Demon Diary är en manga-serie i sju delar. Som titeln antyder handlar det om demoner, men på ett (hittills) ganska gulligt sätt.
Raenef är en ung kille som tydligen "tagit jobbet" som ny demonherre för att få mat och husrum - och hans nya bostad är ett stort palats. Berättelsen börjar så, och man får inte veta något mer. Han ska tränas i svart magi för att bli demonherre då hans föregångare gått ur tiden, och till sin hjälp har han Eclipse som fungerar som handledare.
Eclipse är en mäktig och ansedd demon, stolt över sin rang och sin kunskap (dessutom lång, slank och mörk; riktigt elegant) och går verkligen in för att kalla Raenef "min herre" och sådant. Raenef däremot har svårt att förstå varför de inte bara kan vara kompisar. Han är fnissig och munter och tar allting som en lek, varpå Eclipse blir irriterad och frustrerad innan slutligen skrattar och konstaterar att han inte kan vara arg. Det hela är helt uppåt väggarna - en demonherre som är älskvärd och låter sig bli tillrättavisad - men nu ska Raenef bli demonherre och Eclipse ska vägleda honom och så är det bara.
Det låter ju inte särskilt vettigt varför en kille som Raenef förväntas kunna bli (och för den delen vill bli) en person som inte bara hotar folk med den mest fruktansvärda död utan även verkställer hoten utan att blinka. Så långt har han definitivt inte kommit när första boken är slut men det verkar vara ambitionen. Jag antar att senare delar av historien ger någon förklaring på hur scenariot kan vara möjligt och hur han har hamnat där han är. Som det nu är tycks idén om "gott och ont" ställas på ända. Ofta när Raenef pratar syns små blommor ritade omkring honom, han tycker att det är rätt tråkigt att studera men gör ändå sitt bästa, och är helt enkelt en snäll och glad kille som inte vill någon något ont, vilket framgår då en riddare kommer till palatset. (Riddare dödar demonherrar, det är liksom deras jobb, men den här killen är inte direkt vad riddaren förväntat sig.) Eclipse däremot är otvivelaktigt en äkta demon men han är ändå snäll mot Raenef, skrattar både åt och med honom, och tänker på honom när de är skilda åt - han ska moderera ett viktigt möte, men dagdrömmer och frågar sig själv om det är Raenef som "smittat av sig" på honom, för hans beteende tycks inte särskilt "demonaktigt"...
Att de båda tycker om varandra efter en tid tillsammans är uppenbart, och riktigt gulligt. En sak som jag har lite svårt för när det gäller manga är att få en uppfattning om hur gamla personerna är (i mina ögon ser ungefär åtta av tio karaktärer ut som mycket unga tjejer...), men såvida inte Raenef är allt för ung, så tror jag att detta är upplagt för något mer än vänskap, åtminstone så att man med lätthet kan se det mellan raderna.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det här. Det går så fort att läsa... Raenefs väg till att bli en demonherre känns egentligen inte jätteintressant men ändå är berättelsen så pass gulligt underhållande att jag faktiskt vill läsa vidare. Jag gillar också Eclipse; så uppenbart mörk och demonisk med potential att vara riktigt hotfull, men full av ömhet och beskyddariver inför sin unge adept.
Mer uppenbar är i så fall den ena av de två bonusberättelser om följer i volym 1, Crystal Heart. [spoiler följer]
Det är en kort berättelse som handlar om en kille som då tjejen han gillar blivit kidnappad lovar kidnapparen att göra vad som helst för att befria henne. Skurken ber om att få ett "kristallhjärta" i utbyte mot flickan. Killens kompis Mano blir upprörd över att han riskerar så mycket för en tjej som kanske inte ens gillar honom men lovar sedan att hjälpa till. Deras vänskap började tre år tidigare då Mano räddade honom, en föräldralös ung kille, från att bli våldtagen. Sedan dess har de varit varandras familj. Med en kyss avslöjar Mano vad kristallhjärtat är: han sliter hjärtat bokstavligen ur sitt bröst; det är en kristall som ger den som får det till skänks evig lycka.
Mano älskar alltså sin vän så mycket att han offrar sitt liv för honom. Det är verkligen brutalt, och riktigt tragiskt - vad gör man om kärleken är besvarad? Då kan det ju knappast vara en bra idé att uttrycka den genom att dö. Och om den inte är besvarad, hur hanterar man ett så stort offer? Sedan slutar det med att skurken går iväg med hjärtat... i så fall, har offret ens avsedd verkan? Hm. Romantiskt? Eller inte?!
Den sista berättelsen heter Terra och den har jag inte läst än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar