En liten samling tjejer lever tillsammans i ett kvinnokollektiv i Berlin. Huvudpersonen Lou har åkt dit med sin bästa vän Julia, eftersom hon vill komma bort från sitt vanliga instängda, ensamma liv.
Lou är en blandning av äventyrsanda (det är väl inte vem som helst som tar sitt pick och pack och bara drar, eller?) och slutenhet i sig själv. Hon har svårt för sociala sammanhang, lider av mycket ångest och självförakt (ett cirkelproblem, som det väl ofta är), och Julia är den enda person som hon känner att hon står riktigt nära. Genom återblickar till barndomen förstår man att Lou aldrig känt att livet varit direkt lätt, men ingenting får någon definitiv förklaring. Detta känns skönt - det är en skildring av en ung människas liv, helt enkelt, och allt kan inte och behöver inte detaljförklaras.
I Berlin blir Lou förälskad i Sara, en tjej som är ännu vilsnare och trasigare än hon själv. Snart förstår man även att Sarah döljer någonting om sin bakgrund. Genom sina respektive svårigheter har de inte så lätt att nå fram till varandra, men de försöker i alla fall - och man känner att deras vilja att nå fram är äkta.
Lou är ofta ganska självdestruktiv. Man lider med henne och önskar henne lycka. Jag kunde på vissa sätt känna igen mig en del i hennes vilsenhet och osäkerhet på sin plats i tillvaron, men ändå var det någonting... någonting som gjorde att jag kände ett motstånd i läsningen, något som gjorde att jag inte riktigt kunde ta henne till mig.
Det tog mig ganska lång tid att börja läsa den. Första gången jag hörde talas om den var när en av mina skrivarkurslärare berättade för klassen att han hade en granne som har skrivit en bok: "Den handlar om flickor som är såhär, hm, vadheterdet lesbiska... Den är bra, läs den." (En liten snegling på mig, tycktes det...) Och ja, visst är de kanske det, fast det är ändå inte huvudpoängen med boken (utan: hur gör man för att trivas med livet och sig själv?). Och ja, Sen tar vi Berlin är långt ifrån en dålig debut, men ändå inte en bok som tog mig med storm.
Oj, jag som verkligen gillade den här boken! Undrar om jag skulle göra det idag också, några hundra böcker senare? Mig tog den med storm i alla fall, men det är så olika, det där med böcker och "det emotiva innehållet".
SvaraRaderaSpamord: Mirda
Ja, det är verkligen olika. Och visst kan man ändra uppfattning ibland... men inte alltid. Det finns många böcker som det skulle vara intressant att läsa om bara för att kolla om något har ändrats. Jag brukar visserligen inte göra det så ofta, men här om dagen medan jag väntade på att risgrynsgröten skulle koka färdigt läste jag början på en lång romanserie som jag tyckte mycket om när jag gick i sjuan eller åttan (en släkt som bodde i ett hus kallat Jalna). Jag blev helt förbluffad, så förfärlig tyckte jag att boken var....
SvaraRaderaDet är ganska länge sen jag läste den, men jag minns att jag tyckte slutet kändes överdrivet och konstlat. Liksom inte samma bok som resten.
SvaraRadera