We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.
Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.
På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.
Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:
Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!
På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.
Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.
Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.
Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.
På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.
Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:
There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.
* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.
* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.
Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!
På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.
Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.
Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar