En ung man som tillbringat sina tonår med att supa och utföra småstölder och andra mindre bra gärningar vaknar upp och börjar omvärdera sitt liv. Han läser mycket, och han grips av idén att leva nära naturen. Full av brinnande iver ger han sig en tidig sommarmorgon av för att utforska delar av Sverige, Dalarna bland annat, på cykel. Han träffar en annan ung man som vill följa med för att ha något att göra medan han tar en paus i sitt ständiga drickande. De två är ganska olika men mellan dem utveckals en vänskap som hade kunnat utgöra en ännu starkare drivkraft i romanen, även om de homoerotiska underströmmarna rinner ut i sanden.
Romanen har som undertitel Roman om 70-talet, och genom huvudpersonen filtreras många av tidens tankar. Detta är ganska intressant, men texten får ibland en lite väl föreläsande karaktär (även vissa gånger då miljöerna beskrivs, med historiska bakgrunder) då romankänslan bryts och författarperspektivet blir lite väl tydligt.
Det är lite synd, för historien har potential att bli ännu mer fängslande. Om fakta och fiktion hade vävts samman lite mer (kort sagt mer gestaltning och mindre dramadokumentär om 70-talet), med fler och mer realistiska dialoger och en fördjupning av personerna och deras relationer, hade det kunnat bli mycket bättre. Som det nu är, är Ekologisk resa en ganska intressant och bitvis underhållande historia som är ganska fort glömd. Jag hade velat ha något mer... För cyklande naturentusiaster som själva var med på 70-talet fyller den dock kanske en viss nostalgisk funktion.
Av mig får boken godkänt. Värre finns det, som föregående recension visat. Här är jag ändå hela tiden intresserad av vad som ska hända härnäst, vilket måste ses som ett plus...
Min tidningsrecension.
tisdag 5 juli 2011
Ljusets dotter - Elisabet Nemert
Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.
Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.
Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.
Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.
Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.
Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.
Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.
måndag 4 juli 2011
Moderato cantabile - Marguerite Duras
Titeln på denna roman av Marguerite Duras kommer från inledningen. En pianolärarinna frågar en liten pojke vad "moderato cantabile" betyder. Han spelar duktigt, men tycker att det är tråkigt, och han vägrar att svara. Han tiger envist, eller säger att han inte vet, medan lärarinnan blir allt mer frustrerad eftersom hon har talat om för honom massor av gånger vad orden betyder.
Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.
Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.
Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.
Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...
(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)
Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.
Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.
Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.
Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.
Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...
(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)
Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.
fredag 27 maj 2011
I köket - Monika Ali
Vidare med försöken att komma ifatt med den här bloggen... Idag tar vi en recensionsbok: I köket av Monica Ali.
Monica Ali är en brittisk författare som slog igenom vid debuten med Brick Lane för ett antal år sedan (ungefär vid samma tid som Zadie Smith och Vita tänder). Debutromanen har jag inte läst, denna hennes tredje är min första, men jag visste ändå tillräckligt för att ha vissa förväntningar. Förväntningarna infriades faktiskt.
Romanen handlar om Gabriel Lightfoot, kock i en hotellrestaurang. I hans kök samlas människor från nästan hela världen, med sina olikheter och konflikter, men också vänskapsband uppstår här. Gabriel är på väg uppåt i karriären, han har en flickvän som han planerar att fria till och skaffa barn med, och han planerar även i hemlighet att, tillsammans med två kumpaner, öppna eget. Sedan händer något. En ukrainsk diskare hittas död i källaren, en ung flicka kommer till honom för att få hjälp, och människor högre upp i hotellhierarkin tycks ha något fuffens för sig. Det här är ingen deckare. Det handlar om Gabes försök att balansera sitt liv med en sjuk far, ett stressigt yrkesliv och planer som kanske eller kanske inte går vägen, människor som kanske inte är att lita på, den unga Lena som plötsligt befinner sig i hans lägenhet, pengar, underligheter... Snabbare och snabbare börjar Gabes tillvaro att rulla utför.
Boken tog mig lång tid att läsa -- inte för att den på något sätt var tråkig eller svårläst, tvärt om var den mycket fängslande med alla sina människor och miljöer, och även om Gabriel Lightfoot ibland fattade en del felaktiga beslut befann jag mig hela tiden på hans sida och hoppades på det bästa. I Köket var kort sagt en läsupplevelse som gjorde mig nöjd, och glad åt mitt uppdrag som recencent. (Hittar inte recensionen på internet, därav denna korttext utan länk.)
Monica Ali är en brittisk författare som slog igenom vid debuten med Brick Lane för ett antal år sedan (ungefär vid samma tid som Zadie Smith och Vita tänder). Debutromanen har jag inte läst, denna hennes tredje är min första, men jag visste ändå tillräckligt för att ha vissa förväntningar. Förväntningarna infriades faktiskt.
Romanen handlar om Gabriel Lightfoot, kock i en hotellrestaurang. I hans kök samlas människor från nästan hela världen, med sina olikheter och konflikter, men också vänskapsband uppstår här. Gabriel är på väg uppåt i karriären, han har en flickvän som han planerar att fria till och skaffa barn med, och han planerar även i hemlighet att, tillsammans med två kumpaner, öppna eget. Sedan händer något. En ukrainsk diskare hittas död i källaren, en ung flicka kommer till honom för att få hjälp, och människor högre upp i hotellhierarkin tycks ha något fuffens för sig. Det här är ingen deckare. Det handlar om Gabes försök att balansera sitt liv med en sjuk far, ett stressigt yrkesliv och planer som kanske eller kanske inte går vägen, människor som kanske inte är att lita på, den unga Lena som plötsligt befinner sig i hans lägenhet, pengar, underligheter... Snabbare och snabbare börjar Gabes tillvaro att rulla utför.
Boken tog mig lång tid att läsa -- inte för att den på något sätt var tråkig eller svårläst, tvärt om var den mycket fängslande med alla sina människor och miljöer, och även om Gabriel Lightfoot ibland fattade en del felaktiga beslut befann jag mig hela tiden på hans sida och hoppades på det bästa. I Köket var kort sagt en läsupplevelse som gjorde mig nöjd, och glad åt mitt uppdrag som recencent. (Hittar inte recensionen på internet, därav denna korttext utan länk.)
onsdag 25 maj 2011
La cantatrice chauve - Eugène Ionesco
La cantatrice chauve (1950, Den skalliga primadonnan, på svenska 1982) av Eugène Ionesco har undertiteln "anti-pièce". Jag läste den efter Sartre, som ett exempel på nästa strömning inom litteraturen: den absurda teatern, och nog kan man säga att det här är absurt så det förslår. Samtidigt är det mycket underhållande (om detta rådde det dock delade meningar under seminariet) och bakom det hela kan man även ana en hel del mening.
Ionesco leker med och bryter med de flesta av teaterns "regler", vilket man kan redan vid dramats första repliker. En man och en kvinna sitter i varsin fåtölj och kvinnan berättar för mannen vad klockan är, vad de har ätit, vad de har sagt till varandra... Mannen bara läser sin tidning och klickar med tungan, medan hustrun pratar på. Man tycker ju att i ett "normalt" samtal (vilket naturligtvis var vad den samtida publiken förväntade sig) bör det inte förekomma repliker av typen: "Du tog också om tre gånger. Fast den tredje gången tog du mindre än de två första gångerna, meda najg tog mycket mer. Jag åt bättre än du ikväll. Hur kommer det sig?" Det fortsätter i samma stil. De har t ex ett långt samtal om en familj där precis alla heter Bobby Watson. Samtalen verkar inte ha någon mening, de pratar förbi varandra, och berättar långa historier som i slutändan inte har någon som helst poäng fastän de får alla att skratta. Ett par kommer på besök. De är främlingar för varandra, men tycker sig ändå ha setts någon gång förrut - kan det vara möjligt? De börjar jämföra minnen och erfarenheter och upptäcker fler och fler detaljer som stämmer, till exempel att de kommer från samma stad, har åkt med samma tåg, suttit bredvid varandra, bor på samma gata...
Så har hela dialogen varit, och fortsätter, ända tills de till sist enas om att de nog i alla fall är gifta och har varit det ett bra tag, även om det är mycket märkligt att de inte kände igen varandra. Men när detta väl klarats upp blir de glada... Sedan kommer dock pigan in och berättar för publike natt de glömt bort en liten men viktig detalj som visar att de inte alls är gifta. Detta var alltså bara en hel rad sammanträffanden! Men kanske livet kan vara så ibland... att de mest egendomliga händelser kan sammanfalla trots att de inte alls har något med varandra att göra... En annan tanke man kan få av denna scen är ett par som håller på att skilja sig och har blivit som främlingar för varandra, men kanske kan det ändå vara möjligt att hitta tillbaka till varandra...
Man kan också se ett stråk av något realistiskt även i de allra mest meningslösa av repliker. Till exempel i den första scenen. Ofta pratar man ju i vardagslag om saker man redan känner till, man har inget nytt att komma med utan upprepar sig och berättar samma sak som man redan har sagt massor av gånger förut. Det är ändå normalt -- absurt, ja, men det tillhör ändå grundtryggheten i livet att ha vissa vanor och rutiner, att veta att vissa saker återkommer, till och med samtalsämnen. Om alla konversationer vore intelligenta och meningsfulla hela tiden så skulle man nog inte orka med dem... Här dras naturligtvis saken till sin spets -- och påminner kanske om att ibland kanske man vill bryta sina vanor, det kanske till och med finns situationer i livet där man borde se absurditeten för vad den är och göra upp med den. På så vis kan man förstå att detta drama av Ionesco har blivit en klassiker som fortfarande sätts upp mycket ofta (varje dag i Paris!). Även om världen förändras förblir den grundläggande absurditeten i mänskligt liv densamma.
Ionesco leker med och bryter med de flesta av teaterns "regler", vilket man kan redan vid dramats första repliker. En man och en kvinna sitter i varsin fåtölj och kvinnan berättar för mannen vad klockan är, vad de har ätit, vad de har sagt till varandra... Mannen bara läser sin tidning och klickar med tungan, medan hustrun pratar på. Man tycker ju att i ett "normalt" samtal (vilket naturligtvis var vad den samtida publiken förväntade sig) bör det inte förekomma repliker av typen: "Du tog också om tre gånger. Fast den tredje gången tog du mindre än de två första gångerna, meda najg tog mycket mer. Jag åt bättre än du ikväll. Hur kommer det sig?" Det fortsätter i samma stil. De har t ex ett långt samtal om en familj där precis alla heter Bobby Watson. Samtalen verkar inte ha någon mening, de pratar förbi varandra, och berättar långa historier som i slutändan inte har någon som helst poäng fastän de får alla att skratta. Ett par kommer på besök. De är främlingar för varandra, men tycker sig ändå ha setts någon gång förrut - kan det vara möjligt? De börjar jämföra minnen och erfarenheter och upptäcker fler och fler detaljer som stämmer, till exempel att de kommer från samma stad, har åkt med samma tåg, suttit bredvid varandra, bor på samma gata...
M. Martin: Jag bor på femte våningen, i lägenhet nr 8, kära fru.
Mme Martin: Men så märkligt! gud så bisarrt! och vilket sammanträffande! Jag bor också på femte våningen i lägenhet nr 8, käre herre!
M. Martin: Men så märkligt, men så märkligt, men så märkligt, och vilket sammanträffande! Ni förstår, i mitt sovrum har jag en säng med grönt överkast.Detta rum, med sin säng och sitt gröna överkast, befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet och biblioteket, kära fru!
Mme Martin: Vilket sammanträffande, Gud, vilket sammanträffande! Mitt sovrum har också en säng med ett grönt överkast och befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet, min käre herre, och biblioteket!
M. Martin: Så bisarrt, märkligt, konstigt! Alltså, madame, vi bor i samma hus och sover i samma säng, kära madame. Det kanske är där vi har träffats!
Mme Martin: Så märkigt, och vilket sammanträffande! Det är mycket möjligt att det är där vi har träffats, och kanske till och med förra natten. Men jag minns det inte, käre herre!
Så har hela dialogen varit, och fortsätter, ända tills de till sist enas om att de nog i alla fall är gifta och har varit det ett bra tag, även om det är mycket märkligt att de inte kände igen varandra. Men när detta väl klarats upp blir de glada... Sedan kommer dock pigan in och berättar för publike natt de glömt bort en liten men viktig detalj som visar att de inte alls är gifta. Detta var alltså bara en hel rad sammanträffanden! Men kanske livet kan vara så ibland... att de mest egendomliga händelser kan sammanfalla trots att de inte alls har något med varandra att göra... En annan tanke man kan få av denna scen är ett par som håller på att skilja sig och har blivit som främlingar för varandra, men kanske kan det ändå vara möjligt att hitta tillbaka till varandra...
Man kan också se ett stråk av något realistiskt även i de allra mest meningslösa av repliker. Till exempel i den första scenen. Ofta pratar man ju i vardagslag om saker man redan känner till, man har inget nytt att komma med utan upprepar sig och berättar samma sak som man redan har sagt massor av gånger förut. Det är ändå normalt -- absurt, ja, men det tillhör ändå grundtryggheten i livet att ha vissa vanor och rutiner, att veta att vissa saker återkommer, till och med samtalsämnen. Om alla konversationer vore intelligenta och meningsfulla hela tiden så skulle man nog inte orka med dem... Här dras naturligtvis saken till sin spets -- och påminner kanske om att ibland kanske man vill bryta sina vanor, det kanske till och med finns situationer i livet där man borde se absurditeten för vad den är och göra upp med den. På så vis kan man förstå att detta drama av Ionesco har blivit en klassiker som fortfarande sätts upp mycket ofta (varje dag i Paris!). Även om världen förändras förblir den grundläggande absurditeten i mänskligt liv densamma.
måndag 21 februari 2011
Huis clos - Jean-Paul Sartre
Dramat Huis clos ("Inför lyckta dörrar") är det första jag har läst av Sartre (eventuellt att jag har läst något kortare utdrag från något verk i någon kurs någonstans, men inte i något litteraturvetenskapligt sammanhang i alla fall). Huis clos lär vara ett av Sartres mer lättillgängliga verk. Utan att kunna jämföra med något kan jag i alla fall säga att jag inte hade några större problem med att ta det till mig; det är intressant och ganska fascinerande.
Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."
I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.
Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.
Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.
Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."
I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.
Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.
Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.
söndag 6 februari 2011
Le petit prince - Antoine de Saint-Exupéry
Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry är en klassiker för både barn och vuxna som jag inte har läst förrän nu. Jag undrar vad jag skulle ha tyckt om den som barn. Till formen riktar den sig till unga läsare på så vis att jag-berättaren hela tiden vänder sig till barn i det han säger och skapar ett band av förtroende och samförstånd. Berättaren vänder sig till barnen, eftersom det inte är att räkna med att vuxna ska förstå. Säkert är dock att boken är fylld av budskap som "stora personer" inte har några problem med att uppfatta.
Det finns ett visst mått av sentimentalitet i den här boken (eller det som med fanfiction-jargong kallas "fluff"), mycket idealism, men det är en roande, intressant och mångbottnad berättelse. Lille prinsen är som figur ungefär lika stor som Tintin i Frankrike.
Den lille prinsen är en pojke som bor ensam på en mycket liten planet, som han sköter om mycket noga. Han sotar sina små vulkaner, rensar bort ogräs - för om man inte gör det kan det ta över hela planeten, och det är mycket viktigt att inte skjuta upp till imorgon det som man enkelt kan göra idag - och tittar på solnedgången. Han är ganska nöjd med sitt liv, men har behov av en vän. Genom resan som han ger sig ut på möter han olika människotyper (och det handlar just om typer, inte individer - det viktiga är själva idéerna), olika "stora personer". Dessa tycker att frågorna han ställer är ganska löjliga, men genom detta visar han för läsaren att det är de vuxnas värld som på många sätt är tom och absurd.
Berättelsens "jag" förblir namnlöst. Han är en flygare som har kraschat i öknen (något som Saint-Exupéry var med om själv vid flera tillfällen) och det är där han möter Lille prinsen. Flygaren är en man som lite sorgset resignerat konstaterar att alla andra vuxna är stela och fantasilösa. Berättelsen börjar med att han som barn bara mötte oförståelse inför teckningarna han ritade (därför slutade han med det, fram tills Prinsen ber honom rita ett får), och redan där grundläggs motsättningen mellan barnens och de vuxnas perspektiv som genomsyrar hela berättelsen. Flygaren är en man som aldrig har glömt barnet han en gång var, och han har nästan trappat hoppet om att möta någon som kan förstå honom.
I mötet med Lille prinsen får han sig alltså en överraskning. Förståelsen dem emellan är ändå inte total; han konstaterar att han nog har blivit lite vuxen i alla fall. De liknar varandra lite, men Lille prinsen är en varelse som aldrig har blivit kuvad och kväst av vuxenvärlden. Han står helt främmande inför den. Flygaren förstår att det inte tjänar någonting till att ställa några frågor, det är bäst att bara lyssna på vad han säger, eftersom han vet att barn är klokare än vuxna.
Detta på grund av att vuxna har glömt det som är viktigt i livet. De gör en massa saker utan att egentligen veta varför, och därför är de löjliga och tråkiga, som mannen som dricker för att glömma att han skäms för att han dricker. Barnet förstår saker intuitivt; ser det enkla och det vackra, det glädjefyllda. För barnet är det vänskapen som är det viktiga, och resan, inte målet och framtiden. (Se tex det mycket korta kapitel 23, där Lille Prinsen möter en köpman som säljer törstsläckande piller för att man på det viset kan tjäna in ganska många minuter varje dag då man kan göra vad man vill. Om den lille prinsen var törstig och hade dessa minuter till sitt förfogande, säger han, skulle han "gå mycket långsamt mot en fontän...").
Lille prinsens färd är inte bara kantad av konstiga typer (det är hans omdöme om dem). Han möter även en räv, som ber honom om att bli tämjd. Detta för att de ska kunna bli något för varandra. Om Lille prinsen med det gyllene håret tämjer honom, så kommer plötsligt världen att bli fylld av mening. Vetefälten är tomma och meningslösa för honom, men från och med nu kommer räven alltid att tänka på sin vän när han ser ett gyllene vetefält. Räven förklarar att man riskerar att få gråta lite om man låter sig tämjas. De kan skiljas åt, men de har en gång skapat ett band. Han förklarar att man bara ser ordentligt med hjärtat, "det viktigaste är osynligt för ögonen." Räven ser kärlekens skönhet; han förstår att även en obesvarad kärlek kan vara lycklig - man kan bära ett minne inom sig för evigt. Det är enkelt och mystiskt. Slutsatsen måste bli att om man älskar med sitt hjärta behöver kärleken inte några förklaringar och den behöver inte vara förnuftig i andras ögon. Det är detta med att se med hjärtat som gör att en annan person - som för omvärlden bara en en bland tusen andra - kan bli helt unik och den enda i världen man ser och bryr sig om. För prinsen är den som har tämjt honom - även om han inte förstod det när det hände - en ros som en dag växte upp på planeten där han bor. Men hon var fåfäng och jobbig, riktigt dryg mot honom, så han gav sig av... bara för att senare inse att han kanske missbedömt henne. Jag tyckte mycket om kapitlet om räven.
I öknen finns även en orm, som säger att "Den som jag rör vid återför jag till jorden som han har kommit ifrån [...] Men du är ren och du kommer från en stjärna..." Det hela slutar både fint och sorgligt med att Lille prinsen låter sig bitas av ormen (som ju sa att han kan föra människor tillbaka till deras ursprung), eftersom han vill hem till sin ros igen. Att dö, kan man tänka, är alltså att återgå till sitt ursprung. Man är på Jorden för att lära sig något. Lille prinsen lär sig om kärlek och vänskap, och genom sin berättelse han han även delat med sig av något till flygaren, som en ängel kanske. (Det finns säkert någon någonstans som gjort en ordentlig utredning av all den kristna symbolik som finns den här berättelsen; att ta emot Guds rike som ett barn, kärleken söker inte sitt, etc, etc). Han tröstar flygaren med att säga att det är bara att titta upp mot stjärnorna, så ska han minnas att den Lille prinsen finns där uppe, och då kommer han att tycka att stjärnorna skrattar, och det kommer att göra honom lycklig att höra deras skratt.
Det finns ett visst mått av sentimentalitet i den här boken (eller det som med fanfiction-jargong kallas "fluff"), mycket idealism, men det är en roande, intressant och mångbottnad berättelse. Lille prinsen är som figur ungefär lika stor som Tintin i Frankrike.
Den lille prinsen är en pojke som bor ensam på en mycket liten planet, som han sköter om mycket noga. Han sotar sina små vulkaner, rensar bort ogräs - för om man inte gör det kan det ta över hela planeten, och det är mycket viktigt att inte skjuta upp till imorgon det som man enkelt kan göra idag - och tittar på solnedgången. Han är ganska nöjd med sitt liv, men har behov av en vän. Genom resan som han ger sig ut på möter han olika människotyper (och det handlar just om typer, inte individer - det viktiga är själva idéerna), olika "stora personer". Dessa tycker att frågorna han ställer är ganska löjliga, men genom detta visar han för läsaren att det är de vuxnas värld som på många sätt är tom och absurd.
Berättelsens "jag" förblir namnlöst. Han är en flygare som har kraschat i öknen (något som Saint-Exupéry var med om själv vid flera tillfällen) och det är där han möter Lille prinsen. Flygaren är en man som lite sorgset resignerat konstaterar att alla andra vuxna är stela och fantasilösa. Berättelsen börjar med att han som barn bara mötte oförståelse inför teckningarna han ritade (därför slutade han med det, fram tills Prinsen ber honom rita ett får), och redan där grundläggs motsättningen mellan barnens och de vuxnas perspektiv som genomsyrar hela berättelsen. Flygaren är en man som aldrig har glömt barnet han en gång var, och han har nästan trappat hoppet om att möta någon som kan förstå honom.
I mötet med Lille prinsen får han sig alltså en överraskning. Förståelsen dem emellan är ändå inte total; han konstaterar att han nog har blivit lite vuxen i alla fall. De liknar varandra lite, men Lille prinsen är en varelse som aldrig har blivit kuvad och kväst av vuxenvärlden. Han står helt främmande inför den. Flygaren förstår att det inte tjänar någonting till att ställa några frågor, det är bäst att bara lyssna på vad han säger, eftersom han vet att barn är klokare än vuxna.
Detta på grund av att vuxna har glömt det som är viktigt i livet. De gör en massa saker utan att egentligen veta varför, och därför är de löjliga och tråkiga, som mannen som dricker för att glömma att han skäms för att han dricker. Barnet förstår saker intuitivt; ser det enkla och det vackra, det glädjefyllda. För barnet är det vänskapen som är det viktiga, och resan, inte målet och framtiden. (Se tex det mycket korta kapitel 23, där Lille Prinsen möter en köpman som säljer törstsläckande piller för att man på det viset kan tjäna in ganska många minuter varje dag då man kan göra vad man vill. Om den lille prinsen var törstig och hade dessa minuter till sitt förfogande, säger han, skulle han "gå mycket långsamt mot en fontän...").
Lille prinsens färd är inte bara kantad av konstiga typer (det är hans omdöme om dem). Han möter även en räv, som ber honom om att bli tämjd. Detta för att de ska kunna bli något för varandra. Om Lille prinsen med det gyllene håret tämjer honom, så kommer plötsligt världen att bli fylld av mening. Vetefälten är tomma och meningslösa för honom, men från och med nu kommer räven alltid att tänka på sin vän när han ser ett gyllene vetefält. Räven förklarar att man riskerar att få gråta lite om man låter sig tämjas. De kan skiljas åt, men de har en gång skapat ett band. Han förklarar att man bara ser ordentligt med hjärtat, "det viktigaste är osynligt för ögonen." Räven ser kärlekens skönhet; han förstår att även en obesvarad kärlek kan vara lycklig - man kan bära ett minne inom sig för evigt. Det är enkelt och mystiskt. Slutsatsen måste bli att om man älskar med sitt hjärta behöver kärleken inte några förklaringar och den behöver inte vara förnuftig i andras ögon. Det är detta med att se med hjärtat som gör att en annan person - som för omvärlden bara en en bland tusen andra - kan bli helt unik och den enda i världen man ser och bryr sig om. För prinsen är den som har tämjt honom - även om han inte förstod det när det hände - en ros som en dag växte upp på planeten där han bor. Men hon var fåfäng och jobbig, riktigt dryg mot honom, så han gav sig av... bara för att senare inse att han kanske missbedömt henne. Jag tyckte mycket om kapitlet om räven.
I öknen finns även en orm, som säger att "Den som jag rör vid återför jag till jorden som han har kommit ifrån [...] Men du är ren och du kommer från en stjärna..." Det hela slutar både fint och sorgligt med att Lille prinsen låter sig bitas av ormen (som ju sa att han kan föra människor tillbaka till deras ursprung), eftersom han vill hem till sin ros igen. Att dö, kan man tänka, är alltså att återgå till sitt ursprung. Man är på Jorden för att lära sig något. Lille prinsen lär sig om kärlek och vänskap, och genom sin berättelse han han även delat med sig av något till flygaren, som en ängel kanske. (Det finns säkert någon någonstans som gjort en ordentlig utredning av all den kristna symbolik som finns den här berättelsen; att ta emot Guds rike som ett barn, kärleken söker inte sitt, etc, etc). Han tröstar flygaren med att säga att det är bara att titta upp mot stjärnorna, så ska han minnas att den Lille prinsen finns där uppe, och då kommer han att tycka att stjärnorna skrattar, och det kommer att göra honom lycklig att höra deras skratt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)