Händelser vid vatten - Kerstin Ekman

Jag läste Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för några år sedan, då jag inte hade någon bokblogg... Idag hittade jag ett aldrig inlämnat reflektionsprotokoll från en litteraturvetenskaplig teorikurs. Gamla PM, reflektionsprotokoll och hemtentor kan ofta visa sig vara oläsbara ett antal år senare, eftersom man ibland tycks skriva dem utifrån ett väldigt internt perspektiv; man kanske inte alltid uttrycker sig så klart eller ger sig tid att fullfölja sina resonemang eftersom man dels förhåller sig till en viss tidsram och teckenbegränsning, dessutom utgår från att läraren förstår vad man menar, och eftersom man själv är så inne i kurslitteraturen tror man att man själv också alltid kommer att förstå vad man har menat. Så är inte alltid fallet. Nedanstående text tycks dock vara begriplig, och kan därför används till att ge min blogg sken av aktivitet...

Den text som refereras till är Emma Kafalenos "Not (Yet) Knowing" ur Narratologies: New Perspectives on Narrative Analysis (David Herman, Ohio State University Press, 1999), s. 33-65.

I texten ”Not (Yet) Knowing” utreder Emma Kafalenos vad som händer när det finns luckor (gaps) i informationen i det som berättas, både när det gäller hur läsaren tolkar den litterära texten, men också hur karaktärerna själva upplever och tolkar sin situation. Hon hämtar den grundläggande terminologin från Vladimir Propp; funktioner, fabula och sujett. Sujetten är det berättade händelseförloppet, fabulan är det kronologiska förloppet som konstrueras när läsaren tolkar händelserna som berättas. ”Tolkning” är ett nyckelbegrepp i texten. Uttrycket ”att ännu inte veta” syftar på att även om information fördröjs eller undanhålls, så skapar man mening av den information man har tillgång till och upplever därigenom en helhet, tills ny information avslöjar behovet av omtolkning. Så sker hela tiden i verkliga livet, och i de litterära karaktärernas liv. När det gäller litteraturen kan dock läsaren vara medveten om luckorna i det som berättas, och läsaren kan tolka berättelsen på olika sätt vid olika punkter i läsningen och beroende på vilken av karaktärerna man fokuserar på. Kafalenos ger exempel från The Turn of the Screw av Henry James på hur en och samma händelse kan representera olika funktioner för olika karaktärer och därigenom ge upphov till skilda tolkningar. Att ge akt på luckorna är viktigt, skriver Kafalenos, för att frånvaron av information påverkar tolkningar av händelser som är kända, vilket i sin tur motiverar handlingar, ”and actions change the configurations in relation to which further interpretations will be made” (Kafalenos, s 55).

Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten är ett tydligt exempel på hur samma händelser tolkas olika av personerna och får olika funktioner i deras liv, och styr deras handlingar för att de inte är medvetna om luckorna i informationen. De tar de bitar de har tillgång till och fogar samman dem till ett begripligt mönster, och först flera år och katastrofer efter de ursprungliga händelserna har de flesta bitar fallit på plats till en helhetsbild.

Två tältande turister blir brutalt knivmördade en midsommarafton vid byn Svartvattnet. Ingen av huvudpersonerna i romanen är direkt inblandade i detta, men händelsen formar ändå resten av deras liv. Historien hade ändå kunnat få ett annat slut om de hade kunnat kommunicera mer och bättre, men det gör de inte. De iakttar, drar sina slutsatser, agerar. I vissa fall har läsaren tillgång till mer information och kan bygga upp en annan bild och få en förståelse för de inblandades reaktioner, men inte heller läsarens bild saknar luckor.

Annie Raft ser sin dotter Mia i armarna på en man hon inte har sett på arton år, men aldrig kunnat glömma. Hon ringer ett samtal i panik. Så börjar berättelsen med en tillbakablick på hur hon anländer med sin dotter Mia till byn i tron att hennes pojkvän ska möta dem. Han dyker inte upp och hon bestämmer sig för att vandra på egen hand genom skogen till stugan där hon tror att de ska bo. På vägen dit blir hon skrämd av en utländsk man som kommer rusande genom skogen med ett bylte i famnen. Hon hittar stugan, men kommer inte in. Hon ser sin pojkväns fot genom fönstret, men bestämmer sig för att vända om igen. På vägen tillbaka ser hon de slaktade människorna i tältet och hon flyr i panik. Arton år senare ser hon mördaren igen. Och innan romanen är slut har Annie själv blivit mördad.

Så skulle det kunna se ut. Från Annies perspektiv har det alltid varit solklart att den unge mannen hon mötte i skogen är identisk med knivmördaren. Läsaren vet dock att det var pojken Johan som kom farande genom skogen utan att veta något om morden, och byltet han bar i famnen var en levande ål, som han tog med sig efter att ha klättrat upp ur en nästan helt uttorkad brunn som hans halvbröder slängt ner honom i. Johan har aldrig kunnat hävda sig mot de äldre bröderna och han har aldrig känt sig delaktig i familjen. Men han har aldrig kunnat glömma dagen då hans mor Gudrun, som är same, tog honom med ut på fjället och pekade ut en man för honom, Oula Laras. Hon sa det aldrig rent ut, men Johan förstod vad hon menade: det är Oula Laras som är hans far. Efter att ha kommit upp ur brunnen har han inte lust att återvända hem. Och han blir upplockad av en finsk kvinna som kallar sig Ylja och påstår sig vara medlem i en urgammal och mycket hemlig kvinnokult, där Johan nu ska bli deras nye symboliska hövding. Johan hålls mer eller mindre instängd i en liten stuga, misslyckas med att fly, men Ylja för honom så småningom bort därifrån. Nu kan han återvända hem. Men Gudrun vill inte låta det ske, utan låter honom istället bo hos sina släktingar – detta för att skydda honom från vidare övergrepp från den våldsamme fosterfadern och hans söner, tror Johan; nu får han istället vistas närmare sin verklige far. Arton år senare står han i begrepp att bilda familj med Mia Raft.

”A fabula grows moment by moment as one reads”, skriver Kafalenos (s 56). Vid det laget har läsaren förstått att alla utom Johan själv alltid har trott att han är den skyldige. Om Gudrun dock hade frågat honom – men det gjorde hon aldrig, hon trodde att han hade hållit sig dold av rädsla. Hans villighet att acceptera flytten till sin moster blir för henne beviset på att han är skyldig – för Johan blir flytten beviset på att Oula Laras är hans far. Så är det inte, men det får Johan inte veta förrän Gudrun har mördat Annie Raft i tron att hon skyddar sin son.

Händelser vid vatten är en intrikat berättelse där tolkningarna hela tiden ändras och förståelsen skiftar beroende på vems perspektiv vi ser. På de första sidorna tror man förstås att Annie ser en mördare, som skulle kunna känna igen även henne och förstå att hon vet. Vintern då Annie bestämmer sig för att flytta från ett kollektiv där hon bott en tid möter hon en vänlig man i en skogsmaskin som lovar att hjälpa henne. Inte förrän i slutet av berättelsen vet läsaren att denne man är Johans bror Björne – den verklige mördaren. Men denna den sista luckan i berättelsen får Annie aldrig vetskap om. ”De epistemologiska effekterna” av luckor i informationen i detta fall blir för Mias och Johans barn vetskapen om att farmor har mördat mormor på grund av bådas falska övertygelse om att fadern är en mördare.

***
När jag hade läst ut Händelser vid vatten bestämde jag mig för att mycket snart läsa något mer av Kerstin Ekman. Det blev visst inte av...