Vinterträdgården - Christine Falkenland

Vinterträdgården är det första jag har läst av Christine Falkenland, och det är en roman om kärlek, ensamhet och skapande - skapande av litteratur, drömmar, av verklighet.

Det handlar om Laura, nästan 40 år, som är dagisfröken och bor hemma hos sin pappa. Hon har alltid velat skriva men inte riktigt vågat försöka; i romanens början känner hon att det är tid för viss förändrin, och börjar en skrivarkurs - hon känner sig dock aldrig riktigt hemma i gruppen eller bekväm med kursens metoder (som för övrigt, för en med viss erfarenhet, verkar fullt rimliga - Laura har helt enkelt stora problem med att släppa fram tilliten till såväl sig själv och sin förmåga som till andra människor). På dagis lär hon känna den mer än tio år yngre Shahrzad, mamma till lille Aryan, och Laura faller handlöst för henne.

Så, från vilket perspektiv ska man nu börja för att tala om den här boken? En roman om skrivande och skapande? Att Falkenland är poet syns tydligt eftersom Lauras dikter får stort utrymme i romanen; de belyser hennes tankar och även handlingen ibland. Hennes tankar om skrivande och skapande är trevande men starka. Här kan man också fundera på i hur hög grad Shahrzad är en drömskapelse, en adressat för dikterna och en förutsättning för att skrivandet ska få något fäste (Laura funderar även på att skriva en roman om sin morfar, men dessa minnesbilder/textfragment griper mig inte och känns inte lika angelänga som annat i romanen). Här och var antyds att kärleksförhållandet som utvecklar sig - från Shahrzads sida hela tiden ganska osäkert och halvhjärtat, kanske skrämt - bara händer i Lauras fantasi.

I anslutning till detta kan man också fundera över kulturkrockar/skillnader, och den drömska exotismen som boken flödar av (i och för sig på ett vackert och suggestivt sätt, samtidigt lite störande); Shahrzad är inte bara en vacker ung kvinna, utan en vacker orientalisk ung kvinna, som hämtad ur Tusen och en natt med sina väldoftande exotiska maträtter och berättelser om djinner. Eller så kan man fundera mindre och bara se det som en lesbisk kärlekshistoria, och önska att Laura kunde få en älskarinna som vågade ge sig hän fullständigt, istället för att ge intryck av att vara en skygg hind som med undantryckta skam- och äckelkänslor söker sig till en annan kvinnas famn för att - eventuellt, om modet växer - ta sig bort från sin krävande men något distanserade make. Laura ser sig som något av en "koloss på lerfötter", ett halvgammalt kvinnomonster som lockas av den oskuldsfullt sexiga Shahrzad - med denna självbild blir hon en sentida syster till den "olycksfödda" Stephen Gordon (något man i och för sig med lätthet kan förstå, om man har minnen av att ha haft ovälkomna känslor för en heteroflicka).

Några tankar kunde också ägnas åt Lauras "mommy issues" - mycket av hennes känslor av att vara hämmad/stelnad/fastfrusen i sitt liv, och kanske också hennes dragning till "det kvinnliga" som hon inte själv förmår personifiera på samma sätt som Shahrzad - (bort)förklaras med att hennes mamma var självupptagen, svartsjuk och avståndstagande (modern gick för övrigt bort i bröstcancer, något som Laura undrar om hon också kommer att få -- är det någon mer än jag som får en känsla av att den här lilla boken försöker täcka in alldeles för mycket på en gång?). Och det är klart, om det förhåller sig på det viset kan man förstås inte argumentera mot det. Men jag undrar vad som skulle ha hänt med romanen om mamman lämnats utanför i högre grad - om författaren inte hade känt att det var nödvändigt att försöka förklara allting, att finna konkreta orsaker till varför Laura är som hon är. Skulle hennes liv inte kunna se ut som det gör utan att det måste vara mammans fel? Samtidigt ger denna vinkling också lite andrum i den nästan våldsamma "id-faktor" boken har, särskilt i början. Däri ligger något vagt skrämmande - Laura blir ett fönster tio år in i framtiden, och Falkenland har kanske gjort inbrott hemma hos mig och snott några gamla diktfragment... och samtidigt det kanske trösterika i tanken: "intet nytt under solen." Eller, med Fanny Ardants ord: "Quand on a mal, on n'a pas toujours à qui parler. Alors, on prend un livre, pas pour qu'on nous explique comment être heureux, mais pour entendre cette voix jumelle, comme un écho à ses propres pensées". ("När man är nere har man inte alltid någon att tala med. Så man tar en bok, inte för att den ska förklara för en hur man ska bli lycklig, utan för att höra den där tvillingrösten, som ett eko av ens egna tankar.) ... För övrigt kallar Tekoppen Christine Falkenland för "Sveriges Duras". Jag antar att jag borde läsa mer. Vinterträdgården är en bra bok, i alla fall.