Jag har längtat efter att läsa Journal de Suzanne (1991) ända sedan jag läste ut Les amies d'Héloïse - dels för att det var så himla dumt att Suzanne måste dö vid knappa mitten av boken att det inte är mer än rätt att hon fått en egen bok, och dessutom för att jag ville återuppleva den här - i brist på bättre ord - trevliga världen.
Som titeln säger - Suzannes dagbok - är detta den bok som Suzannes bror Philippe skickar till Anne de Marèges (som senare ger den vidare till sin dotter) efter sin systers död. Suzanne började föra dagbok när hon fick veta att hon var sjuk, och egentligen är det snarare sina memoarer hon skriver - för sin unga flickväns skull, men också för sin egen. (Fast mest, tror jag, är det författaren som vill utforska vissa delar som inte fick plats i den första boken... ungefär som jag kan skriva saker här i bloggen som inte får plats i de teckenbegränsade recensionerna...) Här berättar Suzanne om sin uppväxt, de första kärlekarna, förlusten av den älskade Madeleine, kriget - kort sagt; allt som hände henne innan hon kom in i Héloïses liv som den attraktiva äldre kvinna som är mammans ungdomsvän och flickvännens före detta.
Och, ja; det är liksom samma, fast ändå inte. Hélène de Monferrands första bok fick Prix Goncourt du Premier Roman, och den är bättre, av flera anledningar. I Journal de Suzanne känner man till de flesta personerna i förväg, så det blir mindre spännande att läsa. Det var så intressant att följa alla de olika personerna och se hur relationerna flätades in i varandra i brev- och dagboksromanen om Héloïse och hennes väninnor. Men i uppföljaren är känslan "hur ska det gå?" för det mesta utbytt mot: "när kommer den episoden, den personen?" Därför tog det mycket längre tid för mig att läsa ut den här (trots att jag - tyvärr - ägnade mycket mindre tid åt att slå upp ord). Samtidigt finns det något behagligt med igenkänningen - särskilt i den sista tredjedelen av boken, då Héloïse gör entré i Suzannes liv. Då börjar man känna igen sig i stämningen. Samtidigt, just för att man väl blev lite förälskad i Suzanne i den första boken, så är det ju rätt intressant att få hennes bakgrundshistoria (det måste vara med den motiveringen de Monferrand skrev boken). Men det hela känns så ojämt. Början är bitvis rätt seg. Krigsåren blir mer spännande (kanske för att helt nya händelser och personer skildras), och perioden då den unga Erika dyker upp i hennes liv. Sedan är det lite segt igen fram till, som sagt, Héloïse.
Särskilt deras olika sätt att skildra inledningen av förhållandet är lite kul. I första boken visar Héloïses och Claires brev till varandra att Héloïse verkligen analyserar, planerar och beräknar sin erövring av Suzanne. Suzanne, å sin sida, försöker också vara beräknande, men är lite osäker på flickans känslor eftersom hon tänker att det var ett misstag att ha sex, att det bara var en impulsgrej från Héloïses sida. Hon vill inte visa sig för ivrig under tiden som följer (Héloïse är ju fortfarande ihop med Erika), men Héloïse är så distanserad att hon blir ivrig i alla fall. "Tanken slog mig att det kanske var det hon ville uppnå. Men ändå, vid knappt sjutton år? Knappast troligt!" Men, läsaren vet ju att det är precis så det är, de spelar samma spel med varandra - och eftersom man vet hur det går, så är det som sagt inte särskilt spännande... om inte för att få återuppleva samma scener ur ett annat perspektiv.
Boken är bäst i de avsnitt som för handlingen framåt genom agerande och dialog; det som utvecklar relationerna. Precis som första boken innehåller denna även mycket diskussioner, förklaringar och reflektioner kring historia, politik och samhällsliv, särskilt (eftersom Suzanne är lärare) skolvärldens och utbildningsväsendets förändringar. Det kanske är jätteintressant egentligen (klart att det var turbulens omkring 1968...), men i dessa avsnitt blir texten för tung för mig - förmodligen inte bara på grund av språket (särskilt alla förkortningar är jobbiga) utan också på grund av bristande bakgrundskunskap - jag får svårt att hänga med, och bryr mig inte heller så mycket om att göra det. Jag tillåter mig att skumma dessa partier i stället för att använda ordbok... men tycker att jag förstår tillräckligt mycket av det väsentliga. Mindre intressanta är också funderingarna kring homosexualitet; varför och hur, om det är någons "fel", om Héloïse alltid kommer att vara "sådan", osv... Att de tänker på det är i och för sig förståeligt med tanke på att Suzannes liv sträcker sig från 1920 till 1971 (det mesta måste hållas hemligt för de flesta; hon tvivlar på att det någonsin kommer en dag då två kvinnor kan kyssa varandra öppet på gatan), men det känns som mycket upprepningar från första boken.
Här växer kanske ens förståelse för Erika. Det går att tycka synd om henne, men... framför allt är hon ganska jobbig. Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag egentligen första bokens slut (även om det kändes ganska tillfredsställande då), och ännu mer märkligt känns det att Suzanne innan hon dör nästan kan föreställa sig vad som kan hända (även om det kommer att dröja tio år). Som om det även i Héloïses och Suzannes historier är Erikas romantiska livssyn som egentligen får sista ordet... fast kanske inte, egentligen. Det kanske snarare är Suzannes livssyn som blir dominerande. Egentligen är det väl hela greppet med hennes död som är lite svårt att acceptera...
Sammanfattningsvis är det här en bok för den som tyckte väldigt mycket om Les amies d'Héloïse och som inte har något emot lite upprepningar och är beredd att överse med det faktum att historien saknar en del av föregångarens charm och lätthet, utan att fylla på med tillräckligt mycket djup. För mig var den läsvärd, men långt ifrån fantastisk.
Som titeln säger - Suzannes dagbok - är detta den bok som Suzannes bror Philippe skickar till Anne de Marèges (som senare ger den vidare till sin dotter) efter sin systers död. Suzanne började föra dagbok när hon fick veta att hon var sjuk, och egentligen är det snarare sina memoarer hon skriver - för sin unga flickväns skull, men också för sin egen. (Fast mest, tror jag, är det författaren som vill utforska vissa delar som inte fick plats i den första boken... ungefär som jag kan skriva saker här i bloggen som inte får plats i de teckenbegränsade recensionerna...) Här berättar Suzanne om sin uppväxt, de första kärlekarna, förlusten av den älskade Madeleine, kriget - kort sagt; allt som hände henne innan hon kom in i Héloïses liv som den attraktiva äldre kvinna som är mammans ungdomsvän och flickvännens före detta.
Och, ja; det är liksom samma, fast ändå inte. Hélène de Monferrands första bok fick Prix Goncourt du Premier Roman, och den är bättre, av flera anledningar. I Journal de Suzanne känner man till de flesta personerna i förväg, så det blir mindre spännande att läsa. Det var så intressant att följa alla de olika personerna och se hur relationerna flätades in i varandra i brev- och dagboksromanen om Héloïse och hennes väninnor. Men i uppföljaren är känslan "hur ska det gå?" för det mesta utbytt mot: "när kommer den episoden, den personen?" Därför tog det mycket längre tid för mig att läsa ut den här (trots att jag - tyvärr - ägnade mycket mindre tid åt att slå upp ord). Samtidigt finns det något behagligt med igenkänningen - särskilt i den sista tredjedelen av boken, då Héloïse gör entré i Suzannes liv. Då börjar man känna igen sig i stämningen. Samtidigt, just för att man väl blev lite förälskad i Suzanne i den första boken, så är det ju rätt intressant att få hennes bakgrundshistoria (det måste vara med den motiveringen de Monferrand skrev boken). Men det hela känns så ojämt. Början är bitvis rätt seg. Krigsåren blir mer spännande (kanske för att helt nya händelser och personer skildras), och perioden då den unga Erika dyker upp i hennes liv. Sedan är det lite segt igen fram till, som sagt, Héloïse.
Särskilt deras olika sätt att skildra inledningen av förhållandet är lite kul. I första boken visar Héloïses och Claires brev till varandra att Héloïse verkligen analyserar, planerar och beräknar sin erövring av Suzanne. Suzanne, å sin sida, försöker också vara beräknande, men är lite osäker på flickans känslor eftersom hon tänker att det var ett misstag att ha sex, att det bara var en impulsgrej från Héloïses sida. Hon vill inte visa sig för ivrig under tiden som följer (Héloïse är ju fortfarande ihop med Erika), men Héloïse är så distanserad att hon blir ivrig i alla fall. "Tanken slog mig att det kanske var det hon ville uppnå. Men ändå, vid knappt sjutton år? Knappast troligt!" Men, läsaren vet ju att det är precis så det är, de spelar samma spel med varandra - och eftersom man vet hur det går, så är det som sagt inte särskilt spännande... om inte för att få återuppleva samma scener ur ett annat perspektiv.
Boken är bäst i de avsnitt som för handlingen framåt genom agerande och dialog; det som utvecklar relationerna. Precis som första boken innehåller denna även mycket diskussioner, förklaringar och reflektioner kring historia, politik och samhällsliv, särskilt (eftersom Suzanne är lärare) skolvärldens och utbildningsväsendets förändringar. Det kanske är jätteintressant egentligen (klart att det var turbulens omkring 1968...), men i dessa avsnitt blir texten för tung för mig - förmodligen inte bara på grund av språket (särskilt alla förkortningar är jobbiga) utan också på grund av bristande bakgrundskunskap - jag får svårt att hänga med, och bryr mig inte heller så mycket om att göra det. Jag tillåter mig att skumma dessa partier i stället för att använda ordbok... men tycker att jag förstår tillräckligt mycket av det väsentliga. Mindre intressanta är också funderingarna kring homosexualitet; varför och hur, om det är någons "fel", om Héloïse alltid kommer att vara "sådan", osv... Att de tänker på det är i och för sig förståeligt med tanke på att Suzannes liv sträcker sig från 1920 till 1971 (det mesta måste hållas hemligt för de flesta; hon tvivlar på att det någonsin kommer en dag då två kvinnor kan kyssa varandra öppet på gatan), men det känns som mycket upprepningar från första boken.
Här växer kanske ens förståelse för Erika. Det går att tycka synd om henne, men... framför allt är hon ganska jobbig. Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag egentligen första bokens slut (även om det kändes ganska tillfredsställande då), och ännu mer märkligt känns det att Suzanne innan hon dör nästan kan föreställa sig vad som kan hända (även om det kommer att dröja tio år). Som om det även i Héloïses och Suzannes historier är Erikas romantiska livssyn som egentligen får sista ordet... fast kanske inte, egentligen. Det kanske snarare är Suzannes livssyn som blir dominerande. Egentligen är det väl hela greppet med hennes död som är lite svårt att acceptera...
Sammanfattningsvis är det här en bok för den som tyckte väldigt mycket om Les amies d'Héloïse och som inte har något emot lite upprepningar och är beredd att överse med det faktum att historien saknar en del av föregångarens charm och lätthet, utan att fylla på med tillräckligt mycket djup. För mig var den läsvärd, men långt ifrån fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar