Nattfjäril (2009) är Jessica Kolterjahns andra bok. Jag tycker att den är bättre än debutromanen Ut ur skuggan (2007) - jag gillade den visserligen, men inte så mycket som jag hade velat gilla den. Det var något med den som jag tyckte liksom skavde, inte riktigt stämde. Nu var det ett bra tag sedan jag läste den, och jag tror inte att jag skrev något om den då, så jag ska inte säga för mycket. (Jag kanske borde läsa om den? Ibland kan något hända med böcker vid omläsning.) Det jag tyckte om med Ut ur skuggan var själva historien, kärleken till Claire. (Jag skulle också kunna kalla en äldre gift kvinna som min huvudperson förälskar sig i för Claire. Fast nu kan jag förstås inte göra det...) Jag minns det som att jag hade svårt att komma in i boken, jag reagerade på att språket kändes "korthugget" tror jag - brukar vara en vanlig invändning från min sida. Här känner jag det delvis, men utan att det alls stör mig lika mycket. Här känns det som att Kolterjahn har hittat fram till en säkrare ton, ett språk som bär (enligt mig i alla fall).
Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.
Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.
Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.
Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.
Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?
Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.
Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.
Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.
Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.
Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.
Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?
Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar