Skräck?

Jag läste nyss lite på Bokhora och hittade en text där det talas om skräck. En åsikt som uttrycktes var att det som lockar med skräckgenren är viljan att bli rädd. Visst, så kan man ju tänka - att bli skrämd på ett tryggt sätt, liksom. Fast jag undrar om jag håller med om det egentligen. Eller, jag vet inte... Jag läser visserligen sällan skräck, jag gjorde det mer när jag var yngre, men när jag tänker på de böckerna tror jag inte att det var skrämseleffekten som lockade mig. Någonting i detta att det övernaturliga, magiska, omöjliga, plötsligt blir verkligt ger en extra dimension åt livet på något sätt, gör att det blir större... när jag blev riktigt rädd var det mer obehagligt.

Det rörde sig nog om olika typer av spökhistorier. Gärna med en touch av något romantiskt. Det skulle vara spännande och kusligt förstås, men inte så att jag blev rädd för att sova. (Inte som Roald Dahl, alltså. När jag var liten, ungefär i lågstadieåldern, var jag fruktansvärt rädd för Roald Dahls böcker - så det var riktig skräckkänsla!) Så egentligen kanske jag faktiskt inte läste så mycket "skräck" trots allt? Eftersom jag hellre ville ha "kusligt" än "farligt"? Men skräck kan väl vara nästan allting från Anden i glaset till massmördare, väl? Stephen King är förstås ett bra skräckexempel! Nu ska jag avslöja att av alla hans böcker så har jag bara läst två: Carrie (såg filmen först) och Benrangel...

Några titlar jag minns från barndomen/tidiga tonåren: Bakom väggarna på vinden, Tvillingmagi, Dit någon vänder åter... och nu ska vi se... något om "skuggan från..." i titeln; det handlade om en familj som flyttade till någonstans i norra Kanada... Och framför allt minns jag Margaret Mahys böcker, eller åtminstone två av dem. Först och främst Förvandlingen: en tjej och hennes lillebror gick in i en leksaksaffär där det fanns en ganska obehaglig smilfink till gubbe, som erbjöd pojken ett klistermärke att sätta på handen. Hur det nu var, så började pojken tyna bort; ingen förstod varför, men på ett eller annat sätt var det den där mannen som sög åt sig hans själ genom märket. Tjejen var tvungen att ta till drastiska åtgärder; hennes klasskompis (med hjälp av sin mamma och mormor) åtog sig att förvandla henne till häxa. Eller något sådant. Det var en rätt besvärlig procedur i alla fall. Nu var det väl säkert femton år sedan jag läste den här boken, men den gjorde intryck i alla fall... En annan bok som jag inte minns lika tydligt hade titeln Trixarna. Och Maria Gripe. Agnes Cecilia är ju en spökhistoria.

Och fantasy ligger väl ganska nära skräck ibland? Eller kan göra det. Det beror kanske på vad man kallar fantasy. Fantastik kanske. Nej, inte är det lätt att dra gränserna... Nu kom jag på att den där varulvsboken jag läste för en tid sedan kanske kan hamna i skräckfacket. Och för den delen tycker jag att Jonathan Strange & Mr Norrell var riktigt skräckinjagande ibland! Den där tistelfjunsmannens hemska hantering av Stephen Black och Lady Pole, först och främst.

Men nu de senaste åren har jag faktiskt inte läst mycket skräck(liknande) böcker alls. Det närmaste är väl Anne Rice; nu var det väl fem-sex år sedan jag läste något av henne. I gymnasiet gjorde jag ju det, då jag även läste Dracula och Carmilla och ett par mindre bra vampyrhistorier jag inte minns namnet på. Jag har faktiskt inte läst vare sig John Ajvide Lindkvist eller Twilight, fast tanken har slagit mig. Som skrivande en vampyrromantisk roman bör man kanske ha lite koll... Hm. Ärligt talat var det kanske mest på grund av detta som jag reagerade på inlägget. Jag tänkte: Men hur skrämd blir man av min roman egentligen? Visst, det finns inslag av skräck och blod, men det som egentligen är farligt ligger nog mer på ett annat plan. Nåja, vad är det som säger att allt måste passa som handen i handsken i en exakt genre!