En gång i tiden var England ett land där magin flödade och hade gott anseende. Numera finns det dock bara teoretiska magiker kvar. Eller, vänta nu; det ryktas om att det faktiskt finns en man som ännu utövar äkta magi...
Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...
Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?
Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...
måndag 27 juli 2009
Bonjour tristesse - Francoise Sagan
Sjuttonåriga Cécile är en livsnjutare som tar dagen som den kommer och inte gör sig så mycket bekymmer; en attityd hon fick lära sig av sin levnadsglade far två år tidigare, då hon vid femton års ålder lämnade internatskolan. Nu är de på semester, de har hyrt ett hus vid Medelhavet, tillsammans med pappans senaste unga älskarinna Elsa. Det är ett ganska behagligt liv:
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Je m'allongeais dans le sable, en prenais une poignée dans ma main, le laissais s'enfuir de mes doigts en un jet jaunâtre et doux, je me disais qu'il s'enfuyait comme le temps, que c'était un idée facile et qu'il était agréable d'avoir des idées faciles. C'était l'été.
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Hur jag blev författare - Diverse författare
Fjorton svenska författare, bland andra Torgny Lindgren och Jan Guillou, berättar om sina förhållanden till läsning och böcker, och om uppväxt, och om hur de själva började skriva.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Garçon manqué - Nina Bouraoui
Garçon manqué handlar om Ninas uppväxt i Algeriet, och sommarloven som hon tillbringar i franska Rennes tillsammans med systern och morföräldrarna. Hon är en pojkflicka som hellre spelar fotboll och dyker från klipporna än ägnar sig åt mer "flickatiga" lekar - där hon växer upp är hon den enda flickan som spelar fotboll. När hon kommer till Rennes ogillar hon att bära klänning, men hur som helst iakttar hon sin omgivning och analyserar den med skarp blick; försöker förstå personerna och livet omkring sig. Var hon än är känner hon sig lite halv - hon talar inte så bra arabiska, men är ändå inte helt och hållet fransyska. Ibland kallar hon sig Achmed, men ändå är hon ju ingen pojke (hennes bästa väns mamma tror att om sonen umgås för mycket med en flicka så kan han bli homosexuell). Helst kallar hon sig Brio; då känner hon sig fri.
På svenska heter boken Pojkflickan. Det är en berättelse om uppväxt och om ett författarskaps födelse.
På svenska heter boken Pojkflickan. Det är en berättelse om uppväxt och om ett författarskaps födelse.
Goodnight, Friend - Nicolas Kurtovitch
Goodnight, Friend är en roman på franska om en familj på Nya Caledonien. Det som skildras är en värld där traditioner och familjeband inte bara har stor betydelse utan även stark makt.
Léas far är fängslad för ett brott han har begått för familjehederns skull. Men därmed är inte försoningen nådd. Léa måste ge sig av för att finna sin äldre bror, som har gett sig av från familjen...
Romanen är uppbyggd av ett intressant ständigt växlande berättarperspektiv. Ibland är det Léa som för ordet, ibland är det hennes adoptivbror eller dennes flickvän, eller så är det modern eller den yngsta systern... Intressant även att läsa om en del av världen som jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen är lite svårläst just på grund av de ständiga växlingarna; tempot är ändå ganska lugnt, samtidigt som historien är spännande. Vad är det Léas far har gjort? Var befinner sig hennes bror? Kommer något hemskt att hända?.....
Léas far är fängslad för ett brott han har begått för familjehederns skull. Men därmed är inte försoningen nådd. Léa måste ge sig av för att finna sin äldre bror, som har gett sig av från familjen...
Romanen är uppbyggd av ett intressant ständigt växlande berättarperspektiv. Ibland är det Léa som för ordet, ibland är det hennes adoptivbror eller dennes flickvän, eller så är det modern eller den yngsta systern... Intressant även att läsa om en del av världen som jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen är lite svårläst just på grund av de ständiga växlingarna; tempot är ändå ganska lugnt, samtidigt som historien är spännande. Vad är det Léas far har gjort? Var befinner sig hennes bror? Kommer något hemskt att hända?.....
Innan männen - Nina Bouraoui
En kortroman som jag nu, eftersom jag har läst ett par böcker, kallar: "i typisk Nina Bouraoui-stil"... och det är en stil som jag gillar.
Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.
Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.
söndag 26 juli 2009
La symphonie pastorale - André Gide
En vacker berättelse om den omöjliga kärleken mellan en blind flicka och den gifte äldre man som inte bara tar sig an hennes utbildning utan försöker hjälpa henne till ett normalt liv.
Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?
Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.
Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.
Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...
Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...
IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.
Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?
Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.
Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.
Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...
Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...
IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)