Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.
Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.
Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...
Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).
Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.
En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...
Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.
Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.
Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.
Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar