Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...
Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.
Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.
Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).
Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.
Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.
Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.
Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.
Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar