Gisèle Pineau är en författare från Guadeloupe som har levt många år i Frankrike. Hennes böcker behandlar ofta teman som immigration. L'exil selon Julia ("Exil enligt Julia") är inget undantag. Romanen handlar om en familj från Guadeloupe som under 1960-talet flyttar till Frankrike.
Berättare är den lilla flickan Gisèle, i mitten av en syskonskara, och genom hennes ögon får man ta del av hemlandet, färden där ifrån, och försöken att skapa sig ett nytt liv i det kalla Europa - något som inte alls är lätt. I början av historien är hon en liten flicka men hon ska växa upp i Frankrike och i slutet är hon en tonåring mellan barndom och vuxenliv. Hon är en drömmare med stor fantasi men hon betraktar livet omkring sig med öppna ögon. Hon tänker mycket på sin mammas och sin farmors liv och är mycket intresserad av familjens historia. Hennes bröder och systrar är också viktiga för henne men spelar mindre roll i historien. Huvudpersonen som allting kretsar kring är dock farmodern Julia, som kallas Man Ya.
Man Ya har i hela sitt vuxna liv levt tillsammans med sin make Asdrubal, som hon kallar le Bourreau (bödeln) för att hon aldrig går fri från hans brutalitet. Han inte bara misshandlar henne, han ger henne en stark känsla av att hon bara är "en tjock och ful negress" som inte är värd något bättre. Hennes liv är hårt men hon finner sin tröst i trädgården och i kyrkan, dit hon går varje söndagsmorgon trots att det är mycket långt dit. Hon är mycket from och gör alltid sitt bästa för att förlåta sin makes brister. I det nya landet ägnar hon sig åt att ta hand om barnbarnen.
Ett av de viktigaste teman i romanen är exilen. Exil är att vara långt borta från sitt eget land, antingen av tvång eller nödvändighet, utan att egentligen vilja det. Familjen har valt att flytta till Frankrike och de har tagit Man Ya med sig för att få henne bort från Asdrubal. Men för Man Ya blir detta mycket svårt, hon känner sig som i påtvingad exil och blir till sist mycket olycklig. Hon tycker inte om Frankrike där allt, verkligen allt, är annorlunda.
För berättaren är det också svårt. Hon lyssnar till Man Yas historier och för henne blir Guadeloupe ett mytiskt paradisland. Samtidigt vill hon känna sig hemma i Frankrike men det är svårt på grund av rasismen som finns över allt. I skolan finns ingen som liknar henne och hon har inga vänner, och även om inte de andra barnen alltid mobbar henne så finns det vissa lärare som gör det. Men för Man Ya innebär exilen något ännu värre. Hon saknar inte bara landet utan även sin make. Hennes son menade väl när han tog henne med sig men hon blev olycklig av det.
Det har aldrig funnits någon kärlek mellan de två, förutom kanske under kriget, då Asdrubal också levde i exil. Då skrev han vackra kärleksbrev som en grannflicka läste upp, men efter hans hemkomst började misshandeln igen. Trots detta önskar Man Ya bara en enda sak: att få återförenas med sin make. Eftersom de är gifta är det hans rättighet att behandla henne precis som han vill, tänker hon. Hon är mycket kuvad och det hon känner för Asdrubal är en kärlek mot allt förnuft: långt borta i fjärran land oroar hon sig för att han inte får tillräckligt med mat, att han känner sig ensam och övergiven. Det är Gud som har givit henne denne make och alltså kan hon aldrig lämna honom. Men hon har lämnat honom. Detta är för henne den största exilen. Hon lider utan honom och som läsare blir det nästa plågsamt att bevittna det. Att kunna uthärda svårigheter och att kunna förlåta sin bödel när man inte har möjlighet att lämna honom är mycket bra, men på samma gång har man ju bara ett liv och man måste tycka att Julias son gjorde rätt i princip när han tog henne med sig från Guadeloupe. Men exilen enligt Julia, det är att vara långt borta från Asdrubal. Det går som en klagosång genom hela boken.
Andra viktiga teman är rasismen och svårigheten att leva i ett land som bara har fientlighet att erbjuda både barn och vuxna. Men det handlar också om hoppet om att skapa sig ett bättre liv, och om kärleken till böcker och till skrivandet.
Romanen kan kallas "autofiction" - den är inte en självbiografi (i en sådan kan man ju inte beskriva saker man inte sett och andra människors tankar och känslor in i minsta detalj) men Gisèle Pineau har använt många av sina egna erfarenheter och sin egen familjs historia i skrivandet. Pineau har sagt att "skrivandet är en kamp, genom den konstruerar jag mig." (L'écriture est un combat, à travers elle je me construis.) Jag vet inte om alla författare ser sitt yrke som ett sätt att konstruera sig själva, men för den här bokens berättare är skrivandet ett fantastiskt äventyr. Det är ett sätt att förstå livet, det franska språket och även den franska identiteten, så väl som Man Yas och sin egen identitet. Hon skriver inte bara för att uppfinna utan för att upptäcka.
Pineaus stil är ganska komplex och svår. Visserligen är historien i sig lätt att förstå, till och med när man följer flera personer på olika platser (kvinnan och barnet, Frankrike, Landet, drömmarna, m.m.) men resan genom texten är ändå bitvis ansträngande. Detta kan jämföras med Marguerite Duras, där jag kan uppleva det motsatta: scenerna är korta och enkla på ytan och orden går lätt att förstå, men själva historien är ändå mycket mer komplex än vad ytan visar. Detta kan i och för sig delvis ha sin förklaring i att min franska är bristfällig, dvs problemet kan ligga hos mig själv snarare än hos Pineau... Hur som helst var boken ändå rätt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar