Phèdre (på svenska Fedra) är en av den franska litteraturens största klassiker, skriven av en av de främsta representanterna för 1600-talets klassicism, Jean Racine. Racine fick en strängt religiös uppfostran enligt jansenismen, en strömning inom katolicismen som utgår från Augustinus predestinationslära. Något annat som var strängt på den tiden var reglerna för hur ett bra drama borde vara. Helst skulle handlingen utspela sig inom några timmar eller en enda dag, på en och samma plats och inte ha för många avvikelser från huvudhandlingen. Därav följde att man inte kunde ha för många personer. Dessutom borde man undvika överdrifter av alla slag och hålla sig till det som är troligt, och dessutom moraliskt rätt och riktigt. Detta i kontrast till tidigare epoker, då handligen kunde sväva ut och bli hur svindlande som helst med blandningar av olika genrer. Dessutom skrev de stora författarna för en kunglig eller adlig publik, och de ville läsa och höra om sina likar...
Racines tragedi uppfyller alla krav. Historien utspelar sig vid ett hov i antikens Grekland: kungen, Thesée (välkänd genom de grekiska myterna), är ute på en resa. Hans son Hippolyte från första äktenskapet vill också ge sig av -- för att bli en hjälte han också, men även för att han drabbats av kärlek till prinsessan Aricie, den enda levande ättlingen till hans fars fiender. Under tiden lider drottningen, Phèdre, svåra kval och hennes tjänarinna Oenone tjatar på att hon ska berätta vad som är fel.
Phèdre avslöjar då det oerhörda, att hon är förälskad i sin styvson. Detta är dubbelt förbjudet: hon är redan gift sedan några år tillbaka, och dessutom räknas Hippolyte som hennes son och incest är naturligtvis något oerhört.
Tragedin byggs upp av Phèdres lidande. För att dölja sina känslor låtsas hon inför alla att hon hatar honom, men nu när de befinner sig på samma plats är det svårare att uthärda passionen. Så nås hovet av nyheten att Thesée är död -- nu, säger Oenone, kan du ju bekänna allt och bli lycklig.
Fast Hippolyte är ju kär i Aricie (vilket faderns död gör honom fri att bekänna) och han vill inte alls veta av Phèdres känslor. När det sedan visar sig att kungen lever blir allt ännu värre. För att rädda sin härskarinnas ära påstår Oenone inför honom att det är Hippolyte som närmat sig Phèdre på ett otillbörligt sätt. Hippolyte förskjuts och dör innan Phèdre tar gift och bekänner hur det egentligen ligger till. Thesée blir förtvivlad men bestämmer sig för att adoptera Aricie.
Phèdres lidande består av mer än olycklig kärlek. Dels får detta ses i ljuset av den allra strängaste synen på äktenskapsbrott -- det spelar ingen roll att hon i dramats början aldrig har visat sina känslor, bara det att hon alls älskar Hippolyte betyder att hon redan har begått äktenskapsbrott i sitt hjärta (jfr vad Jesus säger i Bergspredikan). Dessutom är det inte bara hennes fel. Hon har förgäves åkallat Venus, kärleksgudinnan, för att få slippa undan, men det hjälps inte eftersom hela Phèdres släkt är förföljd av gudinnans vrede. Känslorna kan dock få komma var som helst ifrån, det är människan som måste bära dem. Oenone försöker trösta henne genom att säga att ju även gudarna brunnit ibland av förbjuden eld, men för Phèdre betyder det ingenting. Hon kan inte låta bli att älska Hippolyte och hennes skuldkänslor är enorma. Enligt jansenismen som Racine influerats av är människans frälsning eller fördömelse förutbestämd och människan kan inte påverka genom varken tankar eller gärningar. Alla goda gärningar kommer genom Guds nåd, och är man oförmögen att göra gott kan man knappast våga tro att man hör till de utvalda frälsta. Att Phèdre ändå känner sig så skyldig beror väl på att hon vet att man ju ska följa Guds bud... Det kan kanske kallas paradoxalt... men i och med att hon försöker krångla sig undan, det vill säga att hon inte hindrar Oenone från att ljuga för kungen (hon tror att Hippolyte annars ska avslöja henne) drar hon olycka över dem alla. (Även Oenone tar livet av sig då Phèdre blir arg på henne.)
Åskådarna må darra av fruktan -- vem vet vem som härnäst kommer att drabbas av den fruktansvärda och oundvikliga kärleken? Det man kan lära sig (och lära sig något, det ska man alltid) är att kärleken är något man bör akta sig för. Att Thesée i slutet bestämmer sig för att Aricie ska bli hans dotter är inte något som motiveras av kärlek; snarare inser han nog att blint hat är lika farligt som blind kärlek, och bäst är om ordning och förnuft får råda och skapa motvikt till det hotande kaoset.
Om man anser att kärleken är något vackert och värdefullt även när den smärtar, om man tycker att man får ta det mörka med det ljusa och ibland kanske man måste trotsa samhällets regler och gå sin egen väg -- ja, då får man kanske söka sig ett drama från någon annan epok...
Racines tragedi uppfyller alla krav. Historien utspelar sig vid ett hov i antikens Grekland: kungen, Thesée (välkänd genom de grekiska myterna), är ute på en resa. Hans son Hippolyte från första äktenskapet vill också ge sig av -- för att bli en hjälte han också, men även för att han drabbats av kärlek till prinsessan Aricie, den enda levande ättlingen till hans fars fiender. Under tiden lider drottningen, Phèdre, svåra kval och hennes tjänarinna Oenone tjatar på att hon ska berätta vad som är fel.
Phèdre avslöjar då det oerhörda, att hon är förälskad i sin styvson. Detta är dubbelt förbjudet: hon är redan gift sedan några år tillbaka, och dessutom räknas Hippolyte som hennes son och incest är naturligtvis något oerhört.
Tragedin byggs upp av Phèdres lidande. För att dölja sina känslor låtsas hon inför alla att hon hatar honom, men nu när de befinner sig på samma plats är det svårare att uthärda passionen. Så nås hovet av nyheten att Thesée är död -- nu, säger Oenone, kan du ju bekänna allt och bli lycklig.
Fast Hippolyte är ju kär i Aricie (vilket faderns död gör honom fri att bekänna) och han vill inte alls veta av Phèdres känslor. När det sedan visar sig att kungen lever blir allt ännu värre. För att rädda sin härskarinnas ära påstår Oenone inför honom att det är Hippolyte som närmat sig Phèdre på ett otillbörligt sätt. Hippolyte förskjuts och dör innan Phèdre tar gift och bekänner hur det egentligen ligger till. Thesée blir förtvivlad men bestämmer sig för att adoptera Aricie.
Phèdres lidande består av mer än olycklig kärlek. Dels får detta ses i ljuset av den allra strängaste synen på äktenskapsbrott -- det spelar ingen roll att hon i dramats början aldrig har visat sina känslor, bara det att hon alls älskar Hippolyte betyder att hon redan har begått äktenskapsbrott i sitt hjärta (jfr vad Jesus säger i Bergspredikan). Dessutom är det inte bara hennes fel. Hon har förgäves åkallat Venus, kärleksgudinnan, för att få slippa undan, men det hjälps inte eftersom hela Phèdres släkt är förföljd av gudinnans vrede. Känslorna kan dock få komma var som helst ifrån, det är människan som måste bära dem. Oenone försöker trösta henne genom att säga att ju även gudarna brunnit ibland av förbjuden eld, men för Phèdre betyder det ingenting. Hon kan inte låta bli att älska Hippolyte och hennes skuldkänslor är enorma. Enligt jansenismen som Racine influerats av är människans frälsning eller fördömelse förutbestämd och människan kan inte påverka genom varken tankar eller gärningar. Alla goda gärningar kommer genom Guds nåd, och är man oförmögen att göra gott kan man knappast våga tro att man hör till de utvalda frälsta. Att Phèdre ändå känner sig så skyldig beror väl på att hon vet att man ju ska följa Guds bud... Det kan kanske kallas paradoxalt... men i och med att hon försöker krångla sig undan, det vill säga att hon inte hindrar Oenone från att ljuga för kungen (hon tror att Hippolyte annars ska avslöja henne) drar hon olycka över dem alla. (Även Oenone tar livet av sig då Phèdre blir arg på henne.)
Åskådarna må darra av fruktan -- vem vet vem som härnäst kommer att drabbas av den fruktansvärda och oundvikliga kärleken? Det man kan lära sig (och lära sig något, det ska man alltid) är att kärleken är något man bör akta sig för. Att Thesée i slutet bestämmer sig för att Aricie ska bli hans dotter är inte något som motiveras av kärlek; snarare inser han nog att blint hat är lika farligt som blind kärlek, och bäst är om ordning och förnuft får råda och skapa motvikt till det hotande kaoset.
Om man anser att kärleken är något vackert och värdefullt även när den smärtar, om man tycker att man får ta det mörka med det ljusa och ibland kanske man måste trotsa samhällets regler och gå sin egen väg -- ja, då får man kanske söka sig ett drama från någon annan epok...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar