Tadaima!... eller Bättre sent än aldrig?

Okej, den här bloggen har blivit lite försummad… Först blev det så mycket med franskt uppsatsskrivande och sånt… och så var det en missnöjd författare som jag försökte få att förstå hur jag tänker när jag recenserar… Och… och, ja, ibland orkar man inte bry sig, särskilt när ingen annan bryr sig heller!

Men egentligen är det rätt kul att bara för sin egen skull hålla koll på vad man läser. Jag tänker inte skriva ett blogginlägg om varje bok jag har läst sedan sist, men här kommer en liten uppdatering:

Manga: har jag i stort sett lagt på hyllan, i alla bemärkelser. Dock beställde jag ändå nyligen en av Clamp, på franska…

Vintern 2012 ägnades till stor del åt vampyrer. Det var en dag när jag var på biblioteket i väntan på att ett möte skulle börja. Jag hittade inget jag ville läsa. Något på engelska från ungdomssektionen kändes lagom. Jag tog en bok som jag bara tänkte bläddra i… och blev sedan under de följande veckorna helt fast i serien Vampire Academy.

Serien är skriven av den amerikanska författaren Richelle Mead, vars böcker hamnar i genren "urban fantasy". VA är en ungdomsserie, men hon har även skrivit böcker för vuxna. Jag kan dock tycka att gränserna är lite flytande (jag läste en av "vuxen"böckerna och blev inte lika tagen av den, dock... innehöll mer sex, men annars faktiskt liknande teman). Ja, det handlar om några ungdomar på en skola för vampyrer. Dessa vampyrer är inte riktigt som vi är vana; de kallas Moroi och lever så gott som avskilt från människor och har en egen samhällsstruktur (vilket ger utrymme för politiska intriger, bland annat). De är inte odödliga och heller inte särskilt blodtörstiga även om de behöver blod; de människor som frivilligt ställer upp kallas "feeders". På skolan St. Vladimir lär de sig om magi, och där finns även dhampirs, ett slags halvvampyrer som utbildas till att bli Morois livvakter. Deras sociala status är lägre, men de är starkare, snabbare och tål solljus. De behöver inte blod. Ja, och sedan finns Strigoi, de onda vampyrerna som lever för evigt (såvida inte en dhampir sätter en påle i hjärtat på dem...) och gör allt för att komma åt blod från Moroi. Moroi eller dhampir föds man till men Strigoi blir man; det uppfattas av de flesta som ett öde värre än döden. Det finns sex böcker i serien och huvudperson är Rose, en dhampir. Hennes bästa vän är Lissa, Moroi och av kunglig ätt. Mellan dem finns ett märkligt, övernaturligt band som är mer än vänskap - hur och varför detta band existerar och hur det påverkar dem utforskas genom serien. Ett annat viktigt tema är kärlek; Lissa dras till den utstötte Christian medan Rose har förbjudna känslor för sin lärare Dimitri; en stark och skicklig dhampir som är strax under trettio år. Med tiden dyker även Adrian upp, och triangeln är ett faktum. Det är inte så töntigt som det kanske låter; det är intressant att följa personerna i deras relationer och se hur de utvecklas, och det är hela tiden ganska spännande.

Att jag blev så fängslad kan till stor del ha att göra med verklighetsflykt, men ändå. Det fyllde min tid under några veckor. Jag läste även några Sookie Stackhouse-böcker, och påbörjade Meads spin off-serie Bloodlines, där huvudpersonen istället för Rose är en "vanlig" människa vid namn Sydney, som ställs mot en helt annan typ av utmaningar. Meads vampyrvärld utforskas vidare, och även här spirar romanser. Jag är rätt förtjust i böckerna, faktiskt, även om de har sina brister (men nu blir det här ett ytligt blogginlägg). Bok två i serien, The Golden Lily, kom ut nu i somras.

Nästa vampyrserie: The Morganville Vampires av Rachel Caine. Här ser vi mer "traditionella" vampyrer: blodsugare med evigt (?) liv som människorna (med rätta) fruktar. Morganville är en liten stad i Texas dit huvudpersonen Claire kommer för att gå på college, och hon upptäcker att allt inte är riktigt som det borde där. Morganville är en stad där vampyrerna styr och människorna har att foga sig i att vara underordnade. De som låter sig "beskyddas" kan vara säkra på att inte bli bitna, men då måste man också finna sig i att kontraktet man undertecknat gäller för evigt. Vampyren Amelie är iskall och elegant; drottninglik, men långt ifrån de försiktiga och (relativt) fredsälskande Moroi i Meads serie. Både Amelie och hennes antagonist Oliver befinner sig i den moraliska gråzonen och Claire har turen/oturen att bli inblandad i bådas förehavanden. Hon gör sig även till fiende med den populära (och halvgalna?) Monica bara genom att visa sig lite för smart. I Morganville finns mycket som är farligt, och mycket mer än vad man ser vid en hastig blick. Claire har turen att bli vän med Shane, Michael och Eve när hon flyttar in i deras hus. Även där uppstår ljuv musik...

Jag tror det finns åtta böcker i serien, Det finns femton böcker i serien, jag läser just nu del fyra (Feast of Fools). Vi får se hur länge Caine håller måttet... Trots att jag tycker mycket om personerna i VA och deras relationer, så tycker jag bättre om Caines vampyrer. Handlingen är dessutom mer oförutsägbar, och trots att det som sagt finns mycket tonårsromantik så läggs mer fokus på intrigen/action än på relationerna. När jag tänker på Meads böcker så tänker jag egentligen mer på vänskap, familjeband och personlig utveckling än på mystik och vampyrer, även om det finns en hel del spännande actionscener där också. Richelle Mead tycks mer populär på facebook...

Annars måste jag säga att Donna Tartts Den hemliga historien hittills är årets största läsupplevelse. Vet inte varför det tog mig så lång tid att börja läsa den. Mysterier, hemligheter, lögner och sammansvärjningar på hög nivå. Bland universitetsstudenter. Som läser klassisk grekiska. Det är fantastiskt. Och hemskt otrevligt, men ändå -- förtrollande uppslukande, utan att vara det minsta magiskt. Jag kan mycket väl förstå varför den här boken har blivit en modern klassiker.

Av Amélie Nothomb har jag läst inte mindre än tre böcker: Métaphysique des tubes (barndomsskildring i äkta förtjusande Nothomb-stil), Le Voyage d'hiver (en kärlekshistoria som gick lite snett... minst sagt) och Mércure, en historia om en sjuksköterska som hamnar mitt uppe i en märklig relation mellan en gammal man och en ung flicka. På tal om vampyrer, så gillade jag referensen till Carmilla (av Sheridan Le Fanu) i den sistnämnda...

Vad mer? Säkert en hel del... La prochaine fois av Marc Lévy, en slags övernaturlig romantisk thriller... Två böcker om Japans historia av Lars Vargö. Toxique av Françoise Sagan... Början av Anne Rices Blackwood Farm... Två Anne på Grönkulla-böcker... en receptbok fylld med Whoopies och cupcakes... En hel del fanfiction...

Några av böckerna som ligger här och var i mitt rum: Sauvage av Nina Bouraoui, Jag ska skydda dig mot allt av J.C. Oates, Japanese From Zero 1, Vibeke Olssons Sabina, som jag lånade för att jag minns den från tidiga tonåren. Då stod serien nämligen bland barnböckerna på biblioteket... så icke nu. Intressant... precis som att fantasyböckerna på den tiden helt enkelt stod bland alla andra böcker, barn/ungdomsböcker så väl som vuxenböcker. Men nu har biblioteket en egen fantasyavdelning.

Åh! Men jag glömde ju The Hunger Games!! Hela serien, alltså. (Har inte sett filmen än.) Ganska fantastiskt, vad sedan folk än säger om det dära japanska... 

Fushigi Yûgi 1: Priestess - Yuu Watase

Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.

Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.

Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.

Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.

Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.

Snygg - Joyce Carol Oates

Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.

Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.

Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.

Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.

"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.

Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.

Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.

Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.

Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.

Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!

Lästa böcker

Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:

Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.

Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)

La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)

Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema

Samt ytterligare tre recensionsböcker.

Supplement au voyage de Bougainville - Diderot

Ett kort verk av en av de stora franska upplysningsförfattarna. Diderot kritiserar här både kyrkan, religionen och samhällets alla regler, liksom även kolonialismen. En stor del av den korta texten går åt till ett samtal mellan en fransk munk och en man vid namn Ouro, boende på Tahiti. "Infödingarna" talar knappast på ett realistiskt sätt, men budskapen går fram.

Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?

I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.

La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette

La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.

Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.

Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.

Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.

Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.

Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.

Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase

Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.

Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!