Fais-moi oublier (Få mig att glömma) av Brigitte Kernel handlar om hur livet kan förändras av döden och hur kärleken kan uppstå trots allt och skapa olösliga konflikter.
"Léa est tombée de ce pont. Comment tout cela a-t-il commencé?" (Léa föll från den här bron. Hur började allt detta?) är bokens första mening. Resten av boken är en återblick, men det är inte Léas död det fokuseras på utan Louises, hennes flickvän.
Berättelsen börjar med att Léa och Louise, nykära, är på middag hos berättaren och hennes make Olivier. Léa är deras mycket goda vän sedan ett antal år tillbaka, hon är yngre än de, livlig och diskussionslysten, och de känner sig ibland som hennes föräldrar. Hennes förhållanden är alltid korta och de träffar inte hennes flickvänner, men Louise är annorlunda. Kvällen då berättelsen börjar träffar paret henne för fjärde gången. Dagen efter reser hon, i egenskap av journalist, till ett land i krig.
De får reda på att hon blivit dödad en dag som skulle ha blivit speciell och märkvärdig av ett helt annat skäl: Det är total solförmörkelse. Huvudpersonen har fyllt år, och Olivier och Léa har köpt en hundvalp åt henne som får namnet Eclipse. Sedan bryter förtvivlan ut.
Léa vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan sitt livs kärlek. Berättaren och hennes make lovar att stå vid hennes sida och stötta henne vad som händer, och det gör de också. Hon får bo hos dem, de tar hand om henne, oroar sig, gråter med henne, försöker finnas till, och banden mellan dem växer sig allt starkare. Attraktionen mellan Léa och berättaren växer också. Hon som aldrig tidigare varit dragen till kvinnor undrar plötsligt hur det skulle kännas att kyssa Léa, och skuldkänslorna växer i takt med att Léas sorg tar sig allt extremare uttryck.
För berättaren väcks också minnen av andra förluster: den älskade hunden, några år tidigare den bästa vännen, och i barndomen lillasyster Anne. Hon tänker sig att alla dessa döda finns någonstans och har tagit emot Louise hos sig, och hon ber dem alla att vaka över Léa.
Ämnet är tungt: Förlust, sorg, och kärlek i dödens skugga, men texten flyter fram lätt och man är alltid närvarande i känslorna. Medan Léa går djupare in i sitt inre mörker börjar livet ändå gå vidare för de andra... men kanske stannar det ändå upp där på bron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar