Lisas läsning - en boklista

Fushigi Yûgi 1: Priestess - Yuu Watase

2011-11-24T10:12:00.000-08:00

Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.

Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.

Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.

Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.

Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.

Snygg - Joyce Carol Oates

2011-11-16T13:14:00.000-08:00

Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.

Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.

Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.

Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.

"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.

Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.

Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.

Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.

Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.

Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!

Lästa böcker

2011-11-16T13:09:00.000-08:00

Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:

Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.

Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)

La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)

Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema

Samt ytterligare tre recensionsböcker.

Supplement au voyage de Bougainville - Diderot

2011-11-01T09:49:00.000-07:00

Ett kort verk av en av de stora franska upplysningsförfattarna. Diderot kritiserar här både kyrkan, religionen och samhällets alla regler, liksom även kolonialismen. En stor del av den korta texten går åt till ett samtal mellan en fransk munk och en man vid namn Ouro, boende på Tahiti. "Infödingarna" talar knappast på ett realistiskt sätt, men budskapen går fram.

Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?

I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.

La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette

2011-11-01T09:17:00.000-07:00

La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.

Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.

Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.

Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.

Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.

Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.

Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase

2011-11-01T09:11:00.000-07:00

Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.

Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!

Demon Diary 2 - Kara/Yun-Hee Lee

2011-09-20T13:43:00.000-07:00

I första delen av Demon Diary lämnades många trådar hängande lösa. Här börjar ytterligare några, men en del börjar också flätas ihop.

Nu börjar Raenef känna att livet som demonherre faktiskt är mycket svårt. Han kan inte leva upp till Eclipses förväntningar, och dessutom har han ställt till det genom att släppa in en människa i slottet. Han bestämmer sig därför för att ge sig iväg - och inte komma tillbaka förrän han har lyckats bli en stor demonherre på egen hand, utan att fresta på sin lärares tålamod.

Jag ska inte avslöja hur det lilla äventyret slutar, men det är fyllt av riktigt roliga scener, `och även lite "ååååh, gulligt!" Även ett par nya karaktärer introduceras här.

Annars tas en stor del av berättelsen upp av Raenefs bakgrundshistoria. Man får veta att han var medlem i en tjuvliga då Eclipse, som sänts ut för att hitta den nye demonherren, fann honom och först inte kunde tro sina ögon. En sådan vänlig och naiv pojke, en demonherre?! Ja, tydligen... Exakt hur allt gick till får man inte veta förrän i, förmodligen, nästa del.

Här fördjupas karaktärerna, och det är särskilt intressant att se hur Eclipse var innan mötet med pojken -- fruktad, känd och ökänd, mörk och grubblande. Aldrig ett leende. Men någonting börjar tydligen hända...

Phèdre - Jean Racine

2011-09-18T12:47:00.000-07:00

Phèdre (på svenska Fedra) är en av den franska litteraturens största klassiker, skriven av en av de främsta representanterna för 1600-talets klassicism, Jean Racine. Racine fick en strängt religiös uppfostran enligt jansenismen, en strömning inom katolicismen som utgår från Augustinus predestinationslära. Något annat som var strängt på den tiden var reglerna för hur ett bra drama borde vara. Helst skulle handlingen utspela sig inom några timmar eller en enda dag, på en och samma plats och inte ha för många avvikelser från huvudhandlingen. Därav följde att man inte kunde ha för många personer. Dessutom borde man undvika överdrifter av alla slag och hålla sig till det som är troligt, och dessutom moraliskt rätt och riktigt. Detta i kontrast till tidigare epoker, då handligen kunde sväva ut och bli hur svindlande som helst med blandningar av olika genrer. Dessutom skrev de stora författarna för en kunglig eller adlig publik, och de ville läsa och höra om sina likar...

Racines tragedi uppfyller alla krav. Historien utspelar sig vid ett hov i antikens Grekland: kungen, Thesée (välkänd genom de grekiska myterna), är ute på en resa. Hans son Hippolyte från första äktenskapet vill också ge sig av -- för att bli en hjälte han också, men även för att han drabbats av kärlek till prinsessan Aricie, den enda levande ättlingen till hans fars fiender. Under tiden lider drottningen, Phèdre, svåra kval och hennes tjänarinna Oenone tjatar på att hon ska berätta vad som är fel.

Phèdre avslöjar då det oerhörda, att hon är förälskad i sin styvson. Detta är dubbelt förbjudet: hon är redan gift sedan några år tillbaka, och dessutom räknas Hippolyte som hennes son och incest är naturligtvis något oerhört.

Tragedin byggs upp av Phèdres lidande. För att dölja sina känslor låtsas hon inför alla att hon hatar honom, men nu när de befinner sig på samma plats är det svårare att uthärda passionen. Så nås hovet av nyheten att Thesée är död -- nu, säger Oenone, kan du ju bekänna allt och bli lycklig.

Fast Hippolyte är ju kär i Aricie (vilket faderns död gör honom fri att bekänna) och han vill inte alls veta av Phèdres känslor. När det sedan visar sig att kungen lever blir allt ännu värre. För att rädda sin härskarinnas ära påstår Oenone inför honom att det är Hippolyte som närmat sig Phèdre på ett otillbörligt sätt. Hippolyte förskjuts och dör innan Phèdre tar gift och bekänner hur det egentligen ligger till. Thesée blir förtvivlad men bestämmer sig för att adoptera Aricie.

Phèdres lidande består av mer än olycklig kärlek. Dels får detta ses i ljuset av den allra strängaste synen på äktenskapsbrott -- det spelar ingen roll att hon i dramats början aldrig har visat sina känslor, bara det att hon alls älskar Hippolyte betyder att hon redan har begått äktenskapsbrott i sitt hjärta (jfr vad Jesus säger i Bergspredikan). Dessutom är det inte bara hennes fel. Hon har förgäves åkallat Venus, kärleksgudinnan, för att få slippa undan, men det hjälps inte eftersom hela Phèdres släkt är förföljd av gudinnans vrede. Känslorna kan dock få komma var som helst ifrån, det är människan som måste bära dem. Oenone försöker trösta henne genom att säga att ju även gudarna brunnit ibland av förbjuden eld, men för Phèdre betyder det ingenting. Hon kan inte låta bli att älska Hippolyte och hennes skuldkänslor är enorma. Enligt jansenismen som Racine influerats av är människans frälsning eller fördömelse förutbestämd och människan kan inte påverka genom varken tankar eller gärningar. Alla goda gärningar kommer genom Guds nåd, och är man oförmögen att göra gott kan man knappast våga tro att man hör till de utvalda frälsta. Att Phèdre ändå känner sig så skyldig beror väl på att hon vet att man ju ska följa Guds bud... Det kan kanske kallas paradoxalt... men i och med att hon försöker krångla sig undan, det vill säga att hon inte hindrar Oenone från att ljuga för kungen (hon tror att Hippolyte annars ska avslöja henne) drar hon olycka över dem alla. (Även Oenone tar livet av sig då Phèdre blir arg på henne.)

Åskådarna må darra av fruktan -- vem vet vem som härnäst kommer att drabbas av den fruktansvärda och oundvikliga kärleken? Det man kan lära sig (och lära sig något, det ska man alltid) är att kärleken är något man bör akta sig för. Att Thesée i slutet bestämmer sig för att Aricie ska bli hans dotter är inte något som motiveras av kärlek; snarare inser han nog att blint hat är lika farligt som blind kärlek, och bäst är om ordning och förnuft får råda och skapa motvikt till det hotande kaoset.

Om man anser att kärleken är något vackert och värdefullt även när den smärtar, om man tycker att man får ta det mörka med det ljusa och ibland kanske man måste trotsa samhällets regler och gå sin egen väg -- ja, då får man kanske söka sig ett drama från någon annan epok...

xxxHolic 1 - CLAMP

2011-09-12T11:14:00.000-07:00

CLAMP är en grupp av författare som har skrivit flera populära serier. Det här är den första jag läser. Berättelsen handlar om Kimhira Watanuki som till sin stora förtret förföljs av spöksyner och andar. En dag finner han sig gå in i ett mystiskt hus, som visar sig vara en "affär."

Han möter en häxa som kallar sig Yûko (det här med namn är viktigt) och hon förklarar för honom att hon ägnar sig åt att hjälpa människor genom att låta deras högsta önskan slå in. I gengäld vill hon alltid ha någonting tillbaka. Kimihiro säger först att han inte har några speciella önskningar, men... nog skulle det väl vara skönt om spökena försvann! Så, utan att han riktigt begriper hur det har gått till har Yûko lovat att hjälpa honom, men innan så sker måste han stanna kvar som hennes medhjälpare.

Kimihiro knorrar och protesterar, inte minst irriterar han sig på de alltid leende små flickorna Maru och Moro som också finns där, men han har inget val. Undan för undan får han lära sig hur Yûko bedriver sin märkliga verksamhet, och det blir inte alltid som han förväntat sig.

Den här historien är riktigt underhållande och ger definitivt mersmak, dessutom gillar jag hur den är tecknad.

Mumintävling

2011-09-12T10:22:00.000-07:00

Jag läste hos Tekoppen alldeles nyss att det finns en tävling där man kan vinna Muminmuggar. Allt man behöver göra är att skriva ett blogginlägg om varför man vill vinna. :)

Jag har alltid gillat Muminvärlden, från min barndom har jag starka minnen av berättelsen om det osynliga barnet. Jag minns även ett kassettband vi hade med någon eller några berättelser inlästa. Starkast minns jag alla sånger! Först i tjugoårsåldern läste jag Sent i november... och tyckte att det var en helt fantastisk bok.

Jag ska villigt erkänna att min relation till muminvärlden inte är den allra djupaste, men min första tanke då jag läste om tävlingen var att jag i alla fall ville delta. För jag har vänner som är mer än passionerat hängivna muminfantaster, och om jag nu skulle vinna med en sådan motivering, så går muggarna till dem. :)

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 1 - Yuu Watase

2011-08-30T09:45:00.000-07:00

Jag blev nyligen rekommenderad att läsa Fushigi Yûgi, som är en populär fantasy-manga av Yuu Watase. Dock råkade det bli så att jag istället fick tag på Genbu Kaiden, som är en "prequel"till serien, det vill säga att händelserna utspelar sig innan och ger en bakgrund till Fushigi Yûgi, trots att den är skriven efteråt.

Det känns dock i nuläget, utan att ha läst originalet, inte som något problem. Genbu Kaiden 1 är ganska underhållande och intressant. Medan originalserien utspelar sig i modern tid är handlingen här förlagd till tidigt 1900-tal (Taisho år 12 enligt den japanska tideräkningen). Sjuttonåriga Takiko Okuda råkar i ett vredesutbrott mot sin far efter att mamman dött försvinna in i en bok. Pappan är en berömd författare som ägnar all sin tid åt att antingen skriva eller resa för att samla material till sina böcker, och har alltså inte mycket tid för sin lilla familj. Boken som Takiko öppnar är hans nyaste besatthet, den har sitt ursprung i Kina och han har översatt den till japanska.

Takiko hamnar i en omgivning där hon inte känner igen sig och där ingen har hört talas om Japan. En ung kvinna står kedjad vid en klippa men tar sig loss då några monster-lika varelser anfaller, bara för att falla ihop i feber i den djupa snödrivorna. Takiko tar hand om kvinnan, som dock snart visar sig vara någon annan, eller i alla fall någon mer, än vad det först verkade som.

Snart träffar Takiko andra människor, och det visar sig att det är möjligt, till och med troligt, att Takiko är Prästinnan av Genbu, som enligt legenden ska komma för att rädda landet vid en tid då det befinner sig i nöd. Till sin hjälp ska hon ha de sju Himmelska Krigarna. Det är dock inte så enkelt som att hon bara behöver acceptera sin nya identitet; uppdraget är förenat med stor fara. Frågan är väl om hon har något val... Och hur ska hon kunna komma hem igen?

Historien är faktiskt ganska spännande. Nu är jag ju väldigt ovan vid att läsa manga och har inte så mycket att jämföra med, men av de två första delarna i varsin serie som jag nu har läst tycker jag att Genbu Kaiden, i jämförelse med Demon Diary, känns djupare och mer genomtänkt när det gäller handlingen. Jag för förståelse för och känner med Takiko som person, och jag tror att det kan finnas flera bottnar i den här berättelsen. Enligt omslaget är den förstnämnda tänkt för läsare från sexton år, medan Demon Diary, som dock är rätt charmig, är lämplig från tolv år -- och det märks faktiskt. Men jag ska läsa vidare i båda serierna...

Så, när det gäller vad man kan vänta sig av den här bloggens innehåll under hösten tror jag det blir en blandning av fransk litteratur från 1600-talet och ett par århundraden framåt (kurslitteratur) och manga... Kan hända att något annat sticks emellan (till exempel en viss bok om vampyrer och en om Marguerite Duras), och har jag tur, även en och annan recensionsbok...

Colleen McCullough - Miss Mary Bennets självständighet

2011-08-19T10:06:00.000-07:00

Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.

Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.

Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...

Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).

Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.

En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...

Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.

Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.

Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.

Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.

Kara/Chihyung Lee - Demon Diary 1

2011-08-19T06:51:00.000-07:00

Demon Diary är en manga-serie i sju delar. Som titeln antyder handlar det om demoner, men på ett (hittills) ganska gulligt sätt.

Raenef är en ung kille som tydligen "tagit jobbet" som ny demonherre för att få mat och husrum - och hans nya bostad är ett stort palats. Berättelsen börjar så, och man får inte veta något mer. Han ska tränas i svart magi för att bli demonherre då hans föregångare gått ur tiden, och till sin hjälp har han Eclipse som fungerar som handledare.

Eclipse är en mäktig och ansedd demon, stolt över sin rang och sin kunskap (dessutom lång, slank och mörk; riktigt elegant) och går verkligen in för att kalla Raenef "min herre" och sådant. Raenef däremot har svårt att förstå varför de inte bara kan vara kompisar. Han är fnissig och munter och tar allting som en lek, varpå Eclipse blir irriterad och frustrerad innan slutligen skrattar och konstaterar att han inte kan vara arg. Det hela är helt uppåt väggarna - en demonherre som är älskvärd och låter sig bli tillrättavisad - men nu ska Raenef bli demonherre och Eclipse ska vägleda honom och så är det bara.

Det låter ju inte särskilt vettigt varför en kille som Raenef förväntas kunna bli (och för den delen vill bli) en person som inte bara hotar folk med den mest fruktansvärda död utan även verkställer hoten utan att blinka. Så långt har han definitivt inte kommit när första boken är slut men det verkar vara ambitionen. Jag antar att senare delar av historien ger någon förklaring på hur scenariot kan vara möjligt och hur han har hamnat där han är. Som det nu är tycks idén om "gott och ont" ställas på ända. Ofta när Raenef pratar syns små blommor ritade omkring honom, han tycker att det är rätt tråkigt att studera men gör ändå sitt bästa, och är helt enkelt en snäll och glad kille som inte vill någon något ont, vilket framgår då en riddare kommer till palatset. (Riddare dödar demonherrar, det är liksom deras jobb, men den här killen är inte direkt vad riddaren förväntat sig.) Eclipse däremot är otvivelaktigt en äkta demon men han är ändå snäll mot Raenef, skrattar både åt och med honom, och tänker på honom när de är skilda åt - han ska moderera ett viktigt möte, men dagdrömmer och frågar sig själv om det är Raenef som "smittat av sig" på honom, för hans beteende tycks inte särskilt "demonaktigt"...

Att de båda tycker om varandra efter en tid tillsammans är uppenbart, och riktigt gulligt. En sak som jag har lite svårt för när det gäller manga är att få en uppfattning om hur gamla personerna är (i mina ögon ser ungefär åtta av tio karaktärer ut som mycket unga tjejer...), men såvida inte Raenef är allt för ung, så tror jag att detta är upplagt för något mer än vänskap, åtminstone så att man med lätthet kan se det mellan raderna.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det här. Det går så fort att läsa... Raenefs väg till att bli en demonherre känns egentligen inte jätteintressant men ändå är berättelsen så pass gulligt underhållande att jag faktiskt vill läsa vidare. Jag gillar också Eclipse; så uppenbart mörk och demonisk med potential att vara riktigt hotfull, men full av ömhet och beskyddariver inför sin unge adept.

Mer uppenbar är i så fall den ena av de två bonusberättelser om följer i volym 1, Crystal Heart. [spoiler följer]

Det är en kort berättelse som handlar om en kille som då tjejen han gillar blivit kidnappad lovar kidnapparen att göra vad som helst för att befria henne. Skurken ber om att få ett "kristallhjärta" i utbyte mot flickan. Killens kompis Mano blir upprörd över att han riskerar så mycket för en tjej som kanske inte ens gillar honom men lovar sedan att hjälpa till. Deras vänskap började tre år tidigare då Mano räddade honom, en föräldralös ung kille, från att bli våldtagen. Sedan dess har de varit varandras familj. Med en kyss avslöjar Mano vad kristallhjärtat är: han sliter hjärtat bokstavligen ur sitt bröst; det är en kristall som ger den som får det till skänks evig lycka.

Mano älskar alltså sin vän så mycket att han offrar sitt liv för honom. Det är verkligen brutalt, och riktigt tragiskt - vad gör man om kärleken är besvarad? Då kan det ju knappast vara en bra idé att uttrycka den genom att dö. Och om den inte är besvarad, hur hanterar man ett så stort offer? Sedan slutar det med att skurken går iväg med hjärtat... i så fall, har offret ens avsedd verkan? Hm. Romantiskt? Eller inte?!

Den sista berättelsen heter Terra och den har jag inte läst än.

Patricia Cornwell - De dödas bok

2011-08-19T05:21:00.000-07:00

De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.

Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.

Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.

Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.

Fais-moi oublier - Brigitte Kernel

2011-08-09T12:52:00.000-07:00

Fais-moi oublier (Få mig att glömma) av Brigitte Kernel handlar om hur livet kan förändras av döden och hur kärleken kan uppstå trots allt och skapa olösliga konflikter.

"Léa est tombée de ce pont. Comment tout cela a-t-il commencé?" (Léa föll från den här bron. Hur började allt detta?) är bokens första mening. Resten av boken är en återblick, men det är inte Léas död det fokuseras på utan Louises, hennes flickvän.

Berättelsen börjar med att Léa och Louise, nykära, är på middag hos berättaren och hennes make Olivier. Léa är deras mycket goda vän sedan ett antal år tillbaka, hon är yngre än de, livlig och diskussionslysten, och de känner sig ibland som hennes föräldrar. Hennes förhållanden är alltid korta och de träffar inte hennes flickvänner, men Louise är annorlunda. Kvällen då berättelsen börjar träffar paret henne för fjärde gången. Dagen efter reser hon, i egenskap av journalist, till ett land i krig.

De får reda på att hon blivit dödad en dag som skulle ha blivit speciell och märkvärdig av ett helt annat skäl: Det är total solförmörkelse. Huvudpersonen har fyllt år, och Olivier och Léa har köpt en hundvalp åt henne som får namnet Eclipse. Sedan bryter förtvivlan ut.

Léa vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan sitt livs kärlek. Berättaren och hennes make lovar att stå vid hennes sida och stötta henne vad som händer, och det gör de också. Hon får bo hos dem, de tar hand om henne, oroar sig, gråter med henne, försöker finnas till, och banden mellan dem växer sig allt starkare. Attraktionen mellan Léa och berättaren växer också. Hon som aldrig tidigare varit dragen till kvinnor undrar plötsligt hur det skulle kännas att kyssa Léa, och skuldkänslorna växer i takt med att Léas sorg tar sig allt extremare uttryck.

För berättaren väcks också minnen av andra förluster: den älskade hunden, några år tidigare den bästa vännen, och i barndomen lillasyster Anne. Hon tänker sig att alla dessa döda finns någonstans och har tagit emot Louise hos sig, och hon ber dem alla att vaka över Léa.

Ämnet är tungt: Förlust, sorg, och kärlek i dödens skugga, men texten flyter fram lätt och man är alltid närvarande i känslorna. Medan Léa går djupare in i sitt inre mörker börjar livet ändå gå vidare för de andra... men kanske stannar det ändå upp där på bron.

Simple - Marie-Aude Murail

2011-07-27T12:36:00.000-07:00

Marie-Aude Murail har skrivit många böcker för barn och ungdomar och hon väljer ofta ämnen som är, för en fransk läsekrets, lite ovanliga för åldersgruppen. I Simple handlar det om att skapa förståelse för funktionshinder.

Huvudperson är sjuttonårige Kléber som kommer till Paris med sin äldre bror. Till hösten ska han börja en ny skola och han ska bo tillsammans med sin bror. Det är bara det att brodern, som kallas Simple (enkel), är som ett stort barn i en ung mans kropp. Han säger alltid rakt ut vad han tänker, han kan inte räkna, han har ingen klocka eftersom han alltid tar sönder sådant för att se om det finns en liten gubbe inuti, och hans bästa vän är tygkaninen Monsieur Pinpin. Han försätter ofta sig själv och sin bror i knepiga situationer (inte sällan på grund av Monsieur Pinpin).

Pojkarnas mamma är död sedan ett antal år tillbaka och pappan är omgift med en ung kvinna som helst vill ha så lite med Simple att göra som möjligt. Simple har tillbringat en hel del tid på Malicrox, ett hem för personer med vårdbehov, men Kléber gillar inte hur stället har kuvat och kväst hans bror och har därför fått pappans tillstånd att ta Simple där ifrån. Simple leker ofta Malicroix med sina leksaksfigurer: "Vi säger att det här är pappan och det här är barnet. Barnet är en idiot så pappan skickar honom till Malicrox"... Men nu är de i Paris, hos en gammal släkting som verkar vara lite rädd för Simple, som inte tycker om henne, och Kléber letar därför efter ett eget boende.

Han finner ett kollektiv i en lägenhet, där det finns två små lediga rum. Där bor Enzo med sin vän Corentin, dennes syster Aria samt Arias pojkvän Emmanuel. Alla dessa är i tjugoårsåldern. Enzo är den som figurerar mest i handlingen, en butter ung man med författarambitioner och en het kärlek till Aria som mest verkar tycka att han är ganska dryg. Delvis kan jag hålla med henne, särskilt när han tar hjälp av en granne, den gamle Monsieur Villededieu, som ger råd av typen: "Var stark och visa att du är en man!"

I början vet inte ungdomarna vad de ska tänka om Simple. Som alla andra som möter honom blir de ställda, generade och vet inte hur de ska behandla honom. Gradvis inser de dock att de kanske ändå har något att lära av honom ändå och både han och hans bror finner sin plats hos dem. Malicroix hotar dock fortfarande i bakgrunden, allt medan Kléber slits mellan två olika tjejer i sin klass.

På det stora hela är det här en underhållande och tänkvärd bok om att växa upp, om kärlek och att acceptera varandras olikheter. Kléber hamnar ofta i kläm mellan viljan att leva sitt eget liv och att alltid sätta sin bror i första rummet, något som säkert kan kännas igen av andra som har anhöriga med funktionshinder. Något som störde mig lite var att vissa av relationerna mellan tjejer och killar är lite väl stereotypiskt skildrade (man får hoppas på att läsarna ser det komiska i M. Villededieu istället för att ta honom på allvar), särskilt när det gäller de två flickor som Kléber tycker om. Den ena är krävande, högljudd, utmanande och drivande, den andra är stillsam, vänlig, blyg och mjuk... Vem av dem som Simple gillar bäst, och vem som Kléber slutligen väljer, tja...

En sak som jag i början förvånades mycket över var hur Simple blir bemött av sin omgivning. Alla som möter honom första gången blir chockade och nästan arga, som om personer som Simple borde hållas bakom lås och bom. Detta är dock realistiskt skrivet enligt min lärare; även om det börjar bli bättre nu med öppenheten och toleransen i det franska samhället. Det är attityden att Simple måste hållas undangömd som Kléber protesterar mot och som är bokens viktigaste budskap: Simple kanske inte är som alla andra, men han är ändå värdefull som människa och vän till alla oavsett deras ålder och bakgrund.

Något annat jag funderar på är vilken åldersgrupp boken riktar sig till. Tydligen ska det vara 11-12-åringar, vilket jag tycker känns lite märkligt med tanke på huvudpersonernas ålder (mellan 17 och 25) och den stora vikt som läggs vid deras sexuella relationer. (I sammanhanget kan dock noteras ett litet plus för hintarna om Corentins eventuella känslor för vännen Enzo -- det är dock mycket subtilt och kan säkert helt missas om man inte har ögonen öppna.) Simples historia kan dock vara intressant och viktig att ta del av för alla åldrar. Temat är allvarligt men tonen humoristisk och innerlig. Man både upprörs, berörs och skrattar, även om inte allt alltid känns helt trovärdigt.

Simple har fått flera franska och även tyska utmärkelser. På svenska heter boken Pucko och kategoriseras på flera sajter som passande för 12-15-åringar.

Chronicles of the Cursed Sword - Yeo Beop-Ryong & Park Hui-Jin

2011-07-18T07:53:00.000-07:00

Chronicles of the Cursed Sword är del 7 i en serie mest tänkt för yngre tonåringar. Den handlar om föräldralöse Rey som tillsammans med en jämnårig flicka uppfostrats av en gammal mästare i stidsteknik (vissa av teknikerna inkluderar magi). Mannen dödas av en demon och Rey måste ge sig ut i världen. Han har ett mäktigt demonsvärd med sig, och träffar på diverse figurer som hjälper -- eller stjälper -- honom på hans väg. bland karaktärerna finns kungar, kejsare och diverse varelser av alla möjliga slag. I den här boken börjar det visa sig att det finns många som vill honom väldigt illa.

Så pass mycket går att förstå, men eftersom det här är del 7 är det ganska svårt att egentligen begripa historien och hålla isär karaktärerna och deras olika relationer till varandra. Det mesta går mig nog förbi; det beror säkert delvis på att jag kom in just vid denna punkt i serien, men kanske är inte demoner och mystiska krigare riktigt min grej, åtminstone inte i den här formen...

Anledningen till att jag läste del sju var att det var det lägsta nummer i serien bokhandeln hade, och de andra två eller tre serierna var det likadant med, förutom någon som jag inte tyckte verkade intressant... Jag ville ändå försöka läsa någon manga för att prova på det... (Det här, blev jag dock upplyst om, är inte ens Japansk manga utan manhwa från Korea...) Jag tror säkert att det finns annat där ute som passar mig bättre.

Par le feu - Tahar Ben Jelloun

2011-07-10T08:57:00.000-07:00

Par le feu (Genom elden, 2011) handlar om Mohammed, tunisisk arbetslös akademiker. Han är förälskad i Zineb men de kan inte gifta sig innan han får ett jobb. När fadern dör blir Mohammed familjeförsörjare (han har flera yngre syskon och modern har diabetes) och tar över dennes ambulerande fruktaffär.

Konkurrensen är stor och det går inget vidare, men han håller sig i alla fall flytande tills polisen börjar lägga sig i. Polisen måste man hålla sig väl med, annars vet man hur det går. Men Mohammed har inte gjort något fel, han vill inte krypa och fjäska för överheten. Han går så långt som till att klippa ut en bild på presidenten ur en tidning, för att ha något till hands om han blir tillfrågad. Till sin mamma säger han att poliserna ju också har folk över sig och familjer att försörja, och "fattiga tycker aldrig om varandra." Men till slut utsätts han för rena trakasserier.

När Mohammed inte får någon hjälp någonstans utan bara blir hånad och trakasserad gör han något drastiskt. Han sätter eld på sig själv och blir en fackla som lyser upp hela världen.

Denna korta text -- knappt femtio sidor i pocketformat -- är enkelt och fint skriven. Själva berättelsen är fiktiv med händelserna som beskrivs har inträffat; det är en skildring av dagarna som föregick Tunisiens Jasminrevolution. Det är verklighetsnära, gripande och tankeväckande om vad förtryck och korruption kan göra med ett land och hur det kan förstöra människors liv. Vid ett tillfälle, då Mohammed och Zineb går till polisen för att försöka reda ut situationen för Mohammed blir de bemötta med ett hånfullt: "Tror ni att ni är i Sverige eller?"

Club Dead - Charlaine Harris

2011-07-10T08:45:00.000-07:00

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.

Ni d'Adam, ni d'Eve - Amélie Nothomb

2011-07-10T08:36:00.000-07:00

Ni d'Adam, ni d'Eve handlar om när belgiska Amélie i tjugoårsåldern återvänder till Japan, det land där hon tillbringade sin tidigaste barndom. Skildringen börjar några månader innan tiden som beskrivs i Stupeur et tremblements och handlar om Amélies privatliv; mindre kaotiskt än arbetslivet men inte mindre upplevelserikt.

Fylld av entusiasm och kärlek inför landet som hon tänker på som sitt eget bestämmer hon sig, nyanländ, för att ge privatlektioner i franska för att också själv lära sig bättre japanska. Den ende som svarar på hennes annons är den unge studenten Rinri. Hans franska är hemskt dålig men eftersom Amélies japanska befinner sig på en femårings nivå går de bra ihop. De blir vänner och så småningom ett par. Tillsammans går de igenom språk- och kulturkrockar, festligheter och äventyr som bestigning av Fuji. Vid ett tillfälle går Amélie även vilse i en snöstorm.

Berättelsen är enkel och underhållande, om vänskap och kärlek och att finna sin identitet. Nothomb skriver ganska humoristiskt och språket är inte allt för avancerat. Den är bra, men inte lika stark som föregångaren.

L'exil selon Julia - Gisèle Pineau

2011-07-05T05:17:00.000-07:00

Gisèle Pineau är en författare från Guadeloupe som har levt många år i Frankrike. Hennes böcker behandlar ofta teman som immigration. L'exil selon Julia ("Exil enligt Julia") är inget undantag. Romanen handlar om en familj från Guadeloupe som under 1960-talet flyttar till Frankrike.

Berättare är den lilla flickan Gisèle, i mitten av en syskonskara, och genom hennes ögon får man ta del av hemlandet, färden där ifrån, och försöken att skapa sig ett nytt liv i det kalla Europa - något som inte alls är lätt. I början av historien är hon en liten flicka men hon ska växa upp i Frankrike och i slutet är hon en tonåring mellan barndom och vuxenliv. Hon är en drömmare med stor fantasi men hon betraktar livet omkring sig med öppna ögon. Hon tänker mycket på sin mammas och sin farmors liv och är mycket intresserad av familjens historia. Hennes bröder och systrar är också viktiga för henne men spelar mindre roll i historien. Huvudpersonen som allting kretsar kring är dock farmodern Julia, som kallas Man Ya.

Man Ya har i hela sitt vuxna liv levt tillsammans med sin make Asdrubal, som hon kallar le Bourreau (bödeln) för att hon aldrig går fri från hans brutalitet. Han inte bara misshandlar henne, han ger henne en stark känsla av att hon bara är "en tjock och ful negress" som inte är värd något bättre. Hennes liv är hårt men hon finner sin tröst i trädgården och i kyrkan, dit hon går varje söndagsmorgon trots att det är mycket långt dit. Hon är mycket from och gör alltid sitt bästa för att förlåta sin makes brister. I det nya landet ägnar hon sig åt att ta hand om barnbarnen.

Ett av de viktigaste teman i romanen är exilen. Exil är att vara långt borta från sitt eget land, antingen av tvång eller nödvändighet, utan att egentligen vilja det. Familjen har valt att flytta till Frankrike och de har tagit Man Ya med sig för att få henne bort från Asdrubal. Men för Man Ya blir detta mycket svårt, hon känner sig som i påtvingad exil och blir till sist mycket olycklig. Hon tycker inte om Frankrike där allt, verkligen allt, är annorlunda.

För berättaren är det också svårt. Hon lyssnar till Man Yas historier och för henne blir Guadeloupe ett mytiskt paradisland. Samtidigt vill hon känna sig hemma i Frankrike men det är svårt på grund av rasismen som finns över allt. I skolan finns ingen som liknar henne och hon har inga vänner, och även om inte de andra barnen alltid mobbar henne så finns det vissa lärare som gör det. Men för Man Ya innebär exilen något ännu värre. Hon saknar inte bara landet utan även sin make. Hennes son menade väl när han tog henne med sig men hon blev olycklig av det.

Det har aldrig funnits någon kärlek mellan de två, förutom kanske under kriget, då Asdrubal också levde i exil. Då skrev han vackra kärleksbrev som en grannflicka läste upp, men efter hans hemkomst började misshandeln igen. Trots detta önskar Man Ya bara en enda sak: att få återförenas med sin make. Eftersom de är gifta är det hans rättighet att behandla henne precis som han vill, tänker hon. Hon är mycket kuvad och det hon känner för Asdrubal är en kärlek mot allt förnuft: långt borta i fjärran land oroar hon sig för att han inte får tillräckligt med mat, att han känner sig ensam och övergiven. Det är Gud som har givit henne denne make och alltså kan hon aldrig lämna honom. Men hon har lämnat honom. Detta är för henne den största exilen. Hon lider utan honom och som läsare blir det nästa plågsamt att bevittna det. Att kunna uthärda svårigheter och att kunna förlåta sin bödel när man inte har möjlighet att lämna honom är mycket bra, men på samma gång har man ju bara ett liv och man måste tycka att Julias son gjorde rätt i princip när han tog henne med sig från Guadeloupe. Men exilen enligt Julia, det är att vara långt borta från Asdrubal. Det går som en klagosång genom hela boken.

Andra viktiga teman är rasismen och svårigheten att leva i ett land som bara har fientlighet att erbjuda både barn och vuxna. Men det handlar också om hoppet om att skapa sig ett bättre liv, och om kärleken till böcker och till skrivandet.

Romanen kan kallas "autofiction" - den är inte en självbiografi (i en sådan kan man ju inte beskriva saker man inte sett och andra människors tankar och känslor in i minsta detalj) men Gisèle Pineau har använt många av sina egna erfarenheter och sin egen familjs historia i skrivandet. Pineau har sagt att "skrivandet är en kamp, genom den konstruerar jag mig." (L'écriture est un combat, à travers elle je me construis.) Jag vet inte om alla författare ser sitt yrke som ett sätt att konstruera sig själva, men för den här bokens berättare är skrivandet ett fantastiskt äventyr. Det är ett sätt att förstå livet, det franska språket och även den franska identiteten, så väl som Man Yas och sin egen identitet. Hon skriver inte bara för att uppfinna utan för att upptäcka.

Pineaus stil är ganska komplex och svår. Visserligen är historien i sig lätt att förstå, till och med när man följer flera personer på olika platser (kvinnan och barnet, Frankrike, Landet, drömmarna, m.m.) men resan genom texten är ändå bitvis ansträngande. Detta kan jämföras med Marguerite Duras, där jag kan uppleva det motsatta: scenerna är korta och enkla på ytan och orden går lätt att förstå, men själva historien är ändå mycket mer komplex än vad ytan visar. Detta kan i och för sig delvis ha sin förklaring i att min franska är bristfällig, dvs problemet kan ligga hos mig själv snarare än hos Pineau... Hur som helst var boken ändå rätt intressant.

Ekologisk resa - Håkan Hedin

2011-07-05T04:23:00.000-07:00

En ung man som tillbringat sina tonår med att supa och utföra småstölder och andra mindre bra gärningar vaknar upp och börjar omvärdera sitt liv. Han läser mycket, och han grips av idén att leva nära naturen. Full av brinnande iver ger han sig en tidig sommarmorgon av för att utforska delar av Sverige, Dalarna bland annat, på cykel. Han träffar en annan ung man som vill följa med för att ha något att göra medan han tar en paus i sitt ständiga drickande. De två är ganska olika men mellan dem utveckals en vänskap som hade kunnat utgöra en ännu starkare drivkraft i romanen, även om de homoerotiska underströmmarna rinner ut i sanden.

Romanen har som undertitel Roman om 70-talet, och genom huvudpersonen filtreras många av tidens tankar. Detta är ganska intressant, men texten får ibland en lite väl föreläsande karaktär (även vissa gånger då miljöerna beskrivs, med historiska bakgrunder) då romankänslan bryts och författarperspektivet blir lite väl tydligt.

Det är lite synd, för historien har potential att bli ännu mer fängslande. Om fakta och fiktion hade vävts samman lite mer (kort sagt mer gestaltning och mindre dramadokumentär om 70-talet), med fler och mer realistiska dialoger och en fördjupning av personerna och deras relationer, hade det kunnat bli mycket bättre. Som det nu är, är Ekologisk resa en ganska intressant och bitvis underhållande historia som är ganska fort glömd. Jag hade velat ha något mer... För cyklande naturentusiaster som själva var med på 70-talet fyller den dock kanske en viss nostalgisk funktion.

Av mig får boken godkänt. Värre finns det, som föregående recension visat. Här är jag ändå hela tiden intresserad av vad som ska hända härnäst, vilket måste ses som ett plus...

Min tidningsrecension.

Ljusets dotter - Elisabet Nemert

2011-07-05T03:58:00.000-07:00

Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.

Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.

Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.

Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.

Moderato cantabile - Marguerite Duras

2011-07-04T06:29:00.000-07:00

Titeln på denna roman av Marguerite Duras kommer från inledningen. En pianolärarinna frågar en liten pojke vad "moderato cantabile" betyder. Han spelar duktigt, men tycker att det är tråkigt, och han vägrar att svara. Han tiger envist, eller säger att han inte vet, medan lärarinnan blir allt mer frustrerad eftersom hon har talat om för honom massor av gånger vad orden betyder.

Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.

Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.

Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.

Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...

(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)

Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.

I köket - Monika Ali

2011-05-27T10:07:00.000-07:00

Vidare med försöken att komma ifatt med den här bloggen... Idag tar vi en recensionsbok: I köket av Monica Ali.

Monica Ali är en brittisk författare som slog igenom vid debuten med Brick Lane för ett antal år sedan (ungefär vid samma tid som Zadie Smith och Vita tänder). Debutromanen har jag inte läst, denna hennes tredje är min första, men jag visste ändå tillräckligt för att ha vissa förväntningar. Förväntningarna infriades faktiskt.

Romanen handlar om Gabriel Lightfoot, kock i en hotellrestaurang. I hans kök samlas människor från nästan hela världen, med sina olikheter och konflikter, men också vänskapsband uppstår här. Gabriel är på väg uppåt i karriären, han har en flickvän som han planerar att fria till och skaffa barn med, och han planerar även i hemlighet att, tillsammans med två kumpaner, öppna eget. Sedan händer något. En ukrainsk diskare hittas död i källaren, en ung flicka kommer till honom för att få hjälp, och människor högre upp i hotellhierarkin tycks ha något fuffens för sig. Det här är ingen deckare. Det handlar om Gabes försök att balansera sitt liv med en sjuk far, ett stressigt yrkesliv och planer som kanske eller kanske inte går vägen, människor som kanske inte är att lita på, den unga Lena som plötsligt befinner sig i hans lägenhet, pengar, underligheter... Snabbare och snabbare börjar Gabes tillvaro att rulla utför.

Boken tog mig lång tid att läsa -- inte för att den på något sätt var tråkig eller svårläst, tvärt om var den mycket fängslande med alla sina människor och miljöer, och även om Gabriel Lightfoot ibland fattade en del felaktiga beslut befann jag mig hela tiden på hans sida och hoppades på det bästa. I Köket var kort sagt en läsupplevelse som gjorde mig nöjd, och glad åt mitt uppdrag som recencent. (Hittar inte recensionen på internet, därav denna korttext utan länk.)

La cantatrice chauve - Eugène Ionesco

2011-05-25T08:57:00.000-07:00

La cantatrice chauve (1950, Den skalliga primadonnan, på svenska 1982) av Eugène Ionesco har undertiteln "anti-pièce". Jag läste den efter Sartre, som ett exempel på nästa strömning inom litteraturen: den absurda teatern, och nog kan man säga att det här är absurt så det förslår. Samtidigt är det mycket underhållande (om detta rådde det dock delade meningar under seminariet) och bakom det hela kan man även ana en hel del mening.

Ionesco leker med och bryter med de flesta av teaterns "regler", vilket man kan redan vid dramats första repliker. En man och en kvinna sitter i varsin fåtölj och kvinnan berättar för mannen vad klockan är, vad de har ätit, vad de har sagt till varandra... Mannen bara läser sin tidning och klickar med tungan, medan hustrun pratar på. Man tycker ju att i ett "normalt" samtal (vilket naturligtvis var vad den samtida publiken förväntade sig) bör det inte förekomma repliker av typen: "Du tog också om tre gånger. Fast den tredje gången tog du mindre än de två första gångerna, meda najg tog mycket mer. Jag åt bättre än du ikväll. Hur kommer det sig?" Det fortsätter i samma stil. De har t ex ett långt samtal om en familj där precis alla heter Bobby Watson. Samtalen verkar inte ha någon mening, de pratar förbi varandra, och berättar långa historier som i slutändan inte har någon som helst poäng fastän de får alla att skratta. Ett par kommer på besök. De är främlingar för varandra, men tycker sig ändå ha setts någon gång förrut - kan det vara möjligt? De börjar jämföra minnen och erfarenheter och upptäcker fler och fler detaljer som stämmer, till exempel att de kommer från samma stad, har åkt med samma tåg, suttit bredvid varandra, bor på samma gata...

M. Martin: Jag bor på femte våningen, i lägenhet nr 8, kära fru.

Mme Martin: Men så märkligt! gud så bisarrt! och vilket sammanträffande! Jag bor också på femte våningen i lägenhet nr 8, käre herre!

M. Martin: Men så märkligt, men så märkligt, men så märkligt, och vilket sammanträffande! Ni förstår, i mitt sovrum har jag en säng med grönt överkast.Detta rum, med sin säng och sitt gröna överkast, befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet och biblioteket, kära fru!

Mme Martin: Vilket sammanträffande, Gud, vilket sammanträffande! Mitt sovrum har också en säng med ett grönt överkast och befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet, min käre herre, och biblioteket!

M. Martin: Så bisarrt, märkligt, konstigt! Alltså, madame, vi bor i samma hus och sover i samma säng, kära madame. Det kanske är där vi har träffats!

Mme Martin: Så märkigt, och vilket sammanträffande! Det är mycket möjligt att det är där vi har träffats, och kanske till och med förra natten. Men jag minns det inte, käre herre!

Så har hela dialogen varit, och fortsätter, ända tills de till sist enas om att de nog i alla fall är gifta och har varit det ett bra tag, även om det är mycket märkligt att de inte kände igen varandra. Men när detta väl klarats upp blir de glada... Sedan kommer dock pigan in och berättar för publike natt de glömt bort en liten men viktig detalj som visar att de inte alls är gifta. Detta var alltså bara en hel rad sammanträffanden! Men kanske livet kan vara så ibland... att de mest egendomliga händelser kan sammanfalla trots att de inte alls har något med varandra att göra... En annan tanke man kan få av denna scen är ett par som håller på att skilja sig och har blivit som främlingar för varandra, men kanske kan det ändå vara möjligt att hitta tillbaka till varandra...

Man kan också se ett stråk av något realistiskt även i de allra mest meningslösa av repliker. Till exempel i den första scenen. Ofta pratar man ju i vardagslag om saker man redan känner till, man har inget nytt att komma med utan upprepar sig och berättar samma sak som man redan har sagt massor av gånger förut. Det är ändå normalt -- absurt, ja, men det tillhör ändå grundtryggheten i livet att ha vissa vanor och rutiner, att veta att vissa saker återkommer, till och med samtalsämnen. Om alla konversationer vore intelligenta och meningsfulla hela tiden så skulle man nog inte orka med dem... Här dras naturligtvis saken till sin spets -- och påminner kanske om att ibland kanske man vill bryta sina vanor, det kanske till och med finns situationer i livet där man borde se absurditeten för vad den är och göra upp med den. På så vis kan man förstå att detta drama av Ionesco har blivit en klassiker som fortfarande sätts upp mycket ofta (varje dag i Paris!). Även om världen förändras förblir den grundläggande absurditeten i mänskligt liv densamma.

Huis clos - Jean-Paul Sartre

2011-02-21T04:37:00.000-08:00

Dramat Huis clos ("Inför lyckta dörrar") är det första jag har läst av Sartre (eventuellt att jag har läst något kortare utdrag från något verk i någon kurs någonstans, men inte i något litteraturvetenskapligt sammanhang i alla fall). Huis clos lär vara ett av Sartres mer lättillgängliga verk. Utan att kunna jämföra med något kan jag i alla fall säga att jag inte hade några större problem med att ta det till mig; det är intressant och ganska fascinerande.

Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."

I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.

Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.

Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.

Le petit prince - Antoine de Saint-Exupéry

2011-02-06T12:52:00.000-08:00

Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry är en klassiker för både barn och vuxna som jag inte har läst förrän nu. Jag undrar vad jag skulle ha tyckt om den som barn. Till formen riktar den sig till unga läsare på så vis att jag-berättaren hela tiden vänder sig till barn i det han säger och skapar ett band av förtroende och samförstånd. Berättaren vänder sig till barnen, eftersom det inte är att räkna med att vuxna ska förstå. Säkert är dock att boken är fylld av budskap som "stora personer" inte har några problem med att uppfatta.

Det finns ett visst mått av sentimentalitet i den här boken (eller det som med fanfiction-jargong kallas "fluff"), mycket idealism, men det är en roande, intressant och mångbottnad berättelse. Lille prinsen är som figur ungefär lika stor som Tintin i Frankrike.

Den lille prinsen är en pojke som bor ensam på en mycket liten planet, som han sköter om mycket noga. Han sotar sina små vulkaner, rensar bort ogräs - för om man inte gör det kan det ta över hela planeten, och det är mycket viktigt att inte skjuta upp till imorgon det som man enkelt kan göra idag - och tittar på solnedgången. Han är ganska nöjd med sitt liv, men har behov av en vän. Genom resan som han ger sig ut på möter han olika människotyper (och det handlar just om typer, inte individer - det viktiga är själva idéerna), olika "stora personer". Dessa tycker att frågorna han ställer är ganska löjliga, men genom detta visar han för läsaren att det är de vuxnas värld som på många sätt är tom och absurd.

Berättelsens "jag" förblir namnlöst. Han är en flygare som har kraschat i öknen (något som Saint-Exupéry var med om själv vid flera tillfällen) och det är där han möter Lille prinsen. Flygaren är en man som lite sorgset resignerat konstaterar att alla andra vuxna är stela och fantasilösa. Berättelsen börjar med att han som barn bara mötte oförståelse inför teckningarna han ritade (därför slutade han med det, fram tills Prinsen ber honom rita ett får), och redan där grundläggs motsättningen mellan barnens och de vuxnas perspektiv som genomsyrar hela berättelsen. Flygaren är en man som aldrig har glömt barnet han en gång var, och han har nästan trappat hoppet om att möta någon som kan förstå honom.

I mötet med Lille prinsen får han sig alltså en överraskning. Förståelsen dem emellan är ändå inte total; han konstaterar att han nog har blivit lite vuxen i alla fall. De liknar varandra lite, men Lille prinsen är en varelse som aldrig har blivit kuvad och kväst av vuxenvärlden. Han står helt främmande inför den. Flygaren förstår att det inte tjänar någonting till att ställa några frågor, det är bäst att bara lyssna på vad han säger, eftersom han vet att barn är klokare än vuxna.

Detta på grund av att vuxna har glömt det som är viktigt i livet. De gör en massa saker utan att egentligen veta varför, och därför är de löjliga och tråkiga, som mannen som dricker för att glömma att han skäms för att han dricker. Barnet förstår saker intuitivt; ser det enkla och det vackra, det glädjefyllda. För barnet är det vänskapen som är det viktiga, och resan, inte målet och framtiden. (Se tex det mycket korta kapitel 23, där Lille Prinsen möter en köpman som säljer törstsläckande piller för att man på det viset kan tjäna in ganska många minuter varje dag då man kan göra vad man vill. Om den lille prinsen var törstig och hade dessa minuter till sitt förfogande, säger han, skulle han "gå mycket långsamt mot en fontän...").

Lille prinsens färd är inte bara kantad av konstiga typer (det är hans omdöme om dem). Han möter även en räv, som ber honom om att bli tämjd. Detta för att de ska kunna bli något för varandra. Om Lille prinsen med det gyllene håret tämjer honom, så kommer plötsligt världen att bli fylld av mening. Vetefälten är tomma och meningslösa för honom, men från och med nu kommer räven alltid att tänka på sin vän när han ser ett gyllene vetefält. Räven förklarar att man riskerar att få gråta lite om man låter sig tämjas. De kan skiljas åt, men de har en gång skapat ett band. Han förklarar att man bara ser ordentligt med hjärtat, "det viktigaste är osynligt för ögonen." Räven ser kärlekens skönhet; han förstår att även en obesvarad kärlek kan vara lycklig - man kan bära ett minne inom sig för evigt. Det är enkelt och mystiskt. Slutsatsen måste bli att om man älskar med sitt hjärta behöver kärleken inte några förklaringar och den behöver inte vara förnuftig i andras ögon. Det är detta med att se med hjärtat som gör att en annan person - som för omvärlden bara en en bland tusen andra - kan bli helt unik och den enda i världen man ser och bryr sig om. För prinsen är den som har tämjt honom - även om han inte förstod det när det hände - en ros som en dag växte upp på planeten där han bor. Men hon var fåfäng och jobbig, riktigt dryg mot honom, så han gav sig av... bara för att senare inse att han kanske missbedömt henne. Jag tyckte mycket om kapitlet om räven.

I öknen finns även en orm, som säger att "Den som jag rör vid återför jag till jorden som han har kommit ifrån [...] Men du är ren och du kommer från en stjärna..." Det hela slutar både fint och sorgligt med att Lille prinsen låter sig bitas av ormen (som ju sa att han kan föra människor tillbaka till deras ursprung), eftersom han vill hem till sin ros igen. Att dö, kan man tänka, är alltså att återgå till sitt ursprung. Man är på Jorden för att lära sig något. Lille prinsen lär sig om kärlek och vänskap, och genom sin berättelse han han även delat med sig av något till flygaren, som en ängel kanske. (Det finns säkert någon någonstans som gjort en ordentlig utredning av all den kristna symbolik som finns den här berättelsen; att ta emot Guds rike som ett barn, kärleken söker inte sitt, etc, etc). Han tröstar flygaren med att säga att det är bara att titta upp mot stjärnorna, så ska han minnas att den Lille prinsen finns där uppe, och då kommer han att tycka att stjärnorna skrattar, och det kommer att göra honom lycklig att höra deras skratt.

Un certain sourire - Françoise Sagan

2011-01-24T04:19:00.000-08:00

I väntan på att vårterminens 7,5-kurs om fransk litteratur (på franska) skulle sätta igång, tänkte jag att jag skulle värma upp med att läsa en bok jag har valt själv. Eftersom jag gillade Bonjour tristesse valde jag en bok av Françoise Sagan, nämligen Un certain sourire (jag kan ha fel men jag tror att den heter Något av ett leende på svenska).

Denna eleganta lilla kortroman (utmärkt format när man läser på franska!) från 1956 handlar om hur svår, mystisk och oberäknelig kärleken kan vara; hur oskyddad man är då man ger sig in i en lek med känslor i tron att man rent förnuftsmässigt kan hantera situationen. Det handlar om olika attityder till kärlek och förhållanden, vad man är beredd att offra och hur långt man kan gå utan att riskera för mycket, och om hur vissa saker kan vara ens eget val, eller samtidigt helt ofrivilliga, beroende på vilket perspektiv på känslor man har. Och hur går man vidare då vissa av ens illusioner har krossats? Man kan också säga att det är en illustration av talesättet "tre är en för mycket"...

Dominique, ung studentska i Paris, lever ett ganska bekymmerslöst liv med studier, vänner, nöjen och en pojkvän hon tycker bra om. Men hon känner sig ofta uttråkad och oengagerad tillsammans med andra människor, det finns ett tomrum fyllt av leda. Så möter hon sin pojkväns morbror, Luc.

Luc är lättsam och världsvan, och tillsammans med honom känner sig Dominique glad och väl till mods. Hon känner att hon för första gången kan vara sig själv - samtidigt som det genast uppstår en spänning mellan dem, som hon inte riktigt vill kännas vid. Luc är gift med Françoise, en moderlig och välvillig kvinna som tar Dominique under sina vingars skugga. Det sista Dominique vill är att såra henne, men Luc döljer inte sitt intresse, och snart kan hon inte längre stå emot passionen.

Ändå vet hon att det inte kan bli tal om kärlek mellan dem. Luc gör från början klart att han aldrig tänker lämna sin fru, men att inget hindrar dem från att ha ett litet äventyr för skojs skull, helt enkelt för att de är av samma skrot och korn och förstår varandra så bra. Dominique har väl inte direkt några skäl att tro att det inte kan bli precis som han säger - lättsamt, enkelt och konfliktfritt utan några krav och starka band. Dock inser hon att känslor inte låter sig kontrolleras så enkelt; det som inte får hända händer...

Romanen rymmer inga stora överraskningar, men den är tilltalande i sin bitterljuva enkelhet. Dominique är en uppriktig och ärlig huvudperson (som ibland försöker föra sig själv bakom ljuset) och det är lätt att följa med i och identifiera sig med hennes tankar. Historien påminner lite på något sätt om en enklare fast elegantare version av Sex And the City; kanske för att Luc i sin attityd liknar Mr. Big...

Sammanfattningsvis kan sägas att om man gillar Bonjour, tristesse så tycker man nog också om Un certain sourire (stilen och tonen känns igen), i alla fall om man vill ta del av ett utforskande av vissa aspekter av "kärlekens smärtsamma mysterium".

Nytt år, gamla böcker

2011-01-19T09:07:00.000-08:00

Den här bloggen har visst blivit försummad en längre tid... Nu tänkte jag, i ett försök att komma igång igen, skriva om tre böcker på en gång, det vill säga tre som faktiskt lästes under 2010 även om jag aldrig tog mig för att skriva något här om dem.

Först De där somrarna av Robert Kangas, en recensionbok som jag läste i början av hösten någon gång. Av höstens fyra recensionsböcker hör den faktiskt till de två bättre (den där Facebook-boken var ju rätt okej), därmed inte sagt att den var så där fantastisk... Det är en uppväxtskildring under 60-talet; det handlar om Gert som i bokens början går i sexan. Intriger både i byn och i familjelivet sätts i rullning under de där somrarna, och allt som tiden går betraktar han med allt mer skräckblandad förtjusning flickor och vuxenvärldens alla hemligheter. Jag tyckte att det var rätt svårt att komma in i boken; Kangas stil kändes till en början inte lättillgänglig, men bitvis flöt jag igenom historien med stor lätthet. Andra gånger blev jag dock lite uttråkad... Min fullständiga recension av boken hittas på Dalarnas Tidningars kultursida.

Sedan Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui, som jag också började läsa någon gång under tidiga hösten, även om den tog mig ett tag att läsa ut... Den är ännu inte översatt till svenska, men det kanske händer någon gång. Boken består av korta stycken (från några rader till som mest kanske fem sidor) som alla har en rubrik av formatet "Namn, plats, årtal". Flera namn, platser och år återkommer, men inte alls i kronologisk ordning. Det handlar om relationer, kärlek (ibland platonisk, ibland högst fysisk), uppbrott, avslut, inledningar och upptäckter (människor, platser, konstverk). Ofta finns sexualiteten under ytan, liksom rädslan, och hängivenheten... På grund av formen var det lätt att bara läsa en bit i taget utan att tappa tråden. Vissa stycken var också sådana att jag verkligen ville ta en paus och begrunda det lästa. Jag tyckte mycket om boken, även om den kanske inte är min absoluta favorit hittills, men den är i stort sett vad jag lärt mig förvänta mig av Nina Bouraoui.

Här är en intervju med henne, i videoformat. Jag upptäckte den alldeles nyss, så fråga mig inte vad hon säger; jag måste lyssna några gånger till för att förstå mer än att hon pratar om sitt skrivande... Här är även en intervju från en tidning, Elle. (Jag tyckte först att första frågan var mycket märklig; "Sover du mycket?", innan jag insåg att intervjun handlar om hälsa och att hålla sig i form...) Hm, nu mindes jag plötsligt att jag inte läst den där tidningen än som jag köpte i Paris i våras, med en intervju med henne i!

Så är vi plötsligt framme vid december, då jag läste Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det handlar om en ung kinesiska som skickas till London av sina föräldrar för att lära sig engelska, för att kunna få en bättre framtid. Vid sin ankomst kan hon inte mycket av språket, som hon ska studera under ett läsår, men hon har alltid sin ordbok redo. Samtidigt med språket kommer också kulturen; hon konfronteras med nya sätt att tänka, inte minst sedan hon möter en äldre man som hon inleder ett förhållande med. Ingenstans tycks språket bli så viktigt som i kärleksrelationen, men det är också där som det är allra svårast att kommunicera och förstå varandra. Det kinesiska ställs mot det västerländska på fler sätt än språkliga, och det är inte alltid självklart vad som egentligen är rätt och bäst. Det är humoristiskt och varmt, bitterljuvt, och smärtsamt. När huvudpersonen så återvänder hem har hon lärt sig mer än bara ett språk.

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman

2010-11-06T10:42:00.000-07:00

Jag läste Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för några år sedan, då jag inte hade någon bokblogg... Idag hittade jag ett aldrig inlämnat reflektionsprotokoll från en litteraturvetenskaplig teorikurs. Gamla PM, reflektionsprotokoll och hemtentor kan ofta visa sig vara oläsbara ett antal år senare, eftersom man ibland tycks skriva dem utifrån ett väldigt internt perspektiv; man kanske inte alltid uttrycker sig så klart eller ger sig tid att fullfölja sina resonemang eftersom man dels förhåller sig till en viss tidsram och teckenbegränsning, dessutom utgår från att läraren förstår vad man menar, och eftersom man själv är så inne i kurslitteraturen tror man att man själv också alltid kommer att förstå vad man har menat. Så är inte alltid fallet. Nedanstående text tycks dock vara begriplig, och kan därför används till att ge min blogg sken av aktivitet...

Den text som refereras till är Emma Kafalenos "Not (Yet) Knowing" ur Narratologies: New Perspectives on Narrative Analysis (David Herman, Ohio State University Press, 1999), s. 33-65.

I texten ”Not (Yet) Knowing” utreder Emma Kafalenos vad som händer när det finns luckor (gaps) i informationen i det som berättas, både när det gäller hur läsaren tolkar den litterära texten, men också hur karaktärerna själva upplever och tolkar sin situation. Hon hämtar den grundläggande terminologin från Vladimir Propp; funktioner, fabula och sujett. Sujetten är det berättade händelseförloppet, fabulan är det kronologiska förloppet som konstrueras när läsaren tolkar händelserna som berättas. ”Tolkning” är ett nyckelbegrepp i texten. Uttrycket ”att ännu inte veta” syftar på att även om information fördröjs eller undanhålls, så skapar man mening av den information man har tillgång till och upplever därigenom en helhet, tills ny information avslöjar behovet av omtolkning. Så sker hela tiden i verkliga livet, och i de litterära karaktärernas liv. När det gäller litteraturen kan dock läsaren vara medveten om luckorna i det som berättas, och läsaren kan tolka berättelsen på olika sätt vid olika punkter i läsningen och beroende på vilken av karaktärerna man fokuserar på. Kafalenos ger exempel från The Turn of the Screw av Henry James på hur en och samma händelse kan representera olika funktioner för olika karaktärer och därigenom ge upphov till skilda tolkningar. Att ge akt på luckorna är viktigt, skriver Kafalenos, för att frånvaron av information påverkar tolkningar av händelser som är kända, vilket i sin tur motiverar handlingar, ”and actions change the configurations in relation to which further interpretations will be made” (Kafalenos, s 55).

Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten är ett tydligt exempel på hur samma händelser tolkas olika av personerna och får olika funktioner i deras liv, och styr deras handlingar för att de inte är medvetna om luckorna i informationen. De tar de bitar de har tillgång till och fogar samman dem till ett begripligt mönster, och först flera år och katastrofer efter de ursprungliga händelserna har de flesta bitar fallit på plats till en helhetsbild.

Två tältande turister blir brutalt knivmördade en midsommarafton vid byn Svartvattnet. Ingen av huvudpersonerna i romanen är direkt inblandade i detta, men händelsen formar ändå resten av deras liv. Historien hade ändå kunnat få ett annat slut om de hade kunnat kommunicera mer och bättre, men det gör de inte. De iakttar, drar sina slutsatser, agerar. I vissa fall har läsaren tillgång till mer information och kan bygga upp en annan bild och få en förståelse för de inblandades reaktioner, men inte heller läsarens bild saknar luckor.

Annie Raft ser sin dotter Mia i armarna på en man hon inte har sett på arton år, men aldrig kunnat glömma. Hon ringer ett samtal i panik. Så börjar berättelsen med en tillbakablick på hur hon anländer med sin dotter Mia till byn i tron att hennes pojkvän ska möta dem. Han dyker inte upp och hon bestämmer sig för att vandra på egen hand genom skogen till stugan där hon tror att de ska bo. På vägen dit blir hon skrämd av en utländsk man som kommer rusande genom skogen med ett bylte i famnen. Hon hittar stugan, men kommer inte in. Hon ser sin pojkväns fot genom fönstret, men bestämmer sig för att vända om igen. På vägen tillbaka ser hon de slaktade människorna i tältet och hon flyr i panik. Arton år senare ser hon mördaren igen. Och innan romanen är slut har Annie själv blivit mördad.

Så skulle det kunna se ut. Från Annies perspektiv har det alltid varit solklart att den unge mannen hon mötte i skogen är identisk med knivmördaren. Läsaren vet dock att det var pojken Johan som kom farande genom skogen utan att veta något om morden, och byltet han bar i famnen var en levande ål, som han tog med sig efter att ha klättrat upp ur en nästan helt uttorkad brunn som hans halvbröder slängt ner honom i. Johan har aldrig kunnat hävda sig mot de äldre bröderna och han har aldrig känt sig delaktig i familjen. Men han har aldrig kunnat glömma dagen då hans mor Gudrun, som är same, tog honom med ut på fjället och pekade ut en man för honom, Oula Laras. Hon sa det aldrig rent ut, men Johan förstod vad hon menade: det är Oula Laras som är hans far. Efter att ha kommit upp ur brunnen har han inte lust att återvända hem. Och han blir upplockad av en finsk kvinna som kallar sig Ylja och påstår sig vara medlem i en urgammal och mycket hemlig kvinnokult, där Johan nu ska bli deras nye symboliska hövding. Johan hålls mer eller mindre instängd i en liten stuga, misslyckas med att fly, men Ylja för honom så småningom bort därifrån. Nu kan han återvända hem. Men Gudrun vill inte låta det ske, utan låter honom istället bo hos sina släktingar – detta för att skydda honom från vidare övergrepp från den våldsamme fosterfadern och hans söner, tror Johan; nu får han istället vistas närmare sin verklige far. Arton år senare står han i begrepp att bilda familj med Mia Raft.

”A fabula grows moment by moment as one reads”, skriver Kafalenos (s 56). Vid det laget har läsaren förstått att alla utom Johan själv alltid har trott att han är den skyldige. Om Gudrun dock hade frågat honom – men det gjorde hon aldrig, hon trodde att han hade hållit sig dold av rädsla. Hans villighet att acceptera flytten till sin moster blir för henne beviset på att han är skyldig – för Johan blir flytten beviset på att Oula Laras är hans far. Så är det inte, men det får Johan inte veta förrän Gudrun har mördat Annie Raft i tron att hon skyddar sin son.

Händelser vid vatten är en intrikat berättelse där tolkningarna hela tiden ändras och förståelsen skiftar beroende på vems perspektiv vi ser. På de första sidorna tror man förstås att Annie ser en mördare, som skulle kunna känna igen även henne och förstå att hon vet. Vintern då Annie bestämmer sig för att flytta från ett kollektiv där hon bott en tid möter hon en vänlig man i en skogsmaskin som lovar att hjälpa henne. Inte förrän i slutet av berättelsen vet läsaren att denne man är Johans bror Björne – den verklige mördaren. Men denna den sista luckan i berättelsen får Annie aldrig vetskap om. ”De epistemologiska effekterna” av luckor i informationen i detta fall blir för Mias och Johans barn vetskapen om att farmor har mördat mormor på grund av bådas falska övertygelse om att fadern är en mördare.

***
När jag hade läst ut Händelser vid vatten bestämde jag mig för att mycket snart läsa något mer av Kerstin Ekman. Det blev visst inte av...

Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowles

2010-10-20T07:09:00.000-07:00

Jag tog upp Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowles för en tid sedan (i själva verket innan jag läste någon av de senast nämnda böckerna) med tanken att det nog var en "trevlig" och "okomplicerad" historia som jag just då kände mig i behov av. Lite som en "feelgood-film", fast som bok. Allting behöver visst inte vara sådär jättefängslande som den nedan nämnda Stad av glas, till exempel, ibland vill man bara fördriva tiden med en bok.

Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.

Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.

Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.

Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.

I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:

1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.

3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.

8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...

Stad av glas - Paul Auster

2010-10-18T04:35:00.000-07:00

Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.

Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.

Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.

Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...

Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...

Hemmapappans hämnd - Mats Bjurbom

2010-10-14T09:34:00.000-07:00

Ännu en recensionsbok jag fått mig tillskickad, av Mats Bjurbom som tidigare bland annat skrivit novellsamlingen Konsten att räkna till tio.

Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.

Två böcker, mina recensioner och andras

2010-10-08T09:50:00.000-07:00

För er som eventuellt följer den här bloggen verkar det nog som att jag har slutat läsa. Så är inte fallet; flera böcker väntar bara på att bli omskrivna. Tyvärr är det ju så att om jag av någon anledning inte skriver om en bok ganska snart efter att jag läst den så tar det allt mer emot att börja skriva om den. Det är ju lite märkligt. (Eller inte.)

Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.

Min fullständiga recension av boken finns HÄR.

Och titta här då...

Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.

Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.

Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.

Enfermez-la dans la chambre rouge!

2010-09-28T13:47:00.000-07:00

Jane Eyre som ljudbok inläst av Fanny Ardant = tre flugor i en smäll. Skulle man kunna tänka sig. Det fanns en tid då jag drabbades av ett oemotståndligt behov av att läsa om Jane Eyre en gång om året; det var nu ganska länge sedan (sist jag tog fram boken var efter att ha sett teveserien; jag ville kolla upp vissa scener... jag vill minnas att jag var ganska nöjd med filmatiseringen på det stora hela), och när jag läste Sargassohavet av Jean Rhys tänkte jag att det nog skulle dröja mycket, mycket länge innan jag gjorde det igen... men detta skulle alltså vara första flugan. Den andra, förstås, att det är mycket bra att öva sin franska hörförståelse på alla sätt man kan. Det kan ju rent av vara en fördel att lyssna på en historia man känner till, man uppfattar nog vad som sägs bättre om ämnet är bekant.

Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.

Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.

Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.

... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)

Nina Bouraoui på svenska

2010-09-14T05:15:00.000-07:00

Elisabeth Grate Bokförlag är Nina Bouraouis svenska hem. Jag fick precis ett nyhetsmejl där det berättas att Appelez-moi par mon prénom nu utkommer på svenska med titeln Kärlekens geografi. Läs den; den är bra!

Just nu läser jag Nos baisers sont des adieux; det finns kärlek i den boken också, men stilen är en annan. Mer om det senare.

Här är en intervju med Nina Bouraoui ur UNT.

Etiketter...

2010-09-09T06:13:00.000-07:00

När man börjar en ny blogg är det inte alldeles lätt att veta hur man ska organisera den. Det beror ju lite på vad och hur man kommer att skriva, och det vet man kanske inte från början. Nu har jag haft den här bloggen ett tag, och undan för undan har jag försökt få ett system i etiketterna.

Problemet blir när jag får för mig att byta namn på etiketterna för att göra det hela litet klarare. (Till exempel, "genre: personligt om livet" bör signalera att det rör sig om en bok som har någon form av självupplevd grund - inte nödvändigtvis en biografi, dock - istället för bara "personligt om livet", vilket kanske kan se ut som att det handlar om mitt liv.)

Jag skulle önska att det fanns något lätt sätt att göra detta på, men icke. Det måste göras inlägg för inlägg. Inte för att det är hela världen, men det tar lite tid att redigera hela bloggen... Då föredrar jag Live Journals smidiga system, där man bara kan klicka på "manage tags", och sedan kan man byta namn och radera bäst man vill...

Detta för att förklara mig ifall någon eventuell läsare skulle tycka att det hela just nu ser rörigt och inkonsekvent ut...

/Slut på poänglöst blogginlägg

To Kill a Mockingbird - Harper Lee

2010-09-02T11:44:00.000-07:00

När jag började läsa To Kill A Mockingbird någon gång i juli tänkte jag: "Wow, jag förstod aldrig innan att den var så bra!" Jag valde mellan den och The Great Gatsby i min systers bokhylla med kurslitteratur (hon har alltså läst engelska...) med tanken att när jag nu tyckte att Lyckan är en sällsam fågel var så i det närmaste oläslig, så skulle jag istället ta en av de ännu olästa "klassikerna som man bör ha läst". Jag visste väldigt lite om boken -- knappt mer än att jag sett den på alla klassiker-listor, och jag läste någon artikel om Harper Lee för inte så länge sedan (det var först då jag förstod att det var en kvinna), som väckte mitt intresse lite.

Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.

Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!

Den svenska titeln är Dödssynden.

The Voyage Out - Virginia Woolf

2010-08-22T03:55:00.000-07:00

Ja, nu är det kanske dags att jag uppdaterar den här bloggen! Man skulle ju kunna tro att jag inte tyckte om The Voyage Out eftersom jag inte har skrivit om boken trots att jag läste ut den för ungefär en månad sedan. Så är inte fallet. Det är inte heller så att det inte finns något att säga om den! Medan jag läste fick jag många tankar... men jag skrev ingenting under tiden, och kanske är det så att man kan få lite (onödig!) prestationsångest av böcker som är skrivna av ens favoritförfattare? Som att: "nu måste jag skriva något riktigt djupt/analyserande/intressant....." Och visst är det så att jag tycker om att skriva om böcker, men samtidigt står det mig naturligtvis fritt att vara hur kortfattad och intetsägande jag vill i min egen blogg! Suck. Det är ju knappast så att någon kommer att skriva "Väl godkänt! Fortsätter du så här kommer du att få VG på hela kursen." Och inte heller raka motsatsen. (Och det är ju tur, för det är väl ytterst få texter här som ens liknar ett ordentligt PM i alla fall...)

Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.

En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."

Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.

Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.

Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.

Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.

Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.

Off topic: Homosexuella är också riktiga människor

2010-08-18T03:28:00.000-07:00

Nu verkar det säkert som om jag inte har läst en enda bok på evigheter. Det har jag -- och då borde jag förstås ha skrivit om det -- men ändå kommer här ett blogginlägg som är lite mer "off topic" än vanligt. Detta på grund av att jag läste en krönika av Marcus Birro imorse som fick mig att fundera lite igen. Man kan inte skriva så här långa kommentarer på dt.se, men i min blogg kan jag ju göra det.

Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.

Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."

Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...

Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.

Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)

Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?

Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.

Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.

Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.

Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.

En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.

På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.

Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".

Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.

En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.

"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.

Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --

tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"

Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.

Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag

tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"

***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.

Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

2010-07-25T12:04:00.001-07:00

Jag har läst två böcker av Anna Gavalda tidigare: Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första tyckte jag mycket om, den andra (novellsamling) tyckte jag var helt okej som helhet. Därför såg jag rätt mycket fram emot att läsa Lyckan är en sällsam fågel.

Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.

Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.

Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...

100 kvinnor

2010-07-15T06:07:00.000-07:00

I väntan på att jag ska läsa ut (bara lite kvar) The Voyage Out och skriva om den, och för att Tekoppen tyckte att jag hellre skulle skriva min egen lista istället för att bara kommentera hennes, och för att jag inte har så mycket emot att skjuta upp "nödvändigare" sysslor för att skriva listor (varför?), så kommer här en "100 författare"-lista med bara kvinnor.

Fetstila titel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter de du påbörjat men inte avslutat

1. Adichie, Chimamanda Ngozi – En halv gul sol *
2. Alfvén, Inger – Ur kackerlackors levnad
3. Allende, Isabel – Andarnas hus +
4. Angelou, Maya – Jag vet varför burfågeln sjunger
5. Aronsson, Stina – Hitom himlen
6. Atwood, Margaret – Penelopiaden +
7. Axelsson, Majgull – Aprilhäxan +
8. Austen, Jane – Stolthet och fördom +
9. Barbery, Muriel – Igelkottens elegans
10. Beecher Stowe, Harriet – Onkel Toms stuga
11. Benedictson, Victoria – Pengar
12. Blixen, Karen – Min afrikanska farm +
13. Boye, Karin – Kallocain +
14. Brantenberg, Gerd – Egalias döttrar +
15. Brontë, Anne – Agnes Grey
16. Brontë, Charlotte – Jane Eyre +
17. Brontë, Emily – Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl – Den goda jorden
19. Christie, Agatha – Tio små negerpojkar
20. Condé, Maryse – Desirada
21. Djebar, Assia – Sultanbrudens skugga
22. Duras, Marguerite – Älskaren +
23. Edelfeldt, Inger – Kamalas bok
24. Ekman, Kerstin – Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) – Middlemarch +
26. Emecheta, Buchi – Andra klassens medborgare *
27. Fagerholm, Monika – Underbara kvinnor vid vatten
28. Flygare-Carlén, Emilie – Rosen på Tistelön
29. Fossum, Karin – Älskade Poona
30. Frame, Janet – En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne – Anne Franks dagbok
32. Fredriksson, Marianne – Simon och ekarna
33. French, Marilyn – Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth – Cranford
35. Gordimer, Nadine – Min sons historia
36. Gripe, Maria – Tordyveln flyger i skymningen
37. Highsmith, Patricia – En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances – En liten prinsessa
39. Holst, Hanne-Vibeke – Min mosters migrän
40. Hustvedt, Siri – Vad jag älskade
41. Isaksson, Ulla – De två saliga
42. Jansson, Tove – Pappan och havet
43. Jelinek, Elfride – Älskarinnorna
44. Johansson, Elsie – Glasfåglarna
45. Jones, Sadie – Den utstötte
46. Jong, Erica – Rädd att flyga
47. Kandre, Mare – Aliide, Aliide
48. Kincaid, Jamaica – Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) – Bertha Funke
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen +
51. Lagerlöf, Selma – Kejsarn av Portugallien +
52. Lahiri, Jhumpa – Främmande jord *
53. Lessing, Doris – Den femte sanningen
54. Lidman, Sara – Lifsens rot
55. Linderborg, Åsa – Mig äger ingen
56. Lindgren, Astrid – Mio min Mio
57. Lispector, Clarice – Stjärnans ögonblick
58. Lugn, Kristina – Stulna juveler
59. Magorian, Michelle – Godnatt Mister Tom +
60. Malmsten, Bodil – Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
61. Martinson, Moa – Kvinnor och äppelträd
62. McCullough, Colleen – Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima – Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret – Borta med vinden +
65. Montgomery, L M – Anne på Grönkulla +
66. Morante, Elsa – Historien
67. Morrison, Toni – Älskade +
68. Müller, Herta – Hjärtdjur
69. Munro, Alice – Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol – Blonde +
71. Oksanen, Sofi – Stalins kossor
72. Olsson, Vibeke – Molnfri bombnatt
73. Plath, Sylvia – Glaskupan +
74. Robinson, Marilynne – Gilead *
75. Rowling, J K – Harry Potter-serien
76. Roy, Arundhati – De små tingens gud
77. Sagan, Françoise – Ett moln på min himmel
78. Sandel, Cora – Alberte-serien
79. Sapfo – Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt – Maken *
81. Szymborska, Wisława – Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary – Frankenstein +
83. Shriver, Lionel – Vi måste prata om Kevin
84. Sittenfeld, Curtis – Presidentens hustru
85. Smith, Zadie – Om skönhet
86. Stenberg, Birgitta – Alla vilda
87. Stridsberg, Sara – Drömfakulteten
88. Tan, Amy – Joy Luck Club
89. Tartt, Donna – Den hemliga historien
90. Thorvall, Kerstin – När man skjuter arbetare
91. Trotzig, Birgitta – Dykungens dotter +
92. Tyler, Anne – Ett amatöräktenskap
93. Ulitskaja, Ljudmila – En munter begravning *
94. Undset, Sigrid – Kristin Lavransdotter
95. Wassmo, Herbjörg – Huset med den blinda glasverandan
96. Waters, Sarah – Främlingen i huset
97. Wells, Rebecca – Yayaflickornas gudomliga hemligheter
98. Winterson, Jeanette – Det finns annan frukt än apelsiner +
99. Woolf, Virginia – Mot fyren +
100. Wägner, Elin – Pennskaftet

Jaha, det var det. Förresten, off topic men ändå... Jag måste bara rekommendera alla eventuella läsare att prova cheesecakekladdkaka! *Mmm* (Med lite trixande kanske den går att göra vegansk... hm?)

Passerelles - Julie Lezzie

2010-07-08T07:21:00.000-07:00

Julie Lezzies korta roman Passerelles (185 sidor) är utgiven av Éditions Gaies et Lesbiennes och har en regnbågsrand på framsidan -- detta förmodligen för att den ska vara lätt att hitta för den som letar efter hbtq-litteratur. Vilket förstås kan vara bra. Det finns många som letar. Även moi gick ju till bokhandeln Violette and Co av en anledning. Men, men... känslan jag får är att om man väljer en roman med en regnbågsrand så väljer man bort någonting man får i de "diskretare" böckerna, nämligen litterär kvalitet. (Som en slags, hm, kiosklitteratur.) Vilket är väldigt tråkigt! Faktiskt rent av upprörande - om det nu är så att alla böcker från detta förlag håller samma låga kvalitet, vilket jag ju inte alls kan uttala mig om. Av den anledningen ska man förstås prata med expediten i bokhandeln (där även Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges och Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui inhandlades) istället för att få en blackout och tycka att man inte kan någon franska alls över huvud taget. I så fall skulle kanske expediten ha kunnat säga att om du gillar Bouraoui är kanske den här ingenting för dig... Men nu valde jag att gå efter boktipsen jag fick från tjejen som ledde mig till Je vous écris comme je vous aime och Les amies d'Héloïse, istället för att försöka bekämpa tunghäftan och prata litteratur på franska.

Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.

Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!

Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.

Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.

Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.

Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).

Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)

Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.

Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.

Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.

Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.

Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.

Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...

100 böcker och 20 år av läsning

2010-07-04T16:17:00.000-07:00

Malins kommentar till föregående inlägg inspirerade mig till en annan sorts lista - en lista på 100 böcker som jag har läst.

För det är klart att det inte finns några universella sanningar när det gäller litteratur. Det finns böcker som många människor under lång tid har uppskattat; böcker som har något visst, böcker som är viktiga, naturligtvis, på många olika sätt och av olika anledningar, men läsning är ju också - och framför allt - något personligt. Böcker är inte utställningsföremål eller troféer, de är världar som ger underbara upplevelser.

En liten stund kändes det svårt att komma på 100 böcker sådär rakt upp och ner, men sedan rann det bara på. De står inte i någon speciell ordning (kanske med undantag för #1), i stort sett bara i den ordning jag kom att tänka på dem. Kanske kom jag att tänka på de viktigaste böckerna först, men det är å andra sidan inte säkert. Associationer... Nummer 100 är inte en bok i strikt mening (papper, pärmar, förlag...) men får vara med ändå på grund av den uppslukande upplevelsen det var för mig att läsa. Som synes (?) har jag inte censurerat mina upplevelser, allt får vara med!

Det här är annars böcker som jag har läst, och i många fall läst om, från 10-årsåldern ungefär. Det är alltså 20 år av läsning. (Nåja, kanske något mer; så exakt minns jag inte min barndoms läsning. Startpunkten kanske är 1988? Nåja, 20 eller 22...) Det är böcker som jag av olika skäl minns, som har betytt mycket på ett eller annat sätt -- under en kortare period eller under flera år -- eller som jag "bara" har tyckt har varit väldigt bra. Jag skulle inte kunna påstå att det här är "böcker som alla borde läsa", eftersom alla inte möter böcker på samma sätt som jag. Det beror ju på så många olika faktorer, vad man anser är "en bra bok", och ofta finns nog anledningarna mer i mötet mellan läsaren och texten än i texten själv. Men jag tror säkert att det finns en hel del titlar på listan som många andra också gillar! :)

Det kan hända att jag senare kommer på att jag har glömt någon viktig titel. Årtalen är ungefärliga. Nåja - jag har ju naturligtvis läst mer än 100 bra böcker i mitt liv ändå, så... Jag skulle väl egentligen har kunnat göra listan längre men någonstans måste man ju sätta punkt också. Vissa av dessa har jag bevarat i minnet länge, andra läste jag för bara några månader sedan -- men poängen är att de gav mig starka läsupplevelser. Jag tycker redan att det ska bli intressant att göra en ny lista och se vad av detta som fortfarande kvalificerar sig som "de 100 viktigaste" efter ytterligare 20 år av läsning...

1. Charlotte Brontë – Jane Eyre (1995)
2. Jostein Gaarder – Sofies värld (1994)
3. L.M. Montgomery – Anne på Grönkulla (1990)
4. Virginia Woolf – Mrs Dalloway (1999)
5. Michael Cunningham - Timmarna (2000)
6. Virginia Woolf - Mot fyren (1998)
7. Siri Hustvedt - Lily Dahls förtrollning (2000)
8. Edith Södergrans samlade dikter (1996)
9. Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga (1996)
10. Jane Austen - Emma (1997)
11. Torgny Lindgren - Pölsan (2006)
12. Nina Bouraoui - Mina onda tankar (2007)
13. Joyce Carol Oates - Fallen (2006)
14. Mara Lee - Ladies (2008)
15. Anne Rice - En vampyrs bekännelse (1995)
16. Sheridan Le Fanu - Carmilla (1997)
17. Birgitta Trotzig - I kejsarens tid (2001)
18. Marguerite Duras - Emily L. (2007)
19. Emily Dickinson (1997)
20. Haruki Murakami - Kafka på stranden (2010)
21. A.S. Byatt - De besatta (1996)
22. André Gide - Pastoralsymfonin (2009)
23. David Eddings - Sagan om Belgarion (1993)
24. Laura Ingalls Wilder - Lilla huset på prärien (1992)
25. Hjalmar Söderberg - Förvillelser (1999)
26. Tarjei Vesaas - Fåglarna (2001)
27. Janet Frame - Mot ännu en sommar (2009)
28. Maeve Binchy - Nora O'Donoghues dröm (1995)
29. Marnie Woodraw - Mississippi (2006)
30. Françoise Sagan - Bonjour tristesse (2009)
31. Virginia Woolf - Ett eget rum (1999)
32. L.M. Alcott - Unga kvinnor (1992)
33. Maria Gripe - Skugg-serien (1993)
34. Maria Gripe - Agnes Cecilia (1992)
35. Joyce Carol Oates - Bellefleur (1998)
36. Hjalmar Söderberg - Doktor Glas (1999)
37. Bengt Ohlsson - Gregorius (2006)
38. Helen Humphfrey - Återsken (2004)
39. Inger Edelfeldt - Breven till Nattens drottning (2000)
40. Inger Edelfeldt - Rit (1999)
41. Christine Falkenland - Vinterträdgården (2009)
42. Jane Austen - Stolthet och fördom (1996)
43. Margaret Mahy - Förvandlingen (1994)
44. Selma Lagerlöf - Lövensköldska ringen (1998)
45. Karin Boye - Kris (2000)
46. Andrei Makïne - Det franska testamentet (1999)
47. Diana Gabaldon - Främlingen (1996)
48. Herbjörg Wassmo - Dinas bok (1998)
49. Betty Smith - Det växte ett träd i Brooklyn (1998)
50. L.M. Montgomery - Emily-serien (1993)
51. Emily Brontë - Svindlande höjder (1995)
52. Barbara Vine - Sotarens pojke (2002?)
53. C.S. Lewis - Narnia-serien (1991)
54. Leo Tolstoy - Anna Karenina (2003)
55. Alison Utley - Penelope, en resa i tiden (1992)
56. Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner (2000)
57. Marika Kolterjahn - I väntan på liv (2000)
58. Güneli Gün - Vägen till Bagdad (2001)
59. Hagar Olsson - Chitambo (1997)
60. Virginia Woolf - Ett eget rum (1999)
61. Haruki Murakami - Sputnikälskling (2010)
62. Claudie Gallay - Brottsjöar (2009)
63. Elisabeth Brami - Je vous écris comme je vous aime (2010)
64. Joyce Carol Oates - Djur (2007)
65. Erica Fisher - Aimée & Jaguar (2001)
66. Barbara Voors - Sömnlös (2007)
67. Eva Alexanderson - Kontradans (2004)
68. Eliette Abécassis - La répudiée (2009)
69. George MacDonald - Bortom nordanvinden (1991)
70. Tormod T. Haugen - Skriket från djungeln (1992)
71. Tormod T. Haugen - Slottet det vita (1992)
72. Jean Webster - Pappa Långben (1992)
73. Anne Rice - Nattens furste (1996)
74. Ann Jäderlund - mörker mörka mörkt kristaller (2006)
75. Amélie Nothomb - Stupeur et trémblements (2010)
76. Maria Lang - Mörkögda augustinatt (1995)
77. Isabelle Allende - Andarnas hus (1995)
78. Margit Sandemo - Trollbunden (1993)
79. Monica Dickens - Huset vid världens ände (1994)
80. Kerstin Sund - Är det sanning, Rosali? (1990)
81. Martha Sandwall-Bergström - Änglarnas bäck (1991)
82. Karin Boyes dikter (1999)
83. Louise Boije af Gennäs - Stjärnor utan svindel (2000)
84. Birgitta Trotzig - Dykungens dotter (2004)
85. Peter Pohl & Kinna Gieth - Jag saknar dig jag saknar dig (1993)
86. Henri Troyat - Peter den Store (1998)
87. Françoise Mallet-Joris - Les remparts des Béguines (2009)
88. Kerstin Ekman - Händelser vid vatten (2007)
89. Helen Wells - Cherry Ames, sköterskeelev (1992)
90. Friedrich Schiller - Maria Stuart (2000)
91. Antonia Fraser - Maria av Skottland (1996)
92. François Mauriac - Ormboet (2004)
93. Marion Zimmer Bradley - Avalons dimmor (1994)
94. Quentin Bell - Virginia Woolf (1998)
95. Albert Camus - L'étranger (1997)
96. André Gide - Den trånga porten (2009)
97. Ron Hansen - Mariette i hänryckning (2001)
98. Marie Hermanson - Musselstranden (2006)
99. Aase Berg (red.) - Swinging With Neighbours (2007)
100. Telanu/Somniesperus - Truth and Measure (2009)

200 böcker

2010-07-01T05:12:00.000-07:00

Idag sitter jag och läser bokbloggar för brinnande livet. Jag hittade två "100 böcker man bör läsa"-listor hos Zachan. Som om jag inte hade något bättre för mig roar jag mig med att "fylla i" dem. Den första listan hittade Zachan hos Lyran och den har följande instruktioner:

Fetstila de titlar du har läst.
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren.
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de titlar du inte vill läsa eller markera med rött (jag tycker det känns lite dumt att stryka titlar...)
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den (mitt tillägg: eller framför författaren)
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat

Den andra listan behandlar jag på samma sätt.

1. Richard Adams - Den långa flykten
2. Carl Jonas Love Almqvist - + Drottningens juvelsmycke
3. Isabel Allende - + Andarnas hus
4. Charles Baudelaire - + Ondskans blommor
5. Frans G. Bengtsson - Röde Orm
6. +Bibeln
7. Karin Boye - + Kallocain
8. *Hermann Broch - Vergilii död
9. Emily Brontë - + Svindlande höjder
10. Michail Bulgakov - Mästaren och Margarita

11. Italo Calvino - * Klätterbaronen
12. Albert Camus - + Främlingen
13. *Alejo Carpentier - Den förlorade porten
14. Lewis Carroll - + Alice i Underlandet
15. Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände
16. Miguel Cervantes - x Don Quijote (endast utdrag, littvet A...)
17. Joseph Conrad - Mörkrets hjärta
18. Dante Alighieri - + Den gudomliga komedin (obs, jag kan ha fel - kanske jag bara läste utdrag där också...)
19. Sven Delblanc - Samuels bok (en bok ingick i metodkursen, littvet C, en annan i en sommarkurs... gillade ingen av dem så värst.)
20. Charles Dickens - Pickwickklubben

21. Charles Dickens - David Copperfield
22. Fjodor Dostojevskij - + Brott och straff
23. Fjodor Dostojevskij - + Idioten
24. Fjodor Dostojevskij - + Bröderna Karamazov (kursivera eller inte kursivera?...)
25. *Theodore Dreiser - En amerikansk tragedi
26. Kerstin Ekman - Hunden
27. *Buchi Emecheta - Andra klassens medborgare
28. William Faulkner - * Ljus i augusti ("Stormen och vreden" är en av de få böcker jag tyckt illa om medan jag plöjt igenom dem... dock var det följande seminariet/föreläsningen jätteintressant. Det tycker jag är rätt intressant - så kan det vara att läsa littvet! Ännu intressantare var att den halvan av klassen som inte gillade Faulkner gillade Woolf, och tvärt om. Jag minns inte att någon tyckte lika bra om båda.)
29. Nils Ferlin - Samlade dikter (har bara läst lite)
30. Gustave Flaubert - Madame Bovary

31. Per Anders Fogelström - x Stockholms-serien (läste bara första delen... i högstadiet...)
32. Marianne Fredriksson - Simon och ekarna
33. Marilyn French - Kvinnorummet (tror farmor har den, så jag bör kunna ta mig för...)
34. Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet (som ovan)
35. André Gide - Falskmyntarna
36. Johann Wolfgang von Goethe - x Faust (alltså, jag var jättefascinerad av Faust och ville läsa hela, jag hann bara inte läsa mer än seminariet krävde... över tio år senare och jag har ännu inte tagit mig för! Nu är det ju omläsning av hela som gäller...)
37. Maksim Gorkij - Min barndom
38. Kenneth Grahame - Det susar i säven
39. Graham Greene - Brighton Rock
40. Jaroslav Hašek - Den tappre soldaten Śveijk

41. Joseph Heller - Moment 22
42. Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
43. Ernest Hemingway - Den gamle och havet
44. Hermann Hesse - Stäppvargen
45. Homeros - Odysséen
46. John Irving - Garp och hans värld (har sett filmen..... Jag har länge tänkt att jag borde läsa något av Irving...)
47. P.C. Jersild - * Efter floden
48. Eyvind Johnson - * Hans nådes tid
49. James Joyce - x Ulysses (ja, som littvetare får man ju nosa på det mesta...)
50. Franz Kafka - Processen

51. Franz Kafka - Amerika
52. * Yasar Kemal - Låt tistlarna brinna
53. Jaan Kross - * Kejsarens galning
54. Pär Lagerkvist - + Dvärgen (och Lagerkvists dikter, dikter, dikter!)
55. Pär Lagerkvist - Barabbas
56. Selma Lagerlöf - + Kejsarn av Portugallien
57. Erik Lindegren - Mannen utan väg
58. Astrid Lindgren - Pippi Långstrump
59. Astrid Lindgren - Mio min Mio
60. Torgny Lindgren - Batseba

61. Eric Linklater - Det blåser på månen
62. Väinö Linna - Okänd soldat
63. Thomas Mann - Huset Buddenbrook
64. Thomas Mann - Bergtagen
65. Harry Martinson - Nässlorna blomma
66. Harry Martinson - Vägen till Klockrike
67. Harry Martinson - + Aniara
68. William Somerset Maugham - * Den vassa eggen
69. Colleen McCullough - Törnfåglarna
70. A. A. Milne - Nalle Puh

71. Vilhelm Moberg - Utvandrarserien
72. Elsa Morante - Historien (littvet C: en kursare skrev en sååå bra uppsats om Morante... dock inte om denna bok, men ändå!)
73. Fritiof Nilsson Piraten - Bokhandlaren som slutade bada
74. Boris Pasternak - Doktor Zjivago
75. Marcel Proust - x På spaning efter den tid som flytt (bara första delen än så länge...)
76. Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt
77. J.D. Salinger - Räddaren i nöden
78. Cora Sandel - Alberte-serien
79. Aksel Sandemose - Varulven
80. William Shakespeare - Samlade verk (nog för att jag har läst Shakespeare, men knappast alltihop!)

81. Georges Simenon - Klockorna i Bicétre
82. Sofokles - Konung Oidipus
83. * Zaharia Stancu - Djävulens plogfåra
84. John Steinbeck - Vredens druvor
85. Stendhal - x Rött och svart (jag har läst denna i "Easy Reader"-format och tyckte att det var en förskräckligt hemsk rapparkalja... senare förstod jag att det är en TEGELSTENSROMAN. Så: tegelstensroman förkortad till "Easy Reader"-format = DÅLIG idé!!!)
86. Stendhal - Kartusianklostret i Parma
87. August Strindberg - x Röda rummet (gymnasieläraren valde ut de "viktigaste" kapitlen; ambitiösa Lisa gillade dem mycket nog för att vilja läsa hela boken, kom dock inte igenom den! Senare bekantskap med andra verk av Strindberg ["Ett drömspel" är min favorit] räcker nog... tills vidare... Man måste väl inte läsa allt?!)
88. August Strindberg - Hemsöborna
89. Hjalmar Söderberg - + Doktor Glas
90. Hjalmar Söderberg - + Den allvarsamma leken

91. Anton Tjechov - Damen med hunden
92. Leo Tolstoj - x Krig och fred (alltså, den är bra... men tjock! Och biblioteket ville ha den tillbaka...)
93. Leo Tolstoj - + Anna Karenina
94. Göran Tunström - Juloratoriet
95. Mark Twain - Huckleberry Finn
96. Sigrid Undset - Kristin Lavransdotter
97. Herbjørg Wassmo - Huset med den blinda glasverandan
98. Jules Verne - En världsomsegling under havet
99. Voltaire - Candide
100. + Émile Zola - Thérèse Raquin (att jag ännu inte har läst Zola är väl närmast att betrakta som en smärre skandal?)

Nästa lista, mindre skandinavisk, den är faktiskt inte helt upprepande:

1 + Pride and Prejudice - Jane Austen
2 x The Lord of the Rings - J. R. R. Tolkien (bara första delen...)
3 + Jane Eyre - Charlotte Brontë (den kan läsas om... många gånger... Närmast planerar jag att parallelläsa med Fanny Ardants inläsning... eller är det en dålig idé? Kanske det blir konstigt? Jag kanske bör skaffa texten på franska?...)
4 Harry Potter series - J. K. Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 + The Bible (ja, allt som allt, med vissa ambitiösa perioder i tonåren, så tror jag nog att jag plöjt hela...)
7 + Wuthering Heights - Emily Brontë (har läst den två gånger, för 15 och 13 år sedan ungefär... jag tror att man kanske tänker lite annorlunda när man blir lite äldre?)
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens

11 Little Women - Louisa M. Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy (jag hade en kompis som älskade boken... Efter att ha sett första delen av filmatiseringen är jag tveksam...)
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (se ovan...)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - J. R. R. Tolkien
17 * Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - J. D. Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 + Middlemarch - George Eliot

21 + Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 x War and Peace - Leo Tolstoy
25 + The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 + Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 * The Wind in the Willows - Kenneth Grahame

31 + Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - C. S. Lewis
34 + Emma - Jane Austen
35 + Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - C. S. Lewis (uppenbarligen, eftersom #33)
37 The Kite Runner - Khaled Hossein
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres (nej, men har sett filmen...)
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - A. A. Milne

41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 + Anne of Green Gables - L. M. Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan

51 Life of Pi - Yann Martel
52 * Dune - Frank Herbert
53 * Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 x A Suitable Boy - Vikram Seth (ett fall av "bra men för tjock och biblioteket vill ha tillbaka...)
56 + The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 * The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez

61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 + Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 + Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 + Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville

71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 + Dracula - Bram Stoker
73 + The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 * Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 +x Ulysses - James Joyce
76 + The Inferno – Dante
77 * Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 + Possession - A. S. Byatt (favvobok!!!)

81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 * Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro (nej, men har sett filmen och den var rätt seg... För Hopkins + Thompson + bygger på bok kan jag rekommendera "Howards End"!)
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 * A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - E. B. White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (någon enstaka i alla fall)
90 * The Faraway Tree Collection - Enid Blyton (Hm? Har i alla fall läst alla Fem-böcker, alla "Äventyrens..."-böcker, samt den där serien om några barn som hade en hemlig klubb... var det i de böckerna som det fanns en ilsken polis som de kallade "Gubben Geriväg"?...)

91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 * The Wasp Factory - Iain Banks
94 * Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 + Les Miserables - Victor Hugo

Jaha, den andra listan var ju helt klart intressantare; det finns tydligen många "viktiga" böcker som jag aldrig har hört talas om. Det som kan vara bra med listor av det här slaget är att det kan vara nyttigt att påminnas om vilka böcker som jag har glömt att jag skulle vilja läsa...

Funderingar: varför är FYRA böcker av Jane Austen med på listan, men ingen av Virginia Woolf? Var är lyriken? Varför är Häxan och lejonet med som separat titel? Varför är egentligen just de här böckerna viktigast av alla?

Just nu läser jag om Woolfs The Voyage Out (har precis börjat) och tragglar mig igenom Passerelles av Julie Lezzie; sorgligt oengagerande skriven. Klyschor och brister i gestaltningen bara haglar. Suck, synd.

1222 över havet - Anne Holt

2010-06-30T09:20:00.000-07:00

1222 över havet är den senaste boken om Hanne Wilhelmsen, tidigare kommisarie vid Oslopolisen. I den här boken arbetar hon inte längre; hon är rullstolsbunden efter en skottskada och lever i det närmaste isolerad. De enda hon träffar är sambon Nefis och deras fyraåriga dotter Ida. När boken börjar befinner hon sig på ett tåg för att åka och träffa en specialist. Tåget spårar dock ur, mitt i smällkalla vintern, och alla passagerare förs till ett oländigt beläget fjällhotell i väntan på räddningen. Snöstormen yr omkring dem, och det står snart klart att de kommer att få lov att sitta där ett tag. Så sker det första mordet...

När jag läste 1222 över havet funderade jag på det jag skrev i föregående inlägg, om upprepningar i serieböcker så att nytillkomna läsare snabbt kan känna sig hemma. Jag tänkte att jag kanske får äta upp mina ord, eftersom jag inte alls kunde komma ihåg varför Hanne satt i den där rullstolen och hur i hela världen hon och Nefis kom på idén att skaffa barn efter omständigheterna. Jag insåg dock efter ett tag att jag faktiskt inte har läst den föregående boken. Jag lyckades tydligen missa den! Däremot minns jag boken innan, hur Hanne mötte Nefis med röda handskar och att det slutade rätt harmoniskt.

Särskilt harmonisk kan man dock inte beskylla Hanne Wilhelmsen för att vara. Jag minns henne som en person som alltid hållit sig på sin kant av olika skäl - dock med en viss utveckling mot större öppenhet genom seriens gång. I den här boken avvisar hon ilsket all kontakt med medpassagerarna, dock finns flera som envisas: läkaren Magnus Streng, den fjällvane advokaten Geir Rugholmen och Berit Tverre, chefen för hotellet Finse 1222. De tre blir mer eller mindre Hannes förtrogna när hon börjar nysta i den många mysterier som dyker upp. Med på tåget fanns så väl ett gäng präster som läkare, tyska turister, hundägare, ungdomsgäng, invandrare, rabiata rasister och struliga tonåringar med taggarna utåt. Konflikterna hopar sig i takt med att temperaturen sjunker och snömassorna stiger runt hotellet. Det är instängt, svettigt, nervöst och oroande. Ändå infinner sig en känsla av "mysdeckare" vid läsningen. Hannes inre demoner känns en smula ogripbara och nästan irriterande, men romanen är ändå avkopplande och ganska underhållande i sommarsolen. Det enda som jag störde mig på vid läsningen var greppet med framåtblickar av typen: "Bara några timmar senare skulle jag tvingas till att... [...] men det visste jag förstås ingenting om där jag satt och hörde stegen från fem personer försvinna nerför trapporna." Nähä? Om hon inte vet, så nämn det inte, vill jag säga. Nåja. Jag sträckläste ändå boken på två dagar, det säger väl kanske något.

Det var ganska många år sedan jag senast läste en Anne Holt-bok. Nu kändes det som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge, för att upptäcka att vi kommit en rätt bra bit ifrån varandra - fast ändå var det rätt kul att ses igen, för gamla tiders skull.

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates

2010-06-28T14:03:00.000-07:00

Dödgrävarens dotter handlar om Rebecca Schwart, yngsta barn till de tyska immigranterna Jacob och Anna. Jacob, tidigare matematiklärare, får jobb som dödgrävare. Han förbjuder familjen att tala tyska, men familjen Schwart ses ändå som utlänningar, främlingar, och de hånas och förföljs. Jacob blir hård, kall och sluten; livet i den lilla stugan är påfrestande för alla och Rebecca får kämpa för att behålla sin styrka. När till sist katastrofen slår till börjar hennes långa färd mot ett nytt liv; ett liv som hon hela tiden formar och omformar, på jakt efter trygghet och säkerhet och en plats där hon kan känna sig hemma.

Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.

Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.

Living Dead In Dallas - Charlaine Harris

2010-06-20T09:52:00.000-07:00

Följande inlägg innehåller "spoilers" för boken så väl som för True Blood, säsong två.

Det här skulle jag egentligen ha skrivit för några dagar sedan då tankarna var färska... Nåja. Ja, det blev alltså så att den första boken i högen jag kastade mig över var Living Dead In Dallas. Andra boken om Sookie Stackhouse och vampyrerna och alla de andra i den lilla staden Bon Temps, känd från TV.

Hm. Alltså, jag är faktiskt inte säker på hur intresserad jag skulle vara av att läsa de här böckerna om jag inte hade sett True Blood. Nog för att böckerna är ganska annorlunda på vissa sätt; händelserna skildras lite annorlunda. På något sätt känns det ändå som att en del av nöjet ligger i att jämföra handlingarna, och det är väl egentligen lite konstigt när man läser en bok. Eller så är det bara det att handlingen skulle kännas mer spännande om det inte vore för att jag vet ungefär hur det ska gå. Och då blir det så att det intressantaste ligger i detaljerna som skiljer sig från True Bloods säsong två. Bills intressanta koppling till familjen Bellefleur, till exempel. (Men det kanske kommer.) Men jag måste säga att skaparna av TV-serien ändå har hittat rätt saker att skruva till och spinna vidare på. Som detta med att Jason i True Blood lierar sig med de fanatiska vampyrhatarna (när det gäller boken gillar jag hur Sookie blir hjälpt av en shapeshifter, och varulvarna - jag kan i och för sig tänka mig att sådana dyker upp i en senare säsong), att Godric var Erics skapare (men bokens Godric/Godfrey var en lite mörkare karaktär), att Lafayette fortfarande är vid liv, och framför allt att Maryann (bokens Callisto) spelade en så framträdande roll. Jag blev riktigt besviken när det genast slogs fast att hon var en menad och inte särskilt mystisk alls... samtidigt som jag nog nästan hade väntat mig det också.

Nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Någonting i boken inbjuder till slukande; tempot är högt och handlingen går hela tiden framåt. Sookie är en rätt sympatisk huvudperson. Men. Det är på gränsen. På gränsen till lite för rappt och käckt, på något vis. Just nu tänker jag att jag nog gärna kan läsa del tre också, ungefär på samma sätt som man tar en näve godis till eftersom skålen står inom räckhåll. På ett sätt lockar serien till sträckläsning, men vissa saker i andra boken i ordningen ger mig varningssignaler; det känns som om det finns risk för att man snabbt blir övermätt om man sträckläser. I den första boken, Dead Until Dark, presenteras huvudpersonen Sookie och hennes liv. Man får reda på hennes bakgrund, familjehistoria och hennes "speciella lilla svårighet", tankeläsningen. Sedan kommer Bill in i hennes liv, och handlingen tar fart. Problemet med andra boken är att en hel del saker berättas för andra gången. Det påminner lite om de där såporna där återblickar hela tiden förklarar och bromsar upp det som händer. Detta grepp är förstås jättebra för att locka nya läsare; man ska kunna hoppa in när som helst och ändå förstå vad saken gäller. Men för den som läser alla böckerna i ordning blir det kanske lite upprepande i längden. Jag vet i och för sig inte hur pass påfallande detta är i de följande böckerna. Och kanske är det någonting som alla bokserier har gemensamt? Man kanske inte ska sträckläsa i alla fall, utan sprida ut det lite?

Ja, lite ambivalent är jag alltså. Men jag kanske ska läsa vidare och se om den där vampyrdrottningen är något intressant i bokform...

Bokköp

2010-06-12T09:20:00.000-07:00

Nyligen fick jag presentkort så att jag skulle kunna köpa den böcker jag vill. Glad i hågen gick jag ner på stan och plockade åt mig en bunt böcker. Mannen i kassan tittade lite konstigt på mig: "Det här är Akademibokhandeln... de här gäller bara på Bokia..." Ooops, det hade jag på något sätt råkat missa att lägga märke till! Ingen Bokia där jag bor, alltså... och till min överraskning inte heller i Uppsala, men kanske tyckte de att det räcker med fyra bokhandlar i den stan...

Nu är jag hemma hos mina favoritpojkar Itchy och Gucci medan deras husse och matte är borta på roligheter. Här finns Bokia! Inte för att det kändes så roligt att gå ut eftersom det har spöregnat hela dagen, men jag gjorde det i alla fall, så att jag slipper gå och tänka på det...

Nu visade sig den här butiken vara liten och långt ifrån välsorterad! Men jag lyckades plocka åt mig följande:

Anna Gavalda: Lyckan är en sällsam fågel. Tja, jag gillade ju Tillsammans..., så varför inte.

Anne Holt: 1222 över havet. Jag minns inte när jag läste en Hanne Wilhelmsen-bok sist. Jag minns knappt ens vad den förra handlade om, men jag tror att jag gillade den.

Patricia Cornwell: De dödas bok. Den fanns bara i storpocket. Men är man ett fan av Scarpetta så är man...

Charlaine Harris: Living Dead In Dallas. Ja, det var något med första boken som gav mersmak i alla fall, och så vill jag fortfarande se hur den där Maryann hanteras i bokform. (Jag inser redan att det måste vara annorlunda än i True Blood, men ändå.)

Återstår bara att se vilken jag väljer att läsa först...

Dead Until Dark - Charlaine Harris

2010-06-08T04:24:00.000-07:00

Dead Until Dark är den första boken om Sookie Stackhouse, den tankeläsande servitrisen i den lilla staden Bon Temps, som mer än något annat längtar efter tystnad och lugn och ro i sitt huvud. När vampyren Bill dyker upp blir hon överförtjust, eftersom hon inte kan höra en enda gnutta av hans tankar. Dock kan inte alla så lättvindigt acceptera ett förhållande mellan en människa och en vampyr, och dessutom upptäcker Sookie snart själv att det inte är alldeles problemfritt att dejta en nattens varelse. Snart börjar dessutom andra unga kvinnor råka ut för att bli brutalt mördade...

TV-serien True Blood är baserad på böckerna av Charlaine Harris. Eftersom jag ser serien var jag lite nyfiken på böckerna, och har alltså nu plöjt den första. Dead Until Dark innehåller få överraskningar, vilket får ses som gott betyg åt TV-serien; den fördjupar snarare än drar ifrån. Boken är skriven i första person, och de andra karaktärernas göranden och låtanden beskrivs alltså bara ur Sookies perspektiv - men det känns som om det mesta som jag sett på TV ändå är väl grundat i första boken. Ja, förutom väninnan Tara, som inte finns med alls i boken - där har Sookie inga riktigt nära vänner alls, vilket förstärker hennes utanförskap en hel del.

True Blood är både mustigare och mörkare än hur Charlaine Harris skriver, men boken är lättläst och har sina humoristiska inslag. Första gången jag skrattade till var redan på första sidan, där New Orleans nämns som ett populärt tillhåll för vampyrer, på grund av "the whole Anne Rice thing, right?" Ja, äras den som äras bör! Ett stråk av allvar finns kanske i parallellerna mellan homofobi och, hm, vampyrfobi.

Det är sexigt, fartfyllt och ganska underhållande. Så värst mycket skräck kan man inte finna här; det är snarare spänning och äventyr. Kanske kommer jag att läsa ett par böcker till ur serien, kanske inte...

3 x senaste

2010-05-30T11:11:00.000-07:00

Nu har jag läst ikapp på Bokhora, och stannade vid ett inlägg i form av en liten läsenkät från början av månaden.

Senaste...

påbörjade boken: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Har haft den liggande ett bra tag men inte börjat läsa den förrän ganska nyligen. Som vanligt är det omöjligt att inte bli fascinerad av JCO's gestalter, trots att det ibland går ganska eländigt till!

bokinköpet: Oj, det var ju jättelängesen. Sist jag var in på Pocketshop köpte jag bara anteckningsböcker... men böcker jag själv fyller med ord kanske inte räknas? I så fall var det de fem böckerna jag köpte i Paris för över en månad sedan.

författaren du blev nyfiken på: Charlaine Harris. Efter två säsonger av True Blood är jag faktiskt ganska nyfiken. Mest på grund av att jag undrar hur scenerna med Maryann kan tänkas se ut i skrift.

Pour l'amour de Marie Salat - Régine Deforges

2010-05-30T08:53:00.000-07:00

Pour l'amour de Marie Salat heter på svenska Maries passion, och jag läste den för kanske nio år sedan. Då tyckte jag om historien, och det var väl lite därför jag köpte den; dels för att se om jag fortfarande gillar den och för att jag var för feg för att ta bara sådant jag inte kände till i gaybokhandeln Violette and Co...

Régine Deforges är kanske mest känd för romanserien Den blå cykeln som utspelar sig under andra världskriget. Det var under arbetet med denna som hon råkade hitta den här historien. I ett antikvariat hittade hon några gamla vykort, som hon köpte för motivens skull. Inte förrän senare läste hon dem, och konstaterade då att de var en serie kärleksförklaringar från en kvinna till en annan. Hon gick tillbaka och hittade ytterligare några kort. I förordet till Pour l'amour de Marie Salat beskriver hon hur hon greps av brevskrivarens vackra och passionerade språk, och förundrades över att två kvinnor vågade älska varandra så passionerat i en liten by i början av nittonhundratalet. Så skapades denna brevroman -- det mesta är alltså påhittat (även namnen), även om det bygger på en sann historia.

De flesta breven är skrivna av den unga fabriksarbeterskan Marguerite; nyinflyttad tillsammans med sin make. Hon är höggravid och har alltså begränsad rörelsefrihet och tycker att livet i den lilla byn är ganska trist. Men mitt emot henne bor den några år äldre sömmerskan Marie; de blir bekanta vid beställandet av en klänning, och i sitt första brev uttrycker Marguerite en artig förhoppning om att de ska kunna bli goda vänner eftersom hon känner att de kom så bra överens. (Här kan jag inte låta bli att tänka på beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med Sophie Elkan... kärlek vid första ögonkastet är ganska häftigt ändå!) Så börjar d eras brevväxling; snart nog duar de varandra, och Marguerites ord blir allt intensivare. Marie håller emot lite. När den yngre kvinnan börjar tala om kärlek förmanar hon henne att absolut inte prata sådant tok som är mot både Gud och naturen, och vad skulle deras äkta män säga... Marie ger dock vika ganska snart. Hon är nervös och orolig, men besvarar Marguerites kärlek. Men tvivlen och hindren är många, inte minst de äkta makarna...

Den här brevromanen är lättläst och ganska fin. Tonen är verkligen ganska het ibland i Marguerites brev. Ibland känner till och med en romantiker som jag att det blir lite väl intensivt och uppskruvat med alla "om du slutar att älska mig så dör jag men jag är så lycklig så att jag dör ändå", men det gör inte så mycket. Jag tyckte till och med att det var ganska spännande läsning, för jag hade faktiskt glömt en del detaljer, och jag kom inte ens ihåg om deras hemliga kärlek blev avslöjad eller inte i slutet...

Appelez-moi par mon prénom - Nina Bouraoui

2010-05-10T14:01:00.000-07:00

Appelez-moi par mon prénom är Nina Bouraouis näst senaste bok (2008). Den är väldigt bra. Formmässigt liknar den Mina onda tankar, på så vis att den består av ett helt obrutet textflöde. Tonen är dock en annan; lite mer eftertänksam, lite mer poetiskt.

Berättarrösten känns igen från andra verk av Bouraoui, en del av innehållet också, men innehållsmässigt är den ändå en aning annorlunda. I tidigare böcker har man lärt sig att känna igen barndomen i Algeriet och i Frankrike, tonåren i Schweiz, skrivandet, kärleken, personerna (även om de har haft olika namn), homosexualiteten. Här förekommer inte mycket av detta, mer än Schweiz och skrivandet.

Berättaren i den här boken är författare som en dag signerade böcker i en bokhandel i Lausanne; hon har tillbringat en stor del av sin ungdom i landet. Vid signeringen möter hon en ung man, konstnär, som berättar för henne hur mycket en av hennes böcker har betytt för honom. Väl hemma börjar hon tänka väldigt mycket på den här killen; boken inleds med att hon berättar att hon kollar hans hemsida varje dag. De har dock ingen kontakt. Kvinnans känslor börjar utveckla sig till en sorts besatthet, och här började jag fundera på om Bouraoui verkligen skulle lyckas med konststycket att skriva en hel roman (om än inte mer än 142 sidor i pocket) om en avståndsförälskelse.

Det var en spännande tanke... Just då svänger berättelsen och mellan författaren och den unge läsaren upprättas en mejlkontakt. Känslorna mellan dem båda växer, de lär känna varandra allt mer, de pratar i telefon, och under det att detta pågår skriver hon en roman; uttrycker det till en början så att hon tar sin tillflykt till arbetet. Romanen och kärleken växer nästan parallellt, skrivandet får näring av den växande förälskelsen, men inte bara av glädjen utan också av smärtan inför att befinna sig i olika länder, långt ifrån varandra. ("Jag tänkte att skriften växte ur ett sår och att det var omöjligt för mig att producera [...] om jag var lycklig.") Fram mot mitten av boken börjar det bli tal om att träffas. Författaren tänker på, andas, lever av kärlek. Det hela är egentligen helt och hållet vanligt, vardagligt... men beskrivet med en så intensiv (bouraouisk) lyskraft att man dras in i hennes tankar och känslor helt utan motstånd och ifrågasättande.

Appelez-moi par mon prénom ("Kalla mig vid mitt förnamn") handlar på ett sätt om kontakten mellan författare och läsare, som ju oftast verkligen förblir en "avståndsförälskelse", eller om konstnär och betraktare. Visst kan det vara så att ett konstverk gör djupt intryck; ibland kan något man läser eller upplever till och med förändra ens liv. För läsaren är det livsviktigt att läsa, och om boken är tillräckligt bra kanske man till och med upplever att man blir som förälskad i den. För författaren är det också viktigt att läsaren finns; även om man skriver utifrån sig själv så skriver man ändå utifrån tanken att man ska bli läst. Det handlar också väldigt mycket om konst och skapande. Men, allra mest är ju Appelez-moi par mon prénom en roman om kärlek. Kärleken framstår som oemotståndlig och stark, ödesbestämd och vacker. Det är inte sentimentalt, sötsliskigt och "romantiskt" på det viset som vissa slags kärleksromaner kan vara, det är skarpt och analyserande. Men vackert, och på något sätt lite annorlunda i all sin vanlighet.

Fjärde torsdagen i november - Anton Westman

2010-05-10T11:29:00.001-07:00

För en tid sedan recenserade jag kortromanen Fjärde torsdagen i november av Anton Westman. Jag blev genast nyfiken på boken, eftersom jag tilltalas av små böcker - rent visuellt, liksom. Jag har nog nämnt det förut. Som om jag förväntar mig något extra fint av det korta formatet, som kanske inte får plats i en tegelstensroman. (Inget ont om tegelstenar. Jag älskade dem som tonåring... står det till exempel Murakami eller Oates på dem kan jag ännu bli lockad...)

Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.

Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.

Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.

Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.

P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.

Kafka på stranden - Haruki Murakami

2010-05-03T08:53:00.000-07:00

Nu var det ett tag sedan jag läste ut Kafka på stranden, så det är väl bäst att jag börjar skriva om den nu. Inte för att det borde vara så betungande; jag tyckte hemskt mycket om boken. Jag är glad att jag äntligen började läsa Haruki Murakami (det här är den andra) som verkligen blev en positiv överraskning.

Kafka på stranden är en synnerligen innehållsrik historia. Huvudpersonen, som tar sig namnet Kafka, rymmer hemifrån för att undkomma en högst obehaglig profetia av grekiska dimensioner. Han är bara femton år och har inte några vänner, men det ändras så sakteliga på hans färd bort från hemmet. Även om han också tillbringar mycket tid ensam i en skog. Andra viktiga personer är det smått osannolika radarparet Nakata - en äldre man som kan tala med katter och som sedan en oförklarlig händelse i barndomen inte är särskilt smart, i alla fall inte enligt de flestas sätt att se - och den unge lastbilschauffören Hoshino med ett våldsamt förflutet, som bestämmer sig för att följa den gamle mannen och se var de hamnar. Det visar sig bli en färd med många ganska komplicerade turer innan allt är klart, och ändå sker alla förvecklingar med en sorts oemotståndlig älskvärdhet. Till och med när det understundom blir en smula obehagligt att läsa, så kan man inte annat än älska Murakamis lättsamma, eleganta bråddjup.

Romanen är en skröna med vissa övernaturliga, eller åtminstone oförklarliga, dimensioner med inslag av både humor, tragik och bitterljuv ung kärlek. Och trots att trådarna nystas upp och/eller vävs samman mot slutet, så sitter man därför inte alls inne med alla svar. Helt enkelt: en mycket trevlig läsupplevelse.

Snabblogg

2010-04-24T23:48:00.000-07:00

Snabbt bloggat innan tåget...

Blogginlägg som väntar på att skrivas:

* Murakamis Kafka på stranden

* De besatta av A.S. Byatt; en ofta läst bok som jag nyligen hittade en rätt gammal recension av, som jag skulle kunna lägga in här för den händelse att någon läser och blir intresserad...

I Paris köpte jag följande böcker:

* Nos baisers sont des adieux (helt ny!) och Poing mort av Nina Bouraoui

* Passerelles av Julie Lezzie

* Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges

(Dessa i gaybokhandeln Violette & Company)

* Jane Eyre lu par Fanny Ardant (!!!!)

Jag hittade även en film- och litteraturtidskrift med NB på framsidan, som jag dock inte har läst än. Nu på tåget ska jag fortsätta läsa hennes Appelez-moi par mon prénom.

För övrigt frustrerar det mig något gränslöst att jag kan läsa böcker men har så svårt att prata språket!

En annan sak som kan vara värd att nämna är att efter Paris tog jag tåget till Tyskland (lyckligt ovetande om hur smart det var av mig att ha planerat tåg istället för flyg...) och såg-hörde-träffade Mireille Mathieu!

Nedstörtad ängel - Per Olov Enquist

2010-04-05T01:31:00.000-07:00

P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel är en välkomponerad men i mitt tycke oengagerande betraktelse över de svårförståeliga sambanden mellan kärlek och hat, att bli sedd av andra men också sig själv, och därmed vinna någon slags insikt om varför man lever.

Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.

Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.

Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.

Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.

Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.

Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.

Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.

Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.

”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.

När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.

Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.

Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.

I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.

Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.

Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.

Aliocha - Henri Troyat

2010-04-03T12:25:00.001-07:00

Egentligen läste jag ut den här boken redan för bortåt två veckor sedan, men den här bloggen har försummats, liksom kanske min läsning i allmänhet...

Aliocha är en kortroman av den mycket produktive Henri Troyat (i gymnasiet läste jag hans biografi över Peter den Store, och förutom biografier har han skrivit nära sjuttio romaner). Troyat har i likhet med sin huvudperson rysk bakgrund.

Huvudperson är den fjorton-och-ett-halvtåriga Alexis (Aliocha), som bor i Paris efter att ha flytt den ryska revolutionen tillsammans med sina föräldrar. I likhet med de flesta andra ryska immigranter har föräldrarna förlorat så gott som alla sina tillgångar; från att ha tillhört samhällets övre skikt tillhör de nu det lägre, och de tillbringar sin mesta tid med att drömma om hur det var förr. Alexis är på sätt och vis också en drömmare, men han drömmer om att bli betraktad som en äkta fransman.

Alexis älskar böcker, men är långt ifrån något ljus i skolan - romanen börjar med att han överlycklig springer hem på lunchrasten för att berätta att han fått näst högsta betyg i uppsatsskrivning. Men hans föräldrar lyssnar knappt på vad han säger, så uppfyllda är de av nyheten om att Lenin är död - nu, tror de, kommer ordningen snart att vara återställd i deras hemland.

Så sker naturligtvis inte, men föräldrarna får i alla fall nytt bränsle för sina förhoppningar, och de önskar mest av allt att även sonen ska dela deras ömma känslor för Ryssland. Men Alexis kan inte uppbåda några varmare känslor för ett land han knappt minns; han ser framåt och vill skapa sig en framtid just där han befinner sig, och det innebär att ta avstånd av allt ryskt så mycket han bara kan, utan att därmed såra föräldrarna allt för djupt.

Så blir Alexis vän med Thierry Gozelin, en puckelryggig klasskompis som inte har just några kompisar men är klassens ljus inom alla ämnen. Alexis vet att han aldrig kommer att kunna mäta sig med Thierrys intellekt, men kärleken till litteratur för dem samman och båda deras liv börjar förändras. De tillbringar mycket tid ihop och pratar om allt från böcker och konst till flickor (Thierry har en mycket cynisk syn på kärlek, på grund av sitt handikapp) och de gör upp lysande framtidsplaner tillsammans. Familjen Gozelin är mycket välbärgad och Alexis känner sig till en början generad hemma hos dem, men Thierrys föräldrar tar emot sonens vän med öppna armar. På samma sätt blir Alexis föräldrar förtjusta i Thierry, och denne i sin tur är nyfiken på Alexis ryska bakgrund och avundas honom för att han har förmånen att kunna läsa de stora ryska romanerna i original.

Det här är en kortroman, men innehåller väldigt mycket; smärta, glädje, mognad och frigörelse. Världen som skildras - parisiska skolpojkar år 1924 - är långt ifrån min verklighet, men ändå känns Aliocha väldigt nära. Ofta får hans och Thierrys sätt att resonera mig att minnas mig själv som femtonåring, trots att mina referensramar vid den åldern var helt annorlunda. Romanen utstrålar en något bitterljuv och oemotståndlig charm.

Je vous écris comme je vous aime - Élisabeth Brami

2010-03-05T05:48:00.000-08:00

Je vous écris comme je vous aime är Élisabeth Bramis första roman för vuxna; tidigare har hon skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker på olika förlag. Tydligen har flera av dem översatts till andra språk - dock inte svenska, såvitt jag kan se. Den här romanen skulle dock förtjäna att översättas.

Det är inte en renodlad brevroman, men nära nog. Je vous écris comme je vous aime handlar om två kvinnor som bor i varsin del av världen, och då Gabrielle, den äldre kvinnan, inte tycker om att prata i telefon är brev deras enda kommunikationsmedel.

Om den här historien har något budskap, så kan man säga att det är följande: Kärleken kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst; ålder, tid och avstånd har ingen som helst betydelse. Och ordet "drabba" är avsiktligt valt; passionen är en obeveklig kraft som förändrar ens liv för evigt.

Det är inte direkt en solskenshistoria. Gabrielle är en äldre dam, änka sedan ett år, som äger en anrik men numera något förfallen plantage av något slag någonstans på södra halvklotet. En gång förekommer någon typ av festival i trakten, och Gabrielles son inbjuder en av de medverkande kvinnorna, Émilie från Frankrike, att tillbringa ett dygn i huset. Émilie och Gabrielle möts och bekantar sig en aning med varandra, men får egentligen bara några timmar tillsammans. Det räcker. Det räcker för att båda ska känna en oförklarlig och oemotståndlig dragning till varandra, trots att trettio år och en hel värld skiljer dem åt. "Skriv till mig!" uppmanar Émilie när de skiljs åt för att hon ska gå ut på kvällen. Gabrielle svarar att hon redan gjort det, och sedan går hon till sängs. När hon vaknar nästa morgon är gästen redan på väg till flygplatsen, men på Gabrielles skrivbord väntar ett svar på hennes impulsiva lilla brev kvällen före.

Det blir början på deras brevväxling. Émilie skriver många och långa brev, Gabrielle tycker att hon nästan inte hänger med; att den yngre kvinnan använder för stora ord och väntar sig för mycket; hon håller emot. Hon vill gärna svara på samma sätt, men kan inte riktigt förmå sig att erkänna det ens för sig själv. När månaderna går händer det att hon till Émilies glädje säger att hon också är medveten om det stora, märkliga, oförklarliga som hänt dem. Att de kände en ögonblicklig koppling till varandra. Hur är det möjligt? funderar Gabrielle; hur kan denna förtjusande och levnadsglada unga kvinna (gift med två barn; runt femtio år gammal) känna allt detta för mig? Émilie försäkrar att Gabrielle inte är så gammal som hon påstår; att hon är underbar och fantastisk...

Av Émilies brev förstår man att hon försöker hålla emot. Hon försöker att inte vara påstridig, tröttsam, krävande... men hon kan inte hjälpa att hon längtar efter Gabrielles brev, längtar efter svar, ömhetsbevis; mer och mer ord. Ibland beklagar hon sig för att Gabrielle är så grym att det kan gå veckor och åter veckor utan att hon svarar... Émilie vågar inte riktigt tro att Gabrielle delar samma känslor - samtidigt som hon inte förmår sig att tvivla helt på det heller... och känslorna växer...

Kort sagt; hon känner sig förvirrad och omtumlad. Det går Gabrielle också, men Émilie får inte veta så mycket som läsaren om hennes funderingar och känslor. Men när sedan Émilies brev dröjer ovanligt länge börjar Gabrielle ångra att hon varit så återhållsam. Hon anar att något har hänt... Och något har hänt, men inte det att Émilie har tröttnat på att skriva, tvärt om. Ifall någon som läser detta får för sig att läsa boken avslöjar jag inte mer.

För mig var det en omtumlande, intensiv läsning. Om jag trodde mig om att klara av det skulle jag försöka översätta den själv, men nu får jag nöja mig med att konstatera att jag sällan har gjort så många understrykningar och marginalkommentarer i en roman.

Den vackraste gåvan - Pelle Filipsson

2010-03-01T06:57:00.000-08:00

Pelle Filipssons Den vackraste gåvan är den första icke-roman jag har fått att recensera på mycket länge. Dessutom handlar den om saker som jag tycker att jag inte har någon som helst kunskap om, som jag knappt ens någonsin har tänkt på. Därför gjorde den mig till en början ganska nervös, men intressant var den ju, och jag var glad för att jag fick dubbelt så mycket utrymme som vid en vanlig recension...

Boken radar upp så många olika ämnen att det egentligen är svårt att veta i vilken ordning man ska börja, men kanske kan man påpeka att titeln tillsammans med innehållet skapar en viss paradox. "Den vackraste gåvan" syftar på livet, men det var ett liv som aldrig skulle ha börjat om författaren själv fått bestämma. Hans tillfälliga flickvän blev gravid, och så var det med den saken. Pelle Filipsson var redan på det klara med att han aldrig ville ha barn, men nu blev han alltså pappa, och boken handlar om konsekvenserna av detta. Helt enkelt: det i samhället förbisedda problemet med ofrivilligt faderskap. För Filipsson blev det också till en början ett ofrivilligt samboskap, och kanske var det mest detta som gjorde att han kände sig trängd och till slut hamnade i en djup depression.

Rent litterärt är ju boken inget mästerverk; den är bitvis ganska omtuggande (att den är ganska fakta- och statistikspäckad gör mig ingenting) och personligen stör jag mig på "mej", "dom", "nån" och så vidare i skrift... men det har väl med personlig smak att göra, och i min recension fokuserade jag helt på de innehållsmässiga aspekterna. Den vackraste gåvan tar bland annat upp det tabubelagda ämnet att inte älska sitt barn, men det handlar också om hur normer och omgivningens krav och förväntningar ställer sig i vägen för att en bra relation ska kunna skapas, och inte minst handlar det om hur oerhört svårt det kan vara för en man som mår dåligt att få hjälp. Här är hela recensionen.

Här är ytterligare en recension, som är lite vassare än min och sätter fingret på en del saker som jag nog inte förmådde formulera... En av kommentarerna valde i likhet med mig att bortse från den kanske djupare ansvarsfrågan och könsrollsproblematiken och fokuserar på konsekvenserna för en människa som inte får något stöd från omgivningen. En annan påpekar att det är hemskt att "skylla alla sina tillkortakommanden och ångest på exixtensen av ett 9-årigt barn", och det är sant. Det står redan på bokens framsida att författaren inte älskar sitt barn. Kan inte vara så kul för sonen att höra!

Dock är det ju en sanning med modifikation... i alla fall tolkar jag det som att författaren visst älskar sitt barn, han har bara väldigt svårt att släppa fram känslorna eftersom han är så känslomässigt skakad och skadad. Kanske kan man tycka att han verkar ovanligt skör, men å andra sidan är det väl inte så konstigt att människor reagerar olika. Det är inte barnets existens som utlöser krisen, det är moderns beteende. Nu har man visserligen bara Filipssons version av det som händer, men i mina ögon tycks det vara så att han länge sitter fast i en destruktiv relation med en manipulativ kvinna han inte älskar. Detta får förstås tråkiga följder. Stackars barn, måste man konstatera. Dock tror jag att en del av detta med "jag kunde inte älska mitt barn" är polemik med syfte att väcka debatt, eftersom det egentligen är tydligt när man väl läst boken att Filipsson bara vill sin sons bästa. Jämför med denna intervju med Pelle Filipsson.

Här är ett mer kritiskt blogginlägg med liten efterföljande diskussion. Det jag skulle vilja säga är att ämnet är komplext, som så mycket som har med mänskliga relationer att göra. Det går knappast, så vitt jag kan se, att lagstifta bort sådana problem, man kan heller inte moralisera hur mycket som helst. Jag ska erkänna att min första reaktion också var "men hallå, vill man inte ha barn finns det sätt att undvika det!!", men hur konstruktivt är det? Faktum är att sådant händer, helt enkelt. Kanske kan man bara konstatera detta: Ja, livet är sådant att det alltid finns några som upplever det som orättvist. Tyvärr. Visst skulle vi alla vilja ha en lyckligare värld av fred och tillit (på en övergripande nivå naturligtvis, men trots allt måste det väl ändå börja på individnivå), men hur ska vi komma dit? Den vackraste gåvan har inte ambitionen att svara på dessa frågor, men däremot att ställa vissa andra. Sedan kanske det inte leder till så mycket annat än att författaren fått "skriva av sig" något av sin bitterhet och att andra män i samma situation fått en referenspunkt, men... så kan det väl få vara då.

Mot ännu en sommar - Janet Frame

2010-02-21T08:56:00.000-08:00

En av 2009 års absolut största läsupplevelser dök upp först i december, och det var Mot ännu en sommar av Janet Frame - men eftersom det faktiskt står "2010" i den tänkte jag att jag inte skulle blogga om dem förrän recensionen stått i tidningen och går att länka till. Det visade sig dröja ett tag, och av någon anledning dröjde det visst ytterligare en tid innan jag kom mig för med att börja skriva det här...

Janet Frame (1924 - 2004) räknas som Nya Zeelands främsta författare, har jag hört - jag har då och då hört hennes namn och tänkt att hon förmodligen är någon som borde läsas (hennes verk har även filmats) men som så ofta när det gäller sådana tankar (tyvärr) blev det aldrig av.

Därför var jag helt oförberedd när jag fick recensionsboken; hade inga förväntningar, bara en vag tanke om att det nog kunde vara en "viktig" bok. Jag började läsa den och blev snart - åtminstone efter ett par sidor - helt fast. Som flera av Frames verk är denna roman självbiografisk, och den är det i så hög grad att hon inte ville att den skulle ges ut under hennes livstid.

Men detta faktum är inte det egentligt intressanta. Det intressanta är först och främst temat. Det handlar om författaren Grace Cleave som är ganska framgångsrik och därför intressant för allehanda journalister och litteraturintresserade. Själv är hon dock bara intresserad av skrivandet. Människor... människor är bara störande; obegripliga, skrämmande. De har förväntningar, krav, uppförandekoder... Hur man ska umgås och hur man ska bete sig i sällskap med andra är för Grace något så mystiskt och obegripligt att hon helst låter bli att försöka. Samtidigt som hon ändå har en längtan efter gemenskap, men den sitter långt in under ångestfyllda prestationskrav. Boken är helt enkelt en fullkomligt briljant skildring av ett konstnärskap märkt av skärande ensamhet och ett plågsamt utanförskap. Briljant, både för att det är så äkta och "på pricken", och för den underbara språkbehandlingen. Bildspråket är ofta svindlande och något i prosans rytm får mig att tänka på Virginia Woolf. (Med reservation för att jag faktiskt inte har läst Woolf på länge; det kan också vara så att den här typen av kommentarer är det sätt på vilket jag uttrycker beundran för en författares språk?) Som läsare kan jag inte värja mig, särskilt inte i de stycken där jag kan känna en viss identifikation... och jag måste helt enkelt konstatera att det är en helt fantastisk roman.

Ibland bara älskar jag att vara recensent! Här är recensionen: http://www.dt.se/kultur/article577908.ece

Om mig...

2010-02-06T04:53:00.000-08:00

Jag verkar rakt inte vara någon bokslukare nu längre, men jag kan ju i alla fall blogga lite innan jag ger mig i kast med den nya recensionsboken Den vackraste gåvan som det nyligen talades om på TV. (http://www.tv4play.se/aktualitet/kvallsoppet) Det känns... som ett lite krångligt ämne. Nåja, mer om det en annan gång.

I lag med en hel hop andra bloggare och enligt Tekoppens anvisningar, sju intressanta (??) fakta om mig.

1. Jag lärde mig inte cykla förrän sommaren innan jag började sjuan.

2. Mina två yngre systrar blev vegetarianer före mig, men jag hängde på eftersom jag aldrig egentligen gillat kött så värst mycket. Nu efter cirka nio år är jag den enda som fortfarande är vegetarian, och jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att börja äta kött igen.

3. Den bok som jag skrivit flest uppsatser om är Birgitta Trotzigs I kejsarens tid: Littvet B ht 2001, Religion A (etik) ht 2002, Svenska/Nordiska språk B (stilistik) vt 2003, Littvet C vt 2004.

4. Mina studier har aldrig följt någon logik, men i ett försök att "göra något vettigt" började jag på lärarprogrammet ht 2004, men hoppade av en och en halv termin senare och började skriva min magisteruppsats i litteraturvetenskap istället.

5. Jag är varken serietidnings- eller superhjältetypen, så någonting som kanske inte är så lätt att gissa är att jag av någon anledning gillar TV-serien Heroes mycket nog för att både läsa och skriva fanfiction, mest om Angela Petrelli i och för sig!

6. Jag har i allmänhet ganska svårt att motstå en påse chips...

7. Första gången jag medvetet tänkte "Jag ska bli författare!" var i sjuan efter att min lärare grälade på mig för att jag använt en helg till att fylla en och en halv skrivbok med en novell som egentligen skulle ha skrivits klart under lektionstid. Jag blev bara upprörd och trotsig, utan att förstå att det kan finnas en poäng med att lära sig att begränsa sig...

Hm, var det sedan meningen att man skulle bolla detta vidare till sju andra personer? Då kommer lite bonusfakta: Jag läser egentligen inte så många bloggar regelbundet förutom Tekoppens tankar, och bloggar på andra språk - men de icke svensktalande läser ju inte den här bloggen....

Saker jag kan säga om Virginia Woolf

2010-01-29T07:33:00.000-08:00

Här om dagen läste jag en recension av en nyutkommen bok: Resan ut av Virginia Woolf. Den är nu översatt, nittiofem år senare. Det gjorde mig jätteglad, för jag minns den där tiden då jag var som allra mest glödande förälskad i Virginia Woolfs underbara poetiska prosa, och jag undrade varför inte alla hennes böcker var översatta till svenska, och varför inte alla ens gick att få tag på?! Min farmor köpte Night and Day åt mig när hon var i London, cirka ett år senare (år 2000) kom den ut på svenska - jag har den i inbundet format. Romanen kom ut första gången 1919. The Voyage Out är debutromanen från 1915 (den köpte jag från Bokus, liksom även Hermione Lees biografi), och har alltså inte blivit översatt förrän nu.

Undrar varför det dröjt så länge. Woolf är ju knappast varken okänd eller ouppskattad; att hon är fantastisk är ju ingenting som jag har hittat på själv utan är ett faktum. Men när jag tänker tillbaka till hur det tycktes vara den där tiden då jag upptäckte henne så kändes hon väldigt undanskymd. Som om det var rena turen att jag upptäckte henne under sista året i gymnasiet via Quentin Bells biografi som jag hittade hos farmor. Ett eget rum och Mot fyren fanns i pocket. Mrs Dalloway dök upp på bokrean, och en dryg handfull titlar fanns förstås på biblioteket - men här handlar det alltså om att man vill ha böckerna i sin bokhylla! Året efter kom alltså Natt och dag, och även Michael Cunninghams Timmarna. Men den boken hade inte så stor effekt på tillgången på VW... Mitt Uppsalaliv handlade inte bara om pluggande, det var också något av en ständig skattjakt. Det finns väldigt många antikvariat i Uppsala... det var alltid lika spännande att gå in någonstans och börja vid A och långsamt glida vidare mot W för att se om det kanske fanns något jag saknade. Orlando, Jacob's Room, Flush, The Waves, Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser, Ögonblick av liv... (The Years/Åren och Between the Acts/Mellanspel saknas fortfarande...).

När jag läste littvet B tror jag att jag var den enda som "hade koll" på Virginia Woolf sedan tidigare. Men det gjorde mig mycket nöjd att åtminstone ungefär halva gruppen blev väldigt förtjust i Mot fyren. (Den andra halvan tyckte mer om William Faulkner. Skumt...)

Ja, kanske har jag fel, men det känns som om det var efter filmversionen av Timmarna som namnet Virginia Woolf började dyka upp lite oftare. Nya pocketupplagor, nyöversättningar, dagböcker... Inget ont i det, naturligtvis. Jag bara... funderar på det här urvalet; det finns så många böcker som aldrig når fram, för att de inte anses viktiga? intressanta? nog. (Ja, det är förstås ganska självklart att en debutroman inte är lika fantastisk som senare mästerverk, men vad gör det?)

Jag minns det som att jag tyckte om The Voyage Out, fast jag kände mig en liten aning frustrerad av att min engelska inte kändes bra nog. Jag har tänkt att jag ska läsa om den nu när jag har övat upp flytet väsentligt... Men kanske väntar jag tills jag har översättningen. För den ska jag naturligtvis ha - det underlättar, liksom... Men böckerna ska förstås läsas i original! Det kan man inte komma ifrån, fast det ska bli roligt att få ett nytt tillskott till samlingen. Inga av dessa romaner behöver utstå källarexil. Däremot är jag rädd att en och annan mer eller mindre VW-relaterad bok har måst förvisas... som nämnda Bell-biografi, den fina boken Virginia Woolfs liv i brev och bilder, en bok om konstnärerna i Bloomsbury-gruppen, Angelica Garnetts I all välmening, och Vita Sackville-Wests roman Utmaning, som jag införskaffade på antikvariat enligt devisen "det smakte ändå fågel sa gumman, åt grenen som fågeln suttit på"...

Ja, det är lite konstigt allt det här, egentligen. När jag läste (genomled) Historia A, och någon föreläsare ibland nämnde John Maynard Keynes så tänkte jag på saker som fotografiet i Bell-biografin av balettdansösen Lydia Lopokova som han var gift med. Bloomsburygruppen eller någonting med den minsta anknytning ditåt nämndes förstås inte vid dessa föreläsningar.

Både Mot fyren och Mrs Dalloway har filmats. Den förstnämnda har jag inte sett, men jag har hört sägas att den är ganska tråkig. Jag tror att det är en rätt svår bok att filma, men att den borde kunna göras riktigt fin. Som filmare lär man ju ha möjligheter att lyfta fram olika dimensioner av texten... Någon borde försöka igen. Jag minns inte mycket av Mrs Dalloway som film, mer än att Vanessa Redgrave hade huvudrollen. Det har på något sätt för med sig att jag har tänkt på Virginia Woolf varje gång jag har sett om Howards End. Fastän denna ju inte har någonting med Mrs Dalloway att göra - förutom att E.M. Forster också var en sån där Bloomsbury-typ...

Hur som helst... det här inlägget handlade till en början om Resan ut, tror jag bestämt! Ja, det är en bok jag ser fram emot att läsa. Likaså romanen om Vanessa och Virginia som kommer ut i vår någon gång (vågar jag tro att jag ska få recensera den?!).

Nära dig när det vänder - Eva Ermenz

2010-01-18T11:25:00.000-08:00

Nära dig när det vänder är en liten diktsamling i två delar. Den första handlar om hur en kvinna tar avsked av sin son som är på väg ut i världen, och separationen känns svår. I andra delen sitter diktjaget vid sin mors sjukbädd.

Jag tänker att det handlar om uppbrott och att lämnas kvar; barnet lämnar sin mor, den åldrande modern lämnar sitt barn. Men dikterna griper mig inte riktigt; något hindrar mig från att identifiera mig med berättarrösten. Kanske beror det på min egen plats i livet just nu. Enstaka dikter/rader är berörande med ett drabbande språk; en oväntad fras/formulering... men texten rör sig ofta ganska nära det förutsägbara.

Recensionsbok av författare med Falunanknytning. Här är hela recensionen.

Journal de Suzanne - Hélène de Monferrand

2010-01-10T08:59:00.001-08:00

Jag har längtat efter att läsa Journal de Suzanne (1991) ända sedan jag läste ut Les amies d'Héloïse - dels för att det var så himla dumt att Suzanne måste dö vid knappa mitten av boken att det inte är mer än rätt att hon fått en egen bok, och dessutom för att jag ville återuppleva den här - i brist på bättre ord - trevliga världen.

Som titeln säger - Suzannes dagbok - är detta den bok som Suzannes bror Philippe skickar till Anne de Marèges (som senare ger den vidare till sin dotter) efter sin systers död. Suzanne började föra dagbok när hon fick veta att hon var sjuk, och egentligen är det snarare sina memoarer hon skriver - för sin unga flickväns skull, men också för sin egen. (Fast mest, tror jag, är det författaren som vill utforska vissa delar som inte fick plats i den första boken... ungefär som jag kan skriva saker här i bloggen som inte får plats i de teckenbegränsade recensionerna...) Här berättar Suzanne om sin uppväxt, de första kärlekarna, förlusten av den älskade Madeleine, kriget - kort sagt; allt som hände henne innan hon kom in i Héloïses liv som den attraktiva äldre kvinna som är mammans ungdomsvän och flickvännens före detta.

Och, ja; det är liksom samma, fast ändå inte. Hélène de Monferrands första bok fick Prix Goncourt du Premier Roman, och den är bättre, av flera anledningar. I Journal de Suzanne känner man till de flesta personerna i förväg, så det blir mindre spännande att läsa. Det var så intressant att följa alla de olika personerna och se hur relationerna flätades in i varandra i brev- och dagboksromanen om Héloïse och hennes väninnor. Men i uppföljaren är känslan "hur ska det gå?" för det mesta utbytt mot: "när kommer den episoden, den personen?" Därför tog det mycket längre tid för mig att läsa ut den här (trots att jag - tyvärr - ägnade mycket mindre tid åt att slå upp ord). Samtidigt finns det något behagligt med igenkänningen - särskilt i den sista tredjedelen av boken, då Héloïse gör entré i Suzannes liv. Då börjar man känna igen sig i stämningen. Samtidigt, just för att man väl blev lite förälskad i Suzanne i den första boken, så är det ju rätt intressant att få hennes bakgrundshistoria (det måste vara med den motiveringen de Monferrand skrev boken). Men det hela känns så ojämt. Början är bitvis rätt seg. Krigsåren blir mer spännande (kanske för att helt nya händelser och personer skildras), och perioden då den unga Erika dyker upp i hennes liv. Sedan är det lite segt igen fram till, som sagt, Héloïse.

Särskilt deras olika sätt att skildra inledningen av förhållandet är lite kul. I första boken visar Héloïses och Claires brev till varandra att Héloïse verkligen analyserar, planerar och beräknar sin erövring av Suzanne. Suzanne, å sin sida, försöker också vara beräknande, men är lite osäker på flickans känslor eftersom hon tänker att det var ett misstag att ha sex, att det bara var en impulsgrej från Héloïses sida. Hon vill inte visa sig för ivrig under tiden som följer (Héloïse är ju fortfarande ihop med Erika), men Héloïse är så distanserad att hon blir ivrig i alla fall. "Tanken slog mig att det kanske var det hon ville uppnå. Men ändå, vid knappt sjutton år? Knappast troligt!" Men, läsaren vet ju att det är precis så det är, de spelar samma spel med varandra - och eftersom man vet hur det går, så är det som sagt inte särskilt spännande... om inte för att få återuppleva samma scener ur ett annat perspektiv.

Boken är bäst i de avsnitt som för handlingen framåt genom agerande och dialog; det som utvecklar relationerna. Precis som första boken innehåller denna även mycket diskussioner, förklaringar och reflektioner kring historia, politik och samhällsliv, särskilt (eftersom Suzanne är lärare) skolvärldens och utbildningsväsendets förändringar. Det kanske är jätteintressant egentligen (klart att det var turbulens omkring 1968...), men i dessa avsnitt blir texten för tung för mig - förmodligen inte bara på grund av språket (särskilt alla förkortningar är jobbiga) utan också på grund av bristande bakgrundskunskap - jag får svårt att hänga med, och bryr mig inte heller så mycket om att göra det. Jag tillåter mig att skumma dessa partier i stället för att använda ordbok... men tycker att jag förstår tillräckligt mycket av det väsentliga. Mindre intressanta är också funderingarna kring homosexualitet; varför och hur, om det är någons "fel", om Héloïse alltid kommer att vara "sådan", osv... Att de tänker på det är i och för sig förståeligt med tanke på att Suzannes liv sträcker sig från 1920 till 1971 (det mesta måste hållas hemligt för de flesta; hon tvivlar på att det någonsin kommer en dag då två kvinnor kan kyssa varandra öppet på gatan), men det känns som mycket upprepningar från första boken.

Här växer kanske ens förståelse för Erika. Det går att tycka synd om henne, men... framför allt är hon ganska jobbig. Ju mer jag tänker på det, desto mindre förstår jag egentligen första bokens slut (även om det kändes ganska tillfredsställande då), och ännu mer märkligt känns det att Suzanne innan hon dör nästan kan föreställa sig vad som kan hända (även om det kommer att dröja tio år). Som om det även i Héloïses och Suzannes historier är Erikas romantiska livssyn som egentligen får sista ordet... fast kanske inte, egentligen. Det kanske snarare är Suzannes livssyn som blir dominerande. Egentligen är det väl hela greppet med hennes död som är lite svårt att acceptera...

Sammanfattningsvis är det här en bok för den som tyckte väldigt mycket om Les amies d'Héloïse och som inte har något emot lite upprepningar och är beredd att överse med det faktum att historien saknar en del av föregångarens charm och lätthet, utan att fylla på med tillräckligt mycket djup. För mig var den läsvärd, men långt ifrån fantastisk.

Bättre en bok i handen än fem i varukorgen?

2010-01-08T08:34:00.001-08:00

Istället för att läsa en bok eller skriva något, så sitter jag här framför datorn, och hamnade till sist på franska Amazon. Så jag klickade mig hit och dit och har nu funnit:

1. Tristan et Isolde par Fanny Ardant (Pierre Michot) - tycks vara en ljudbok i kombination med musik! Det är lockande för att: 1) ljudbok på franska är ju jättebra, och 2) Fannys högläsning är ju perfekt (eventuellt i omvänd ordning), 3) kombinationen med musik gör det hela ännu bättre, samt 4) jag är tillräckligt mycket romantiker för att tilltalas av Tristan och Isolde, och 5) jag gillar Fannys val av inläsningar! Någon, ge mig Jane Eyre, s'il vous plaît! Den finns bara på kassettband och frågan är om det finns något att spela sådana på här i huset längre... Förresten så tror jag bestämt att jag måste ha hennes La maladie de la mort. Det måste jag väl? (Nej, vänta - ang. Jane Eyre, så står det: "Commentaires : Il s'agit de 2 CD et non pas de cassettes. Extraits lus par Fanny Ardant." - CD istället för kassett är bra, men utdrag? Hm, vad innebär det? Att historien inte är komplett, eller att det är flera olika inläsare??)

2. Je vous écris comme je vous aime (Elizabeth Brami) - en bok som jag tipsades om redan någon gång i somras, men var ekonomisk och begränsade mina inköp. Men jag litar på källan eftersom Les amies d'Héloïse kom därifrån.

3. L'Or et la Cendre (Eliette Abécassis). Ja, eftersom La répudiée var så bra och lättläst, så varför inte något mer?

4. Appelez-moi par mon prénom (Nina Bouraoui), som beskrivs som en mycket vacker liten bok. Pocketutgåvan går visserligen bara att förbeställa (roman från 2008), men varför i all världen inte beställa den?!

5. Seule Venise (Claudie Gallay), som jag blev tipsad om Chez Clarabel.

Dessutom lade jag Mireille Mathieus skiva från 2005 i korgen, eftersom jag inte har alla låtar från den och tänk om de är jättebra? (De andra är ju det...) Hm. Jag inser att artikel 1 bara inte kan ignoreras, så är det bara. Men hur ska jag tänka om resten? Att 2 och 5 riskerar att strykas, eftersom jag inte vet om dessa författare kanske övergår min förmåga, om det dessutom är tjocka böcker? Eller att det är 3 och 4 som ska strykas eftersom jag hellre bör prova något nytt? Dessutom kan jag omöjligt veta vilken av dessa böcker som är mest svårläst... Men jag vill ju läsa mer Bouraoui och Gallay... Fast så har jag ju som sagt böcker hemma redan - och så finns det massa böcker på biblioteket.

Så jag ska alltså inte köpa några franska böcker från Amazon?

Men å andra sidan - varför skriver jag recensioner, om inte för att få lite pengar att köpa böcker för? Hm. Varifrån kommer detta förfärliga samlarbehov?!

Sputnikälskling - Haruki Murakami

2010-01-07T04:13:00.000-08:00

Första gången jag hörde talas om Haruki Murakami var nog för bortåt två år sedan eller så, när jag läste en recension av Sputnikälskling (ja, det kanske var ett sent uppvaknande, men så kan det vara ibland!). Denna text som beskrev en historia om en ung man kär i ung kvinna med författarambitioner som är kär i en (elegant - det magiska ordet) äldre kvinna fick mig att tänka att jag borde läsa boken. (Det var troligtvis denna recension i Dalarnas Tidningar jag läste. Här är ett exempel från bloggvärlden, och här är Tekoppens tankar.)

Fast det dröjde och dröjde. Först för att jag glömde bort den. Sedan för att jag glömde bort både titeln och vad värre är, författarnamnet. Då och då hände det att jag letade efter något japanskklingande under både H och K på biblioteket, innan jag slutligen fann Murakami... Jag hittade dock inte just "historien om tjejen som blir kär i den vackra äldre kvinnan" någonstans, men tillägnade mig en uppfattning om Murakami som en mycket speciell författare. Fågeln som vrider upp världen har legat på min byrå och väntat sedan i somras, Kafka på stranden väntar sedan julen, men nu har jag då i alla fall till sist läst Sputnikälskling.

Jag blev naturligtvis genast förälskad i boken. Mycket snart insåg jag också att den är så mycket mer än mina första ytliga observationer. Mycket... och samtidigt är det en så enkel berättelse. (Eller som det uttrycks hos Calliope Books "Om jag blir författare någon gång skulle jag hemskt gärna vilja bli lika genial som Murakami. Det verkar så lätt när han gör det. Så naturligt.") Fast med tydliga (och trovärdiga) inslag av fantastik. Inte så att det blir direkt "övernaturligt"; tvärt om känns det på något vis verklighetsnära. Trots att det utmynnar i att bokens centralgestalt Sumire bokstavligt talat går upp i rök; eller åtminstone försvinner hon spårlöst. Den omöjliga gåtan lämnas olöst - men inte avfärdad; någon form av förklaring finns ändå. Den här romanen gestaltar att verkligheten är komplexare än vad de flesta vill/kan inse; allt Haruki Murakami gör är att sträcka ut handen och visa hur det förhåller sig -- att det irrationella, drömda och dolda är lika verkligt som "det vi (tror att vi) vet".

En av mina första iakttagelser (detta om verklighetsgreppet kom senare) var att Sputnikälskling är en helt oemotståndlig roman på grund av sin charm, humor och självklara enkelhet - här finns inte en gnutta av de ansträngda putslustigheter som annars utmärker "roliga" böcker -- ack, en bok behöver alls inte vara sådan för att man ska svepas med av den med ett leende! (Det vill säga, jag skulle inte i första hand beskriva den som en rolig bok, men här finns definitivt humor.)

Den andra iakttagelsen handlade om textens djup - för utan att romanen är ett dugg tung, så har den djup och eftertänksamhet. Det finns även poetisk skönhet - med jämna mellanrum baxnar man inför de underbara formuleringarna och de välfunna liknelserna. Lyrisk lekfullhet. Man drabbas lätt av vördnadsfull avund, som samtidigt är ren njutning.

Fantastikinslagen finns förresten mest närvarande som en slags grundton som försiktigt presenteras i början (Sumire antar att hon kanske kommer att "gå förlorad" genom sin kärlek till Myu, och det konstateras: "Hennes föraning - naturligtvis är det något jag har förstått nu i efterhand - var till 120 procent korrekt"), och detta förstärks kanske av mina förväntningar på att sådant ska finnas hos Murakami. Under långa stunder glömmer jag att tänka på det, och väntar bara spänt på att få veta hur det ska gå, trots att det länge inte alls är några stora saker som händer.

Till sist, i denna berättelse om vänskap, kärlek, åtrå, skapande, verklighet och dröm (allt detta hänger ihop/sätts samman/måste ibland skiljas åt, för att på något vis gestalta verklighetens många dimensioner, och/eller det mest självklara av allt i livet), tänker jag att det också är en sorglig berättelse. Sorgset. Och till sist smärtsamt. För att slutligen, kanske, slå över i ytterligare en ton.

Naturligtvis kan man även diskutera Sputnikälskling mer i detalj, i sina enskildheter. Berättaren, läraren K, och hans förhållande till Sumire... "Tintomaravibbarna" som väl kommer mer från mitt huvud än Murakamis... litteraturen/musiken och olika förhållningssätt till skapandet och njutningen av dem som finns med som ett tema, eller det sexuella begär som hela tiden finns närvarande, och inte minst återvändsgränderna det möter, och ensamheten. Myū och hennes klyvnad (eller dubbelhet!) , hennes tragik, som på något spelar en nyckelroll i detta stillsamma men intensiva drama... Jag själv nöjer mig med detta.

***

När Myū fick syn på Sumires pappa fick hon för ett ögonblick inte fram några ord. Sumire kunde höra henne dra efter andan. Det var ett ljud som påminde om när man försiktigt drar undan en sammetsgardin och släpper in det fridfulla, naturliga morgonljuset för att väcka någon som man bryr sig mycket om.

***

En kypare med rovfågelsansikte kom genast fram bakom henne och fyllde det stora tömda glaset med isvatten. Det klirrande ljudet ekade i Sumires förvirrade huvud som jämrande läten från en rövare instängd i en grotta.

***

Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?

***

När jag började läsa den här boken var jag inställd på att tycka om den. Helt förberedd var jag ändå inte! Jag är glad att jag (med tanke på att jag läser jämförelsevis få böcker nu för tiden) ändå rätt ofta lyckas läsa så bra böcker! Naturligtvis ska jag läsa mer Haruki Murakami.

Så nu när jag snokar runt efter recensioner, omdömen, texter (vilket jag alltid känner mig manad att göra då jag verkligen gillar något jag läst) blir jag en aning häpen över att många tycks uppleva ett motstånd mot den här berättelsen. Hur kan det vara så att jag genast flög in i den när andra tyckt att den inte alls griper tag förrän mot slutet? Kanske för att boken inte motsvarar andras höga förväntningar, som ju jag inte hade eftersom det här var det första jag läste? Nej, jag tror att sådant beror på ens personliga tillgänglighet… Det är inte bara en sak, utan en rad ID-faktorer jag för min del kan ta fasta på. Och så är det väl alltid med de böcker som man tycker bäst om – man upplever ett tilltal, som är mycket subjektivt och kanske mystiskt. Som, bara ett exempel, denna recensent:

det är stor skillnad mellan att själv drömma och att lyssna på någon som berättar om sina nattliga äventyr – det senare är ofta trist, eftersom få drömmar är meningsfulla för någon annan än den som drömt dem. När Murakami är i god form skapar han en värld där drömmens logik är total och där händelserna hakar i varandra på ett sätt som är på samma gång suggestivt och fullkomligt självklart. När han – som här – är i mindre god form pratar han om sina drömmar medan jag, läsaren, undrar varför.

För det första blir jag både nyfiken och lite rädd för Murakamis övriga böcker, för det andra undrar jag varför recensenten undrar. Kanske är det helt enkelt så att jag har drömt samma dröm. Detta:

”Det är vad som händer här: bitarna faller isär och jag känner ingen lust att vara medskapande, att tolka, fylla i, tillmäta betydelse.” – det är ju just bara en åsikt. Det är vad som händer för denna recensent, men det behöver inte vara så för alla. Vi lägger alla in en massa känslomässiga värderingar i det vi läser beroende på personlig smak och erfarenheter. Det är inte ens så enkelt som att alla tjejer som varit förälskade i en äldre kvinna behöver älska denna bok. Men med allt sammantaget, så blir jag en ytterst aktiv medskapare. I mina tankar granskar jag mina rörelser ut och in mellan olika dimensioner. Man kan väl klyvas i två och försvinna av många olika orsaker (jag kan inte säga att K, Sumire eller Myū upplevt detsamma som jag) numera tror jag även på att den andra/första halvan kan återvända från sin exil. I detta ser jag en form av mening/budskap i Murakamis bok – jag kan se något reellt i det som händer och personernas relationer till varandra.

Och det är ju det som är så djupt fascinerande med litteratur. Att man kan gå omkring i andras drömmar och mötas där.

Listor!

2010-01-04T07:52:00.000-08:00

Eftersom alla andra skriver listor just nu så ska jag också göra det. Här går vi inte mot strömmen, inte!

Olästa/påbörjade böcker i min bokhylla/på mitt skrivbord/på min byrå, i den ordning de står/ligger placerade

* Alberto Manguel: En historia om läsning. Jag köpte den på bokrean 2002, har påbörjat den två gånger och varje gång blivit intresserad, men ändå inte kommit så långt...

* Johan Althoff: Det mesta är osagt. En gång under senhösten (vintern?) 2006 (2007?) hörde jag ett föredrag av Althoff på biblioteket i Sala. Jag borde ha haft en anteckningsbok med mig. Jag blev djupt fascinerad av allt han sa och köpte denna bok efteråt. Vet inte varför jag inte har läst den!

* Amanda Foreman: Georgiana. Jag fick den av en kompis som skulle flytta, våren 2004.

* Elizabeth George: Skriv på! Jag har läst lite i den, och jag tror visst att den innehåller mycket av intresse, men det känns som om hon kommer med för många tvärsäkra påståenden, som i nuläget mest gör mig stressad...

* Fjodor Dostojevskij: Bröderna Karamazov. Hm. Oavsett vad vissa säger så gillar jag inte Dostojevskij så värst.

* Susha Guppy: Hästen med förbundna ögon. En gång för x antal år sedan var den "veckans bok" (25 kr) på Studentbokhandeln...

* Karin Boye: För lite. Ja, Boye är min själsfrände, men... boken väntar på rätt tillfälle... eller nåt.

* Kristina Lugn: Lugn, bara Lugn. Jag bara har den...

* Ebba Sörblom: Lindansare. Diktsamling som jag fick en gång.

* Ann Jäderlund: Dikter 1984-2000. Jag har ströläst i den lite, men den enda av diktsamlingarna som jag läst i sin helhet är mörker mörka mörkt kristaller. Tyckte dock om den!

* Bo Celin: Vågorna. Också olästa dikter.

* Johan Cullberg: Kris och utveckling. Fick den i somras vid kompisars bokutrensning.

* Axel Madsen: The Sewing Circle. Om Hollywood-stjärnor från Garbo och framåt som levde "hemliga liv", dvs kvinnor som hade förhållanden med andra kvinnor. Ungefär som en skvallertidning från 30-talet. Inte ointressant, men lite irriterande läsning på grund av all name-dropping; om man inte har koll på alla amerianska kultur- och nöjespersonligheter (författare, producenter, kändisfotografer, rikt folk, osv, osv) blir det lite svårt att hänga med i vem som var gift med vem och kusin med vems hemlige älskare, osv.

* Åsne Seijerstad: Bokhandlaren i Kabul. Ytterligare en bok adopterad från kompisarna i somras.

* Agneta Pleijel: Kungens kommediant. Som ovan.

* Joyce Carol Oates: Dödgrävarens dotter. Jag vet, det finns inga ursäkter.

* Haruki Murakami: Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden.

* Mary Ann Shaffer: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Julklappsbok.

Vi får väl se hur många av dessa jag kommer mig för med att läsa... Mängden sidor som jag plöjer är definitivt mindre nu än förr! Ändå har jag en lista till:

Böcker som jag just nu känner lust att läsa om:

* L.M. Montgomerys Emily-böcker. Det var säkert femton år sedan jag senast läste om dem (jag läste nog bara om serien en gång tror jag, till skillnad från Anne-böckerna). Ja, vad ska jag säga - jag älskade den här typen av böcker mellan 10 och fjorton-femton... Av någon anledning tänkte jag på Emily här om dagen; undrar hur jag skulle uppleva böckerna nu, med allt annat jag läst i baggaget?

* Charlotte Brontë: Jane Eyre. Ja, det var väl en fem år sist, och jag behöver väl inte direkt läsa om den, men jag har aldrig riktigt kunnat glömma när för några år sedan nyöversättningen kom och den rekommenderades varmt... Jag funderade på hur stor skillnad den faktiskt kan göra, och om man kan rättfärdiga ett pocketköp bara med detta argument... Nu dök tanken upp nyligen för att jag läste en intervju med hon som spelar Jane på Dramaten (är det väl?) och jag tyckte att hon sa en del lite småmärkliga saker...

* Hermione Lee: Virginia Woolf. Jag tror att det var nästan exakt tio år sedan jag läste den, och den gången hoppade jag över ett par kapitel som tog upp romaner som jag ännu inte hade läst (ville möta dem utan förutfattade meningar). Nu vill jag läsa om den för att återknyta mina tidigare så starka band till Virginia.

* Hagar Olsson: Chitambo - det var så länge sedan jag läste den att jag bara minns att jag gillade den. Mitt eget ex är förresten aldrig läst; jag köpte det på något av Uppsalas många antikvariat ett eller två år efter att jag läste boken första gången.

Böcker som jag tänker att jag kommer att läsa inom en inte allt för avlägsen framtid:

* Potatisskalsboken (för jag tänker att det går snabbt och lätt)
* Djuna Barnes: Nattens skogar (är inte med på listan ovan, för den finns inte synlig i mitt rum, utan i källarexil)
* Emily (för det känns ändå minst nödvändigt, och därför blir det säkert så...)
* JCO
* Någonting mer av Claudie Gallay om jag kan hitta
* Åtminstone en av ovan nämnda Haruki Murakami
* Mer Christine Falkenland
* Mer Marguerite Duras

Läser just nu:
* Haruki Murakami: Sputnikälskling
* Hélène de Monferrand: Journal de Suzanne

Sen tar vi Berlin - Moa-Lina Croall

2009-12-28T05:29:00.000-08:00

En liten samling tjejer lever tillsammans i ett kvinnokollektiv i Berlin. Huvudpersonen Lou har åkt dit med sin bästa vän Julia, eftersom hon vill komma bort från sitt vanliga instängda, ensamma liv.

Lou är en blandning av äventyrsanda (det är väl inte vem som helst som tar sitt pick och pack och bara drar, eller?) och slutenhet i sig själv. Hon har svårt för sociala sammanhang, lider av mycket ångest och självförakt (ett cirkelproblem, som det väl ofta är), och Julia är den enda person som hon känner att hon står riktigt nära. Genom återblickar till barndomen förstår man att Lou aldrig känt att livet varit direkt lätt, men ingenting får någon definitiv förklaring. Detta känns skönt - det är en skildring av en ung människas liv, helt enkelt, och allt kan inte och behöver inte detaljförklaras.

I Berlin blir Lou förälskad i Sara, en tjej som är ännu vilsnare och trasigare än hon själv. Snart förstår man även att Sarah döljer någonting om sin bakgrund. Genom sina respektive svårigheter har de inte så lätt att nå fram till varandra, men de försöker i alla fall - och man känner att deras vilja att nå fram är äkta.

Lou är ofta ganska självdestruktiv. Man lider med henne och önskar henne lycka. Jag kunde på vissa sätt känna igen mig en del i hennes vilsenhet och osäkerhet på sin plats i tillvaron, men ändå var det någonting... någonting som gjorde att jag kände ett motstånd i läsningen, något som gjorde att jag inte riktigt kunde ta henne till mig.

Det tog mig ganska lång tid att börja läsa den. Första gången jag hörde talas om den var när en av mina skrivarkurslärare berättade för klassen att han hade en granne som har skrivit en bok: "Den handlar om flickor som är såhär, hm, vadheterdet lesbiska... Den är bra, läs den." (En liten snegling på mig, tycktes det...) Och ja, visst är de kanske det, fast det är ändå inte huvudpoängen med boken (utan: hur gör man för att trivas med livet och sig själv?). Och ja, Sen tar vi Berlin är långt ifrån en dålig debut, men ändå inte en bok som tog mig med storm.

Brottsjöar - Claudie Gallay

2009-12-28T04:32:00.000-08:00

Brottsjöar är den franska författaren Claudie Gallays femte bok, men den första som är översatt till svenska. Jag hoppas innerligt att fler titlar följer (en fransk bloggare tipsade mig om Seule Venise), för den här var riktigt bra.

"Don't judge a book by the cover" heter det på engelska, men det gör man ändå ibland... När jag fick Brottsjöar från tidningen blev jag först lite förvånad, för jag brukar inte få deckare att recensera... Jag upptäckte dock snart att även om omslaget av någon anledning fick mig att tro att det är en deckare, och berättelsen innehåller faktiskt ett mysterium - familjehemligheter, förväxlingar, händelser i det förflutna som påverkar nuet, osv - så passar beteckningen "roman" bättre. Och trots att handlingen i och för sig var (eller åtminstone blev mer och mer med tiden) intressant med sin gäckande gåta, så var det människorna och miljöerna jag njöt av att läsa om, som förde berättelsen framåt.

Jag tror att jag kanske ska våga mig på att läsa något mer av Gallay på franska. En gång har jag varit i Bretagne, och Brottsjöar väcker min längtan efter att se mer av norra Frankrike; den vilda atlantkusten med vågor och vindar och gamla sägner...

Min fullständiga recension av boken kan läsas här:

http://www.dt.se/kultur/article527252.ece

Fanfiction

2009-12-17T07:47:00.000-08:00

Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...

Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.

Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.

Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).

Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.

Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.

Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.

Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...

Stupeur et tremblements - Amélie Nothomb

2009-11-04T06:16:00.000-08:00

Stupeur et tremblements är Amélie Nothombs sjunde bok som belönades med Grand Prix du roman de L'Académie française och blev en stor framgång. Den lär ju vara i någon mån självbiografisk, men i hur hög grad kan jag inte avgöra. Framför allt är den en hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.

Amélie föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.

Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.

Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori. Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans. Amélie beundrar henne ofantligt, och en dag får hon reda på att de är födda i samma trakt, vilket känns som ett band mellan dem. Och Fubukis namn betyder "snöstorm"

Hon var ett vinterbarn. Jag föreställde mig plötsligt denna snöstorm över den sublima staden Nara, över dess oräkneliga klocktorn [cloches] - var det inte att vänta sig att denna underbara unga kvinna skulle födas den dagen då himlens skönhet störtade sig över jordens?

Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur reflekterar över de japanska kvinnornas utsatta position i samhället (för kvinnor liksom för män gäller att idogt arbete och plikten framför allt är det högsta goda, samtidigt som kvinnor också har pressen på sig att gifta sig med en värdig man innan de fyllt 25 och bli en perfekt hustru - en ekvation som verkar omöjlig) samtidigt som hon gör en dygd av att underordna sig.

Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.

Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men romanen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.

Jag vet inte om boken är översatt till svenska (det borde den vara, men jag har inte kollat), men i alla fall blev den film 2003, och den svenska titeln är Min japanska vän. Jag såg filmen för ungefär ett år sedan, och den är lika bra som boken.

Snö - Maxence Fermine

2009-10-28T08:43:00.000-07:00

Sist jag var på biblioteket och strövade runt lite planlöst bland hyllorna drogs min hand till den här boken av två anledningar: formatet - den är inbunden, men liten och tunn, mindre än en pocket - och titeln, Snö.

Korta titlar är ofta lite mystiska och intresseväckande. Och ibland tycker jag att det är något så lockande med små, tunna böcker - det känns som om de borde innehålla något alldeles särskilt vackert och speciellt, och viktigt. Konsten att vara kortfattad men ändå få mycket sagt - den är beundransvärd.

Ja, kanske romantiserar jag kortromanen nu, men det är ändå just detta som den här boken i viss mån handlar om. Den handlar om något ännu mer komprimerat än konsten att skriva kortromaner, nämligen om konsten att skriva haiku.

Huvudpersonen i Snö är den unge Yuko, som då han fyller sjutton år meddelar sin far att han vet vad han vill göra med sitt liv: han vill bli poet, för han älskar haiku. Pappa shintoprästen tycker dock att

"Poesi är inget yrke. Det är ett tidsfördriv. Ett poem är ett rinnande vatten, som floden här."
Yuko stirrade ner i det tysta strömmande vattnet. Sedan vände han sig mot sin far och sa:
"Det är det jag vill göra. Jag vill lära mig att se tiden gå."

I ungefär den stilen fortsätter hela boken. Till sist förstår fadern att Yuko menar allvar, och han får då lov att vara poet på vintern. Yuko skriver en dikt om dagen om det vackraste han vet, snö. Men han får höra att dikterna trots sin skönhet saknar färg. För att bli en stor poet måste Yuko lära sig att behärska alla konstarter, särskilt målarkonsten.

Yuko ger sig ut på en lång och strapatsrik vandring, och kommer så småningom fram till mästaren Soseki. Soseki älskade en gång en kvinna som hette Snö, som var lindanserska, och han berättar för Yuko om hur kärleken har gjort honom till den konstnär han är. Han säger också att författarskap är detsamma som att vara lindansare: "Att skriva, det är att ord för ord vandra på en lina av skönhet [...]. Att skriva är att röra sig steg för steg, sida för sida, på bokens väg."

Första halvan av boken (bara drygt hundra sidor) innehåller många haikudikter, andra halvan är mer berättande. I början tyckte jag att tonen var fascinerande, men sedan kändes det nästan som om visdomsorden började falla lite väl tätt. Gamla, kloka män som har genomskådat livet är nog bra, och det ligger väl en del sanning i det som sägs, men trots en viss dos sorg och smärta blev det hela ändå i längden lite sockersött. (Snö kan nog uppskattas mer av Paolo Coelho-läsare.)

Så... trots att jag först ville tillskriva Snö nästan magiska egenskaper (för det att den fick mig att skriva tolv haikudikter nästan i ett svep), så känner jag med lite eftertanke att någonting gjorde att den inte riktigt nådde ända fram. Som om den hade behövt ännu ett stråk av kyla för att bevara snökänslan ända till slutet.

Vinterträdgården - Christine Falkenland

2009-10-22T03:24:00.000-07:00

Vinterträdgården är det första jag har läst av Christine Falkenland, och det är en roman om kärlek, ensamhet och skapande - skapande av litteratur, drömmar, av verklighet.

Det handlar om Laura, nästan 40 år, som är dagisfröken och bor hemma hos sin pappa. Hon har alltid velat skriva men inte riktigt vågat försöka; i romanens början känner hon att det är tid för viss förändrin, och börjar en skrivarkurs - hon känner sig dock aldrig riktigt hemma i gruppen eller bekväm med kursens metoder (som för övrigt, för en med viss erfarenhet, verkar fullt rimliga - Laura har helt enkelt stora problem med att släppa fram tilliten till såväl sig själv och sin förmåga som till andra människor). På dagis lär hon känna den mer än tio år yngre Shahrzad, mamma till lille Aryan, och Laura faller handlöst för henne.

Så, från vilket perspektiv ska man nu börja för att tala om den här boken? En roman om skrivande och skapande? Att Falkenland är poet syns tydligt eftersom Lauras dikter får stort utrymme i romanen; de belyser hennes tankar och även handlingen ibland. Hennes tankar om skrivande och skapande är trevande men starka. Här kan man också fundera på i hur hög grad Shahrzad är en drömskapelse, en adressat för dikterna och en förutsättning för att skrivandet ska få något fäste (Laura funderar även på att skriva en roman om sin morfar, men dessa minnesbilder/textfragment griper mig inte och känns inte lika angelänga som annat i romanen). Här och var antyds att kärleksförhållandet som utvecklar sig - från Shahrzads sida hela tiden ganska osäkert och halvhjärtat, kanske skrämt - bara händer i Lauras fantasi.

I anslutning till detta kan man också fundera över kulturkrockar/skillnader, och den drömska exotismen som boken flödar av (i och för sig på ett vackert och suggestivt sätt, samtidigt lite störande); Shahrzad är inte bara en vacker ung kvinna, utan en vacker orientalisk ung kvinna, som hämtad ur Tusen och en natt med sina väldoftande exotiska maträtter och berättelser om djinner. Eller så kan man fundera mindre och bara se det som en lesbisk kärlekshistoria, och önska att Laura kunde få en älskarinna som vågade ge sig hän fullständigt, istället för att ge intryck av att vara en skygg hind som med undantryckta skam- och äckelkänslor söker sig till en annan kvinnas famn för att - eventuellt, om modet växer - ta sig bort från sin krävande men något distanserade make. Laura ser sig som något av en "koloss på lerfötter", ett halvgammalt kvinnomonster som lockas av den oskuldsfullt sexiga Shahrzad - med denna självbild blir hon en sentida syster till den "olycksfödda" Stephen Gordon (något man i och för sig med lätthet kan förstå, om man har minnen av att ha haft ovälkomna känslor för en heteroflicka).

Några tankar kunde också ägnas åt Lauras "mommy issues" - mycket av hennes känslor av att vara hämmad/stelnad/fastfrusen i sitt liv, och kanske också hennes dragning till "det kvinnliga" som hon inte själv förmår personifiera på samma sätt som Shahrzad - (bort)förklaras med att hennes mamma var självupptagen, svartsjuk och avståndstagande (modern gick för övrigt bort i bröstcancer, något som Laura undrar om hon också kommer att få -- är det någon mer än jag som får en känsla av att den här lilla boken försöker täcka in alldeles för mycket på en gång?). Och det är klart, om det förhåller sig på det viset kan man förstås inte argumentera mot det. Men jag undrar vad som skulle ha hänt med romanen om mamman lämnats utanför i högre grad - om författaren inte hade känt att det var nödvändigt att försöka förklara allting, att finna konkreta orsaker till varför Laura är som hon är. Skulle hennes liv inte kunna se ut som det gör utan att det måste vara mammans fel? Samtidigt ger denna vinkling också lite andrum i den nästan våldsamma "id-faktor" boken har, särskilt i början. Däri ligger något vagt skrämmande - Laura blir ett fönster tio år in i framtiden, och Falkenland har kanske gjort inbrott hemma hos mig och snott några gamla diktfragment... och samtidigt det kanske trösterika i tanken: "intet nytt under solen." Eller, med Fanny Ardants ord: "Quand on a mal, on n'a pas toujours à qui parler. Alors, on prend un livre, pas pour qu'on nous explique comment être heureux, mais pour entendre cette voix jumelle, comme un écho à ses propres pensées". ("När man är nere har man inte alltid någon att tala med. Så man tar en bok, inte för att den ska förklara för en hur man ska bli lycklig, utan för att höra den där tvillingrösten, som ett eko av ens egna tankar.) ... För övrigt kallar Tekoppen Christine Falkenland för "Sveriges Duras". Jag antar att jag borde läsa mer. Vinterträdgården är en bra bok, i alla fall.

Bokhyllan är själens spegel

2009-10-21T11:02:00.001-07:00

En utmaning från min kompis Jossan:

Beskriv ditt liv genom de titlar du har hemma i hyllan!

Är du man eller kvinna?
We're Here. Conversations with lesbian women.

Beskriv dig själv
De besatta

Hur mår du?
Bonjour tristesse

Beskriv stället du bor på
Ugglepladder i värsta Faluskogen

Vart skulle du vilja resa?
Det franska testamentet

Beskriv din bästa vän
Sofies värld

Vilken är din favoritfärg?
Bonniers stora bok om måleriets historia

Hurdant väder är det just nu?
Frostnupen

Vilken är din favoritårstid?
Det ondas blommor

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Open me carefully

Vad betyder livet för dig?
Att fånga världen i ord

Hurdant är ditt parförhållande?
The well of loneliness

Vad är du rädd för?
Det mesta är osagt

Dagens aforism
Någonstans väntar en katt

Vilket råd skulle du vilja ge?
Skriv på!

Hur skulle du vilja dö?
Happy Sally

Ditt motto
1001 filmer du måste se innan du dör

Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm

2009-10-09T09:33:00.000-07:00

För ett tag sedan fick jag en recensionsbok igen; den här gången en ungdomsbok: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Här kan man läsa min recension.

Som framgår av min recension blev jag ganska förtjust i boken; jag tror att jag skulle ha gillat den när jag var mellan tolv och fjorton år ungefär. (När jag var ca elva-tolv läste jag för övrigt ett par böcker av Hans-Eric Hellberg; den författare som Holm skrev sina första böcker ihop med - jag kanske även läste dem, förresten. Jag minns i alla fall titlarna, Förbjudet och Tillåtet; jag minns hela den hyllan i skolbiblioteket... lustigt!) Det är en historisk roman - sådant gillade jag. Det är dramatiskt med död och ensamhet; det tilltalade mig också. (Faktum är att mitt första romanförsök, när jag gick i sjuan, handlade om en flicka som flydde när hela hennes by ödelades av pesten... dock i vikingamiljö; det här är 1300-tal.) Det finns en liten aning av magi och mystik; inte som fantasy, utan på det sättet som "skrock" väl var en naturlig del av världsbilden - självklart existerar vittror, och det är allt säkrast att använda ord som "tasse" så att man inte lockar fram björnarna...

Och det är också en kärlekshistoria - eller egentligen flera. Och trots att boken är intressant, spännande, välskriven osv (om än farligt nära att bli lite lång ibland) så är det egentligen i detta som den är mest intressant, och som mest skiljer sig från de ungdomsböcker jag läste i tidiga tonåren.

Jag vet inte om den genomsnittliga tonårsläsaren genast tänker på det, det kanske bara är min sedan runt tio år uppövade vana att snabbt identifiera det som står mellan raderna... Hur som helst så började min "bok-gaydar" snart ge utslag... Ja, pojken i boken är olycklig, för att han är skild från killen han älskar. Författaren smyger in det lite försiktigt, det blir allt tydligare, och så småningom har man fått ta del av hela hans berättelse. Skildringen av kärleken mellan pojkarna är på ett sätt helt modern. När Mikael berättar för Ylva, så reagerar hon också på ett sätt som inte är främmande - hon blir häpen, lite chockad, tycker att det är ganska svårt att förstå, men vill i alla fall försöka, vill inte egentligen ta avstånd från sin vän trots att hon uttrycker sig lite hårt ibland. (Hon tänker väl också att varför skulle det väl egentligen vara så konstigt att älska någon av samma kön, för den här uppdelningen i saker man får/inte får göra bara för att man är man/kvinna, den är egentligen helt konstig och obegriplig.) Pojkarna skiljs åt och möter avsky från större delen av omgivningen, men det finns vissa som är välvilliga. Man får alltså en känsla av att 1300-talet egentligen var precis som nu. Eller kanske lite värre? Kung Magnus skymtar förbi i en anmärkning i förbifarten; pesten skylls på honom - och andra män som är som han - det är klart att Gud straffar landet med denna hemska farsot, när kungen ligger med män! Ja, detta var helt normala tankar - den Heliga Birgitta var inte nådig mot sin kung, och faktum är ju att synen på homosexualitet som något brottsligt fanns kvar ända till 1944; det klassades som sjukdom till 1979, och anses ännu idag som helt förkastligt i vissa kretsar. (När pesten associeras med kungens kärleksliv och kallas för Guds straff, påminns man även om hur det i våra dagar från religiöst håll har talats om "cancersvulst på samhällskroppen" och att det är rätt åt bögarna att de får aids, etc!) Och det är just därför som det är bra att det tas upp i ungdomsböcker. Det Elvira Birgitta Holm gör är att hon tar någonting vanligt och igenkännbart (den första kärleken, oron inför att kanske förlora en vän, vilja att förstå, homofobi, sexuellt utnyttjande och hot) och stoppar in det i en äventyrsberättelse i medeltidsmiljö.

Jag tror att det är bra att läsa dels naturligtvis för homosexuella ungdomar, men även för de ungdomar som har homosexuella kompisar. Jag vet inte, men det är nog möjligt att dagens öppnare klimat har gjort det vanligare att fler tonåringar vågar/kan komma ut som homosexuella. Därmed får deras heterosexuella kompisar en förståelse för att homosexualitet inte är något konstigt (kan man hoppas!), men de har väl också sina tankar och funderingar, som i den här boken speglas genom Ylvas perspektiv. (Här kommer också ett annat dilemma in, nämligen: Vad händer om man blir kär i en homosexuell kille? och för den delen även: Hur går det om man först är kär i en kille och sedan blir attraherad av en tjej?) Jag vet bara, att åtminstone existerar ett antal ungdomsböcker som går emot den heteronorm som naturligtvis fortfarande är alldeles överväldigande.

Elvira Birgitta Holm skrev om homosexualitet (killar) redan på 1970-talet, men på det stora hela har ungdomsböckerna varit få. Inger Edelfeldts Duktig pojke (1977) var en. Jag har sett flera referera till Edelfeldts Julianne och jag (1985) som en lesbisk motsvarighet, men i så fall är vi tillbaka till att läsa mellan raderna och tolka undertexter - jag för min del kan inte minnas annat än att jag, i sjuan eller åttan, tänkte att det handlade om annat än vänskap (något som jag vid den tiden väl längtade efter mer än kärlek). Här* hittade jag en intressant text om behovet av en litteraturhistorieskrivning ur hbt-perspektiv - jag håller med - där boken listas som exempel. Och jag har ingenting emot "mellan raderna"-litteratur, jag menar bara att öppenhet också har sina poänger. För min del dröjde det till hösten år 2000 och Marika Kolterjahns I väntan på liv innan jag läste en ungdomsbok med lesbiskt tema. Efter Kolterjahn har en del andra böcker följt, vilket är bra. Tänk om jag hade kunnat läsa något liknande ungefär 1993? Dagens tonåringar kan i alla fall göra det. (Och här slås jag av det lätt absurda i uttrycket "dagens tonåringar" när det sägs av mig, men ur just detta litterära perspektiv där så mycket har hänt, så känns det ändå rätt relevant.)

När man läser om Elvira Birgitta Holm känns det som att hon har en bra känsla för vad som rör sig i ungdomars huvuden, och jag hoppas att hon skriver mer! När det gäller berättelsen om Ylva och Mikael, så lutar slutet definitivt åt att det kommer en fortsättning.

* Listan är från 2003 och alltså inte helt aktuell. Bland annat har Margareta Subers Charlie blivit utgiven på nytt (Normal förlag), så som önskades!

La vie heureuse - Nina Bouraoui

2009-10-01T04:27:00.000-07:00

Jag läste någonstans att Nina Bouraoui beskriver sitt skrivande som "autofiction"; av någon anledning finner jag det ganska fascinerande. Det är inte alltid uttalat självbiografiskt, men ändå får man (jag!) lätt en känsla av att varje bok på något sätt är en pusselbit i en större helhet. När jag tänker efter finns det nog många författare som, mer eller mindre uttalat, skriver på det viset. För ett par år sedan läste jag många böcker på rad av Barbara Voors (inför hennes besök på skrivarkursen) och jag fick en liknande känsla då; att det finns en mycket påtaglig röd tråd i hennes skrivande. Hur mycket av det som faktiskt är grundat i hennes eget liv vet jag förstås inte, och det är egentligen ointressant. Det intressanta är just hur återkommande teman utvecklas.

I La vie heureuse känns en hel del saker igen från Mina onda tankar, samtidigt som den traditionella romanformen är mycket mer påtaglig. Romanen börjar med att huvudpersonen Marie firar sin sextonårsdag tillsammans med familjen (syster, mamma, morföräldrar, mostrar och kusiner) i deras sommarhus i Saint-Malo. Men döden kastar sin skugga över livet. Bokens första mening lyder: Klaus Nomi est mort du sida. La radio passe sa dernière chanson plusieurs fois par jour, comme une messe. ("Klaus Nomi har dött i aids. Radion spelar hans sista sång flera gånger om dagen som en mässa".) Men berättelsen handlar inte om aids egentligen, utan om cancer. Maries moster Carol är svårt sjuk; efter födelsedagen går det utför och hon måste läggas in på sjukhus. Hennes femåriga dotter Liz får vara med kusinerna i Saint-Malo, eller hos sin mormor i Rennes, och hon får aldrig mer se sin mamma.

Kapitlen är för det mesta mycket korta (en halv till tre sidor) med några undantag, och strukturen är intressant. Marie går i skolan i Zürich, och vartannat kapitel utspelar sig i ett Schweiziskt vinterlandskap. Det är två skilda liv som i början kontrasteras skarpt mot varandra men som sedan vävs samman allt mer. (Egentligen har jag lite svårt att hålla reda på kronologin ibland, vet inte riktigt hur lång tid som faktiskt går, men jag skyller det på bristerna i min franska!)

Till en början avskyr Marie sin skola. Det är kallt, hon kan inte åka skidor, hon kan inte prata tyska, hon saknar sina kompisar. Under sommarlovet umgicks hon med sin kusin Julien, sin kompis Marge; de festade, dansade, träffade killar, Marie sökte efter någon att tycka om... Men snart kommer hon in i skoltillvaron allt mer. Där finns många killar som tycker att hon är intressant och lite exotisk; främst två tvillingbröder och den lite yngre men mycket vackre Gil. Hon blir kompis med Karin, Astrid och Céline - och så finns där klasskompisen Diane som med sitt mörka vågiga hår liknar Jennifer Beals i Flashdance (det här är tidigt 80-tal). Diane är jämnårig med de andra, men hennes air av världsvanhet, rikedom och elegans gör att hon verkar äldre. Hon doftar exklusiv parfym, har dyra märkeskläder, en äldre pojkvän som tar henne med på långa resor och dyra restauranger, som alltid får gå före i kön till nattklubbarna.

Ibörjan är Marie inte helt säker på vad hon tycker om Diane, men de dras ändå till varandra, och snart är Marie ohjälpligt förälskad. Hon för många resonemang om skillnaderna mellan att vara med en kille och att vara med en tjej. Pojkar kan också vara vackra, pojkar kan också kyssas rätt bra, det anses normalt att tycka om pojkar om man är flicka. Men å andra sidan - att älska en kvinna är något så starkt och vackert; hur kan man låta bli det? Och måste man inte som kvinna ha en fördel gentemot männen, i och med att man förstår en annan kvinna bättre än vad en man någonsin kan göra? Å andra sidan kan kvinnor göra varandra illa; kanske kvinnor söker sig till män för att inte uppslukas och förtäras av varandra?

Det är inte ett val att älska en flicka. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycker sig. Jag har inte valt att älska Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som Månen och Solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommaren och snön. Det är naturhistoria. Det stannar kvar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det är det stora livet.
Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Det är inte lätt att vara en ung flicka som tycker om flickor, det framgår tydligt. Och det är verkligen inte lätt om flickan man tycker om är Diane. Hon är förförisk, oemotståndlig. Men också hänsynslös och kall - eller är hon bara väldigt fylld av liv, så mycket att hon inte kan hållas fast, för att hon brinner av liv, och man bränner sig på henne... Och deras förhållande är mycket hemligt. Marie vet att ingen skulle förstå. Men kanske att hennes pappa skulle göra det? Hon tänker:

Det är vackert att älska en flicka och det är smärtsamt, på grund av hemligheten. Det skulle vara enklare med min pappa. Han skulle förstå. Min pappa älskar kvinnor. Han tittar på dem på gatan. Han ber om min åsikt om den och den skådespelerskan, sångeskan, TV-hallåan. Min far är tokig i Nathalie Baye. Han tycker att hon är mycket vacker. Det är hans kvinnoideal. Hon är liten och fin som min mor. Han skulle tycka om Diane. Diane skulle tycka om min far. Hon skulle kanske förföra honom. Diane är inte rädd för någonting. Det skulle vara en dålig idé att presentera dem för varandra.

Marie kämpar för att finna fotfästet i sin ibland mycket glädjefyllda och ibland mycket smärtsamma kärlek till Diane, samtidigt som sommarkapitlen skildrar processen från ett annat perspektiv. I dödens närhet måste man snabbt bli vuxen, ta sig samman. Carol är döende. Diane är långt borta. Barndomsvännen Marge glider allt längre ifrån henne. Så småningom är allt förändrat.

Diane är bekant från Mina onda tankar; där skildras hon som en person som har format berättaren och påverkat hennes liv på ett betydelsefullt sätt. Här, i romanform, skildras den första kärleken kanske ännu mer naket och hudlöst. Men trots att det gör ont, så är det någonting som berikar - både att rent allmänt vara lesbisk, men också den konkreta situationen - och jag tänker att det är därför som boken heter La vie heureuse. Det handlar en hel del om sorg - ibland är det nästan överväldigande mörkt och bitterljuvt - men också om livsglädje.

Mig veterligt finns boken inte på svenska, men den kanske kommer. Elisabeth Grate bokförlag har översatt flera andra av Nina Bouraouis böcker. I detta inlägg är alltså alla översättningar mina egna och jag garanterar inte på något vis att de är helt korrekta. Här en mening som jag gillar: Le désir c'est comme quand on regarde un gâteau au chocolat. ("Åtrå är som att titta på en chokladkaka." - som Maries storasyster säger, på tal om att det var mycket som hon inte alls förstod innan Diane kom in i hennes liv.)

Nattfjäril - Jessica Kolterjahn

2009-09-27T06:40:00.000-07:00

Nattfjäril (2009) är Jessica Kolterjahns andra bok. Jag tycker att den är bättre än debutromanen Ut ur skuggan (2007) - jag gillade den visserligen, men inte så mycket som jag hade velat gilla den. Det var något med den som jag tyckte liksom skavde, inte riktigt stämde. Nu var det ett bra tag sedan jag läste den, och jag tror inte att jag skrev något om den då, så jag ska inte säga för mycket. (Jag kanske borde läsa om den? Ibland kan något hända med böcker vid omläsning.) Det jag tyckte om med Ut ur skuggan var själva historien, kärleken till Claire. (Jag skulle också kunna kalla en äldre gift kvinna som min huvudperson förälskar sig i för Claire. Fast nu kan jag förstås inte göra det...) Jag minns det som att jag hade svårt att komma in i boken, jag reagerade på att språket kändes "korthugget" tror jag - brukar vara en vanlig invändning från min sida. Här känner jag det delvis, men utan att det alls stör mig lika mycket. Här känns det som att Kolterjahn har hittat fram till en säkrare ton, ett språk som bär (enligt mig i alla fall).

Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.

Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.

Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.

Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.

Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?

Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.

We're Here. Conversations with lesbian women. Angela Stewart-Park & Jules Cassidy.

2009-09-26T09:20:00.000-07:00

We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.

Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.

På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.

Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:

There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.

* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.

* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.

Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!

På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.

Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.

Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.

Skräck?

2009-09-21T13:13:00.000-07:00

Jag läste nyss lite på Bokhora och hittade en text där det talas om skräck. En åsikt som uttrycktes var att det som lockar med skräckgenren är viljan att bli rädd. Visst, så kan man ju tänka - att bli skrämd på ett tryggt sätt, liksom. Fast jag undrar om jag håller med om det egentligen. Eller, jag vet inte... Jag läser visserligen sällan skräck, jag gjorde det mer när jag var yngre, men när jag tänker på de böckerna tror jag inte att det var skrämseleffekten som lockade mig. Någonting i detta att det övernaturliga, magiska, omöjliga, plötsligt blir verkligt ger en extra dimension åt livet på något sätt, gör att det blir större... när jag blev riktigt rädd var det mer obehagligt.

Det rörde sig nog om olika typer av spökhistorier. Gärna med en touch av något romantiskt. Det skulle vara spännande och kusligt förstås, men inte så att jag blev rädd för att sova. (Inte som Roald Dahl, alltså. När jag var liten, ungefär i lågstadieåldern, var jag fruktansvärt rädd för Roald Dahls böcker - så det var riktig skräckkänsla!) Så egentligen kanske jag faktiskt inte läste så mycket "skräck" trots allt? Eftersom jag hellre ville ha "kusligt" än "farligt"? Men skräck kan väl vara nästan allting från Anden i glaset till massmördare, väl? Stephen King är förstås ett bra skräckexempel! Nu ska jag avslöja att av alla hans böcker så har jag bara läst två: Carrie (såg filmen först) och Benrangel...

Några titlar jag minns från barndomen/tidiga tonåren: Bakom väggarna på vinden, Tvillingmagi, Dit någon vänder åter... och nu ska vi se... något om "skuggan från..." i titeln; det handlade om en familj som flyttade till någonstans i norra Kanada... Och framför allt minns jag Margaret Mahys böcker, eller åtminstone två av dem. Först och främst Förvandlingen: en tjej och hennes lillebror gick in i en leksaksaffär där det fanns en ganska obehaglig smilfink till gubbe, som erbjöd pojken ett klistermärke att sätta på handen. Hur det nu var, så började pojken tyna bort; ingen förstod varför, men på ett eller annat sätt var det den där mannen som sög åt sig hans själ genom märket. Tjejen var tvungen att ta till drastiska åtgärder; hennes klasskompis (med hjälp av sin mamma och mormor) åtog sig att förvandla henne till häxa. Eller något sådant. Det var en rätt besvärlig procedur i alla fall. Nu var det väl säkert femton år sedan jag läste den här boken, men den gjorde intryck i alla fall... En annan bok som jag inte minns lika tydligt hade titeln Trixarna. Och Maria Gripe. Agnes Cecilia är ju en spökhistoria.

Och fantasy ligger väl ganska nära skräck ibland? Eller kan göra det. Det beror kanske på vad man kallar fantasy. Fantastik kanske. Nej, inte är det lätt att dra gränserna... Nu kom jag på att den där varulvsboken jag läste för en tid sedan kanske kan hamna i skräckfacket. Och för den delen tycker jag att Jonathan Strange & Mr Norrell var riktigt skräckinjagande ibland! Den där tistelfjunsmannens hemska hantering av Stephen Black och Lady Pole, först och främst.

Men nu de senaste åren har jag faktiskt inte läst mycket skräck(liknande) böcker alls. Det närmaste är väl Anne Rice; nu var det väl fem-sex år sedan jag läste något av henne. I gymnasiet gjorde jag ju det, då jag även läste Dracula och Carmilla och ett par mindre bra vampyrhistorier jag inte minns namnet på. Jag har faktiskt inte läst vare sig John Ajvide Lindkvist eller Twilight, fast tanken har slagit mig. Som skrivande en vampyrromantisk roman bör man kanske ha lite koll... Hm. Ärligt talat var det kanske mest på grund av detta som jag reagerade på inlägget. Jag tänkte: Men hur skrämd blir man av min roman egentligen? Visst, det finns inslag av skräck och blod, men det som egentligen är farligt ligger nog mer på ett annat plan. Nåja, vad är det som säger att allt måste passa som handen i handsken i en exakt genre!

Min läsning för x år sedan

2009-09-06T11:13:00.000-07:00

Jaha, det här med att läsa andras bokbloggar kan tydligen skapa sysselsättning... Idag hittade jag till Boktipset - ni na ni na ni nanna... och detta inlägg, som jag nu svarar på.

För 25 år sedan kunde jag inte läsa själv, men mina föräldrar läste för mig. Alla möjliga slags sagoböcker skulle jag tro, från pixi-böcker till historier som mamma berättade utantill. (Av dessa mins jag bara att jag var förtjust i att höra om "Hur elefanten fick sin långa snabel".) Det var Pelle Svanslös och Klas Klättermus, till exempel.

För 20 år sedan ungefär kom jag in i bokslukaråldern; jag lät småsystrarna själva välja godnattsaga och läste mina egna böcker. Fem-böckerna framför allt, och jag minns en trilogi som fascinerade mig, om en flicka som fick en ny kompis: Rosalie, Är det sanning, Rosalie? och Rosalies hus. Jag skulle kunna googla författaren och/eller gå till biblioteket för att läsa om böckerna, men jag tror jag avstår det försöket. (Det känns som om vissa barndomsland inte ska återbesökas...). Jag tror att jag började läsa Kulla Gulla då också - och jag läste Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia, men jag var fortfarande för liten för den och uppskattade den inte förrän ca tre år senare... Om jag gräver i minnet kan jag säkert hitta fler titlar, men det får räcka så.

För 15 år sedan hade jag nästan helt, men inte riktigt, lämnat bibliotekets barnavdelning. Jag läste fortfarande om Laura Ingalls Wilder och L.M. Montgomerys böcker, och böckerna om Cherry Ames. Därmed inte sagt att jag orienterade mig särskilt väl bland vuxenböckerna. Jag läste Sagan om Isfolket, J.M. Auel och Sidney Sheldon, Avalons dimmor, David Eddings och diverse annan fantasy... Om jag inte minns fel var det också i slutet av den här perioden som jag började läsa Jane Austen. Och jag minns en lång, lång släktsaga som kretsade kring ett hus kallat Jalna. Det känns, så här i efterhand, som en något förvirrad blandning. Det var väl en sorts övergångsperiod.

För tio år sedan läste jag kurslitteraturen till Litteraturvetenskap A. Därutöver läste jag Doktor Glas (jag minns det faktiskt mycket tydligt; hur jag strök under någon rad här och var, där jag satt i soffan i vardagsrummet hos det äldre par där jag var inneboende...), Virginia Woolf, Vita Sackville-West (bara en bok p.g.a. kopplingen till Woolf), Karin Boye, Emily Dickinson och manuset till Fucking Åmål (med "extramaterial" som t ex information om hur man kräks på film), för övrigt började jag skriva min första berättelse med en lesbisk karaktär, samtidigt som jag skrev sonetter med manlig adressat. Det var väl också en övergångsperiod. Uppsala; slottet, LundeQ, alla antikvariat...

För fem år sedan läste jag kurslitteraturen till Lärares arbete A. Dessutom blev det nog ett par Anne Holt, Patricia Cornwell, Sarah Waters... men egentligen har jag inga tydliga bokminnen från 2004. Jag minns en sångtext av Heather Nova: Wanna cry for you/Would it do any good?/If I cried for you/It would just be water...

Ett par av de bästa böckerna jag läste förra året var Ladies av Mara Lee, och Marguerite Duras Emily L. Just nu har jag lika många böcker på gång samtidigt som jag brukade ha för ungefär femton år sedan: Nattfjäril av Jessica Kolterjahn, Renascence and other poems av Edna St. Vincent Millay, The Sewing Circle av Axel Madsen samt La vie heureuse av Nina Bouraoui.