Par le feu (Genom elden, 2011) handlar om Mohammed, tunisisk arbetslös akademiker. Han är förälskad i Zineb men de kan inte gifta sig innan han får ett jobb. När fadern dör blir Mohammed familjeförsörjare (han har flera yngre syskon och modern har diabetes) och tar över dennes ambulerande fruktaffär.
Konkurrensen är stor och det går inget vidare, men han håller sig i alla fall flytande tills polisen börjar lägga sig i. Polisen måste man hålla sig väl med, annars vet man hur det går. Men Mohammed har inte gjort något fel, han vill inte krypa och fjäska för överheten. Han går så långt som till att klippa ut en bild på presidenten ur en tidning, för att ha något till hands om han blir tillfrågad. Till sin mamma säger han att poliserna ju också har folk över sig och familjer att försörja, och "fattiga tycker aldrig om varandra." Men till slut utsätts han för rena trakasserier.
När Mohammed inte får någon hjälp någonstans utan bara blir hånad och trakasserad gör han något drastiskt. Han sätter eld på sig själv och blir en fackla som lyser upp hela världen.
Denna korta text -- knappt femtio sidor i pocketformat -- är enkelt och fint skriven. Själva berättelsen är fiktiv med händelserna som beskrivs har inträffat; det är en skildring av dagarna som föregick Tunisiens Jasminrevolution. Det är verklighetsnära, gripande och tankeväckande om vad förtryck och korruption kan göra med ett land och hur det kan förstöra människors liv. Vid ett tillfälle, då Mohammed och Zineb går till polisen för att försöka reda ut situationen för Mohammed blir de bemötta med ett hånfullt: "Tror ni att ni är i Sverige eller?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar