter. Jag vet, det finns inga ursäkter.

* Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden.

* Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Julklappsbok.

Vi får väl se hur många av dessa jag kommer mig för med att läsa... Mängden sidor som jag plöjer är definitivt mindre nu än förr! Ändå har jag en lista till:

Böcker som jag just nu känner lust att läsa om:

* L.M. Montgomerys Emily-böcker. Det var säkert femton år sedan jag senast läste om dem (jag läste nog bara om serien en gång tror jag, till skillnad från Anne-böckerna). Ja, vad ska jag säga - jag älskade den här typen av böcker mellan 10 och fjorton-femton... Av någon anledning tänkte jag på Emily här om dagen; undrar hur jag skulle uppleva böckerna nu, med allt annat jag läst i baggaget?

* Charlotte Brontë: Jane Eyre. Ja, det var väl en fem år sist, och jag behöver väl inte direkt läsa om den, men jag har aldrig riktigt kunnat glömma när för några år sedan nyöversättningen kom och den rekommenderades varmt... Jag funderade på hur stor skillnad den faktiskt kan göra, och om man kan rättfärdiga ett pocketköp bara med detta argument... Nu dök tanken upp nyligen för att jag läste en intervju med hon som spelar Jane på Dramaten (är det väl?) och jag tyckte att hon sa en del lite småmärkliga saker...

* Hermione Lee: Virginia Woolf. Jag tror att det var nästan exakt tio år sedan jag läste den, och den gången hoppade jag över ett par kapitel som tog upp romaner som jag ännu inte hade läst (ville möta dem utan förutfattade meningar). Nu vill jag läsa om den för att återknyta mina tidigare så starka band till Virginia.

* Hagar Olsson: Chitambo - det var så länge sedan jag läste den att jag bara minns att jag gillade den. Mitt eget ex är förresten aldrig läst; jag köpte det på något av Uppsalas många antikvariat ett eller två år efter att jag läste boken första gången.

Böcker som jag tänker att jag kommer att läsa inom en inte allt för avlägsen framtid:

* Potatisskalsboken (för jag tänker att det går snabbt och lätt)
* Djuna Barnes: Nattens skogar (är inte med på listan ovan, för den finns inte synlig i mitt rum, utan i källarexil)
* Emily (för det känns ändå minst nödvändigt, och därför blir det säkert så...)
* JCO
* Någonting mer av Claudie Gallay om jag kan hitta
* Åtminstone en av ovan nämnda Haruki Murakami
* Mer Christine Falkenland
* Mer Marguerite Duras


Läser just nu:
* Haruki Murakami: Sputnikälskling
* Hélène de Monferrand: Journal de Suzanne