De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.
Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.
Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.
Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar