Snö - Maxence Fermine

Sist jag var på biblioteket och strövade runt lite planlöst bland hyllorna drogs min hand till den här boken av två anledningar: formatet - den är inbunden, men liten och tunn, mindre än en pocket - och titeln, Snö.

Korta titlar är ofta lite mystiska och intresseväckande. Och ibland tycker jag att det är något så lockande med små, tunna böcker - det känns som om de borde innehålla något alldeles särskilt vackert och speciellt, och viktigt. Konsten att vara kortfattad men ändå få mycket sagt - den är beundransvärd.

Ja, kanske romantiserar jag kortromanen nu, men det är ändå just detta som den här boken i viss mån handlar om. Den handlar om något ännu mer komprimerat än konsten att skriva kortromaner, nämligen om konsten att skriva haiku.

Huvudpersonen i Snö är den unge Yuko, som då han fyller sjutton år meddelar sin far att han vet vad han vill göra med sitt liv: han vill bli poet, för han älskar haiku. Pappa shintoprästen tycker dock att

"Poesi är inget yrke. Det är ett tidsfördriv. Ett poem är ett rinnande vatten, som floden här."
Yuko stirrade ner i det tysta strömmande vattnet. Sedan vände han sig mot sin far och sa:
"Det är det jag vill göra. Jag vill lära mig att se tiden gå."

I ungefär den stilen fortsätter hela boken. Till sist förstår fadern att Yuko menar allvar, och han får då lov att vara poet på vintern. Yuko skriver en dikt om dagen om det vackraste han vet, snö. Men han får höra att dikterna trots sin skönhet saknar färg. För att bli en stor poet måste Yuko lära sig att behärska alla konstarter, särskilt målarkonsten.

Yuko ger sig ut på en lång och strapatsrik vandring, och kommer så småningom fram till mästaren Soseki. Soseki älskade en gång en kvinna som hette Snö, som var lindanserska, och han berättar för Yuko om hur kärleken har gjort honom till den konstnär han är. Han säger också att författarskap är detsamma som att vara lindansare: "Att skriva, det är att ord för ord vandra på en lina av skönhet [...]. Att skriva är att röra sig steg för steg, sida för sida, på bokens väg."

Första halvan av boken (bara drygt hundra sidor) innehåller många haikudikter, andra halvan är mer berättande. I början tyckte jag att tonen var fascinerande, men sedan kändes det nästan som om visdomsorden började falla lite väl tätt. Gamla, kloka män som har genomskådat livet är nog bra, och det ligger väl en del sanning i det som sägs, men trots en viss dos sorg och smärta blev det hela ändå i längden lite sockersött. (Snö kan nog uppskattas mer av Paolo Coelho-läsare.)

Så... trots att jag först ville tillskriva Snö nästan magiska egenskaper (för det att den fick mig att skriva tolv haikudikter nästan i ett svep), så känner jag med lite eftertanke att någonting gjorde att den inte riktigt nådde ända fram. Som om den hade behövt ännu ett stråk av kyla för att bevara snökänslan ända till slutet.